Det som är typ sant

Linda
När jag läste American Wife av Curtis Sittenfeld blev jag nästan kär i George W Bush. Det var en märklig känsla. Eller, jag blev ju egentligen kär i Charlie, som tillhör en politikerfamilj och därefter blir republikansk president i USA, precis som hans far var. Han som gifter sig med Alice, som är bibliotekarie och övertygad demokrat, men ändå blir kär. Han som inte är George W Bush, men som ändå är det. Det är lite för mycket som är likt för att jag som läsare inte ska känna att boken om Charlie och Alice Blackwell egentligen är George W och Laura Bush. Problemet, eller tjusningen, är att vi inte vet vad som är sant och vad som är påhittat. Vad som är verkligt och vad som är overkligt. Många detaljer kommer från Laura Bushs memoarer, men allt finns inte där. Inte heller är det självklart möjligt för Curtis Sittenfeld att veta vad Laura Bush tänkte och kände i de olika situationerna som beskrivs i American Wife. Nu är porträttet till största delen kärleksfullt tecknat, vilket gör att jag har svårt att tycka att Sittenfeld gör fel, men samtidigt tar hon sig friheter som de personer som beskrivs kan ha åsikter om.

Så här skrev jag i min recension av boken (publicerad 2010-01-07 på min allra första blogg Lilla O):

Jag vet inte mycket om Laura Bush, men tydligen har Sittenfeld bra koll på verkligheten i denna ”fejkbiografi”. Ingen illegal abort, men väl en bilolycka med tragiska följder. Jag undrar hur familjen Bush reagerat på boken med de heta sexscenerna och den egensinniga presidenthustrun. De borde vara glada att någon lyckats mänskliggöra en man som många ser som ett monster och en kvinna som satt kärleken framför allt. Att hon sedan står ut med hans mindre charmiga beteende längre fram i äktenskapet blir med ens inte lika konstigt. Konstigt, men inte vekt. Dessutom är det ändå hon som bestämmer många gånger och Charlie framställs som en ganska rädd liten pojke som verkligen behöver henne.

Möjligen skulle jag kunna tänka mig att Barbara Bush kan känna sig lite illa behandlad. Porträttet av den skräckinjagande drottningen som älskar sina söner och skrämmer sina svärdöttrar är inte direkt smickrande, men även hon visar sig ha en och annan ”soft spot”. George Sr blir i boken något av en mysfarbror, som inte alls har samma karriär som sonen.

 

Jag gillar ju det som jag brukar kalla ”fejkbiografier”, även om faktion kanske är en mer korrekt benämning. Det som intresserar mig mest med just den här boken är kanske huruvida det stämmer att Laura Bush var demokrat när hon träffade George W Bush. Jag hittar ingen information om det, men i alla fall en artikel som antyder att Laura Bush hellre skulle se Hillary Clinton som president än Donald Trump och också rösta på henne. Det behöver å andra sidan inte betyda att hon är demokrat, utan ett vettig republikan som vill ha en president som representerar henne.

George W Bush verkar också ha mjuknat det senaste (eller i alla fall mediebilden av honom) och liknar Charlie Blackwell mer än någonsin. I honom gömdes (mycket otippat) en konstnär och hans tavlor av krigsveteraner som ställs ut på the George W. Bush Presidential Center och publicerats i boken Portraits of Courage: A Commander in Chief’s Tribute to America’s Warriors är riktigt fina. Att han också blivit polare med Michelle Obama och att de planerar gemensamma projekt ihop gör inte saken sämre.

Nu har Curtis Sittenfeld bytt namn på sina karaktärer och därmed visat tydligt att det rör sig om en fiktiv berättelse med sant och sannolikt innehåll. Andra har valt att behålla namnen på de verkliga personerna och placera dem i en fiktiv bok, där de blir förmänskliga, men kanske på ett inte så sant vis. En del av mig lockas av detta, men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är lite märkligt att verkliga kändisar får bli romankaraktärer.

Annan kultur som gjort verkliga personer till romankaraktärer

Blonde av Joyce Carol Oates (roman)

En berättelse om Norma Jean som blev Marilyn Monroe. Mycket läsvärd tegelsten.

Den bästa dagen är en dag av törst  av Jessica Kolterjahn (roman)

Vi följer Karin Boye under ett år i Berlin, då nazismen är på frammarsch.

Järnladyn (film)

Porträtt av Margaret Thatcher, men med ett nästan löjligt fokus på hennes kärlek till maken Denis. Ingen storartad premiärminister som berättar, utan en dement änka.

The Crown (tv-serie)

En serie om Elisabeth II och hennes liv som kronprinsessa och drottning.

Åren i Paris av Paula McLain (roman)

En berättelse om Ernest Hemingway och hans första fru Hadley. En fantastisk roman om kärlekens uppgång och fall.

 

Foto: Newsmakers

Dela gärna: Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestEmail this to someone

Skrivet av:

Publicerat: 15 mars, 2017

Kategori: Aktuellt, Kulturkoll, Romankoll

Visningar: 790

Taggar: , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *