Att bokstavligt talat förändra världen

Jag är medveten om att det här inlägget förmodligen hade passat bättre förra veckan, under rubriken ”overklighet”. Nu är det dock så att jag just är mitt i andra säsongen av filmatiseringen av Lev Grossmans böcker om Brakebills och jag behöver prata lite om den. Därför tänker jag helt sonika hävda att det här inlägget passar lika bra här, då magikerna i serien ju ”förändrar” världen med hjälp av magi. Sådär, då var kopplingen klar.

Nu till ”The Magicians” magiska värld. Har ni läst Grossmans böcker? Jag har bara läst första boken, tyckte den var riktigt bra men kom mig aldrig för att läsa nästa. Förmodligen för att första boken tog så enormt lång tid då jag läste den i excess-format. Ni vet de där pytteböckerna med bibeltunna sidor?

Det räcker dock med att ha läst en bok för att inse att TV-serien och böckerna skiljer sig ganska mycket åt. Handlingen kretsar kring Quenting Coldwater, som hela sitt liv känt sig utanför men äntligen känner att han hittat rätt när han kommer in på magiskolan Brakebills. Hans bästa vän Julia gör också antagningsprovet men kommer inte in. I TV-serien får hon sedan en stor roll utanför skolan och ett helt parallellt spår som inte förekommer i boken byggs upp. I övrigt är det lite namn som ändrats, Quentins kompis Janet heter i TV-serien Margo t ex och tack och lov så har man dragit ner på det långa avsnittet då de förvandlas till fåglar. Hade nog inte blivit superbra TV, ärligt talat. Hej naturprogram liksom.

Det Grossman har gjort är egentligen väldigt enkelt och väldigt smart. Han har skrivit fanfiction. Han har kokat ihop böckerna om Narnia, Harry Potter och slängt in lite Hungerspelen, allt förpackat i en vuxen förpackning eftersom vuxna ju uppenbarligen gillar att läsa YA numera. Och det funkar. Man borde känna att han bara har snott av andra, men så är ju mycket av den litteratur som skrivs och det behöver verkligen inte bli dåligt för det. TV-serien flörtar dessutom rejält med serien True Blood vad gäller knasigheter.

När jag började titta på TV-serien var jag lite småskeptisk då jag tyckte att den kunde ha producerats bättre. Vissa karaktärer (läs Alice) kändes ganska stereotypa, men efter ett tag drogs jag in och jag upptäckte att jag började längta efter kvällen, om jag skulle lyckas få sonen i säng tillräckligt tidigt för att vi skulle orka se ett avsnitt ihop, jag och maken. Och nu får man vänta en VECKA emellan varje del som sänds på SyFy-kanalen. Det är rejält våldsamt och otäckt emellanåt, men också med en stor dos humor. Och lite ”dags att rädda värden igen” i varje avsnitt.

Är det någon mer som upptäckt TV-serien? Har ni några favoritkaraktärer? Min är tveklöst Elliott som, utan att avslöja för mycket, blivit ganska cynisk och blasé av för mycket sex och alkohol. Hans offer för världen blir att lämna den för ett helt annat uppdrag, kan man säga. Margo blir också bara knäppare och knäppare, för att inte tala om Alice…

Boken utspelar sig dels i vår värld men också i det fiktiva landet Fillory, läs Narnia. Follory finns på riktigt, men också litterärt, då de varit mycket framgångsrika böcker i Lev Grossmans böcker. Om ni hänger med. Väldigt meta. Och författaren till böckerna om Fillory, dvs C S Lewis om man ska vara lite cynisk, framställs i allt annat än positiv dager…

Har ni sett? Gillar ni?

3 kommentarer Lägg till din
  1. Åh, jag älskar både böckerna och tv-serien! Har läst allt på både engelska och svenska, flera gånger om dessutom, och nu följer jag så klart serien på HBO Nordic allteftersom avsnitten trillar in.
    Det jag älskar mest med det här är att handlingar ger konsekvenser och kanske speciellt: att få det man allra mest önskar sig, inte alltid är det bästa som kan hända. Det kan till och med vara förödande. Sedan är ju humorn och alla nörd-referenser helt underbara! Som när de kallade Margot ”Fillory Clinton” när hon ville bestämma lite för mycket. 🙂

  2. Jeg har ikke læst bøgerne, men jeg så hele første sæson på et par dage. Jeg stod meget hurtigt af. Måske det er anderledes, hvis man har læst bøgerne, men jeg syntes godt nok, det var fjollet. Meget karikeret og klichéfyldt. Det virkede som om, man havde taget elementer, som jeg kunne forestille mig ville virke godt på skrift, og oversat det direkte til skærmen uden at forholde sig kritisk til materialet. Så allerede efter første afsnit, endte jeg med at hate-watche serien.

    http://litcomprime.com

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.