I wanna, I wanna, I wanna, I wanna, I wanna really really really wanna zigazig ha

När jag tänker på 90-talet så är det väldigt lätt att bil nostalgisk. Årtiondet är fyllt av fina minnen från småbarnsår och studietid och den kombon är verkligen att rekommendera – plugga och ha ett litet barn samtidigt. Aldrig sedan dess har jag haft samma frihet att styra min tid och kanske är det mest känslan av att allt var möjligt som var härlig. Jag, som hade annat i bagaget, skulle utbilda mig och ge min dotter de allra bästa förutsättningar för att få känna samma känsla, att allt var möjligt. Nu är jag väl något mer luttrad och aningen mer desillusionerad, kanske. Måhända.

Nåja, dottern föddes 1991 och tillsammans med henne blev det tid för mängder av kultur av alla de sorter. Hon har valt ut några godbitar från 90-talet och först på listan var alla läs- och filmupplevelser tillsammans med Astrid Lindgrens figurer och besöket i det då nyöppnade Astrid Lindgrens värld. Sen kan vi förstås inte glömma bort Spice Girls. Det var en period när den tuffa tjejgruppen invaderade med en CD-skiva som spelades på repeat. Samlarbilder och danser och … Sedan fylldes det på med Aqua, Ace of Base och många andra men Spice Girls var först i vårt hem.

J var tidigt en läsande tjej så det lästes serier utan slut. Viveca Lärn Sundvalls böcker om Mimmi, Moni Nilssons böcker om Tzatziki och i slutet av årtiondet kom Harry Potter. Frustrationen över att vänta i ett år på nästa bok var förfärlig …

Det var liksom alldeles nyss det var 90-tal och ändå väldigt länge sedan. Vi i familjen satte på bolibompa på TV och stängde av när barnprogrammet var slut, man väntade (och passade noga) nästa avsnitt i TV-serien, Sverige hade nyligen fått en tredje kanal och musikvideorna hade sina glansdagar. Det var satsa på sig själv som gällde och hallå, vi hade ingen dator hemma. Telefonen satt fast med en sladd i väggen och jag minns att jag köpte en telefonsvarare för att inte missa eventuella jobberbjudanden. Markoolio var lågstadiebarnens kung – bara en sån sak. Den verklighet som vi levde i då är inte längre möjlig på gott och ont. Man kan ändå hoppas att vi alla som var med då, i individualismens tidevarv, tog med oss en stor portion ”tjejer vill och tjejer kan” och varför inte tacka Spice Girls för det?

Dela gärna: Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestEmail this to someone
Föregående inlägg:
Nästa inlägg:

Skrivet av:

Publicerat: 8 mars, 2017

Kategori: Barnbokskoll, Kulturkoll

Visningar: 688

Taggar:

6 Responses to I wanna, I wanna, I wanna, I wanna, I wanna really really really wanna zigazig ha

  1. Lotta skriver:

    Min dotter är född 93 och hennes Spice Girls t-shirt hängde med länge. Först som älskat oversize-sovplagg och så småningom som slit och släng hårfärgningströja… 😉 Undrar om hon har kvar den än.

    • Anna skriver:

      Tror att det var det att de var fem olika karaktärer också som lockade. Man kunde vara sporty eller scary eller varför inte baby. Videon har väl åldrats sådär …

  2. Ethel skriver:

    Jag inser, när jag läser om allas 90-tal, hur mycket som har förändrats. Som jag hade glömt. Det var på många sätt en helt annan värld. Alltså jag menar hur vi (eller jag) tänkte och upplevde livet.

  3. Elin Säfström skriver:

    Jag känner lite som Ethel(?) att liksom: Va? Har saker och ting förändrats? Och det har de ju. Oåterkalleligen, Blir otroligt nostalgisk nu och tycker att den där Spice Girls-videon (som absolut åldrats så där …) känns så oskyldigt rar och fin. Jag var väl i dessa flickors ålder på den tiden, tror jag. Förmodligen precis lika oskyldig och fin som de, men det hade jag ingen aning om.

    • Anna skriver:

      Hmmm, videon känns mest som något som man kunde gjort i skolan men låtens budskap var på den tiden ganska nytt. Man bestämmer själv, man talar om vad man vill ha och ser till att få det. De var samtida med Fittstim här hemma i Sverige – ganska olika sätt att sprida girlpower på!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *