Ett boksamtal med Catrin Ormestad

linje-ulrica

Förra året fick författaren Catrin Ormestad Studieförbundet Vuxenskolans författarpris för sin bok Det nionde brevet. Samma bok har vi läst och pratar om på Facebook i gruppen Kulturkollo läser just nu. Catrin Ormestad besökte Malmö igår med anledning av Malmö litteraturfestival och det var en liten grupp som samlades i Studieförbundet Vuxenskolans lokaler för en trevlig och personlig pratstund med författaren.

 Det nionde brevet är en roman om familjehemligheter och lögner, om fördomar och rädslan för det okända och om valet mellan att stanna eller ge sig av. Den berättas i nutid men ger återblickar till händelser i dåtiden genom minnen och brev.

Catrin inleder med att berätta att hon skrev en första version av manuset till Det nionde brevet redan i 20-årsåldern, men den versionen nådde aldrig fram till utgivning. Så här i efterhand tänker hon att det inte blev bra då för att hon i den åldern inte hade den erfarenhet som krävdes för att kunna skriva karaktärerna i boken på ett trovärdigt sätt. Hon hade många verkliga förebilder till personerna i sin bok, men kände att hon själv var tvungen att leva lite först. När hon 20 år senare satte sig ner för att skriva ner berättelsen igen gjorde hon det i Tel Aviv och fick på så sätt en viktig geografiskt avstånd till det hon ville skildra och kunde på ett sätt ”se tillbaka” på platsen och händelserna som hon inte tror att hon hade kunnat göra om hon hade skrivit den ”på plats”.

 Boken utspelas på Gräsö, en ö i Roslagen. Var det självklart att boken skulle utspelas där?
Ja, det var det. Gräsö är min barndom, den plats där jag tillbringade mina somrar. Jag tror att det på ett sätt finns ett organiskt samband mellan en människas språk och den plats där man har sina rötter.
En ö är också en intressant plats med den geografiska begränsning det innebär. Just Gräsö är en ganska stor ö, men ändå nästan som en självförsörjande kultur och en stark vi-känsla och attityden att ”fastlandet har inte med oss att göra” ännu idag. Där finns också många personer som har blivit förebilder för karaktärer i boken.

Hur tog boken emot av Gräsöborna?
Just det var jag lite rädd för, vilka reaktionerna skulle bli. Och det var läskigt att veta att boken skulle bli läst av människor jag känner. Jag har ju också lånat platser och gårdsnamn och jag var nästan rädd att jag skulle bli stämd, för vissa bitar i boken ger ju en ganska bister skildring av ön. Jag funderade lite på att byta ut namnen, men det kändes fegt och skulle också tömma berättelsen på kraft om jag lät den utspela sig någon annanstans eftersom det jag ville säga om just Gräsö var så viktigt för mig. Men jag har fått höra många fina ord om boken och den del Gräsöbor har tackat mig för att boken visar en kärleksfull bild av ön.

Catrin fortsätter att berätta att temat i boken, nyckeln till hela berättelsen, är hur man väljer sitt liv. Vilka förväntningar som finns, vilka mål ska man ha, hur mycket ligger i ens egna händer och ska man våga kasta sig ut? Temat är väldigt centralt för Walter, inte minst i bokens dåtid, men också för hans dotter Juliana som befinner sig i en slag brytningspunkt i sitt liv.

I gruppen Kulturkollo läser har vi pratat väldigt mycket om just karaktärerna i boken och många uppskattar hur de är skildrade och att de är så komplexa. Har du själv någon favoritkaraktär i boken?
Det är Walter! Han är en favorit och han var väldigt lätt att skriva om. Han är liksom en samlad bild att alla männen på ön, i honom finns spår av min farfar, av ”Sump-Martin” och andra gubbar på ön. En av de sakerna jag gillar bäst hos honom är hans förmåga att uppskatta platsen han bor på trots att han har bott på samma gård hela sitt liv, som när han fascineras av en konstig sten som han plöjer upp eller gör sig ursäkter på kvällen för att gå och titta på solnedgången. Den egenskapen finns också hos många Gräsöbor.

Berätta lite mer om Lea, den starka matriarken.
Det är intressant. Hon har en verklig förebild också i min farmors mor Lisbeth. Hon kom från liknande förhållanden och var väldigt intelligent, men samtidigt självisk och väldigt dominant. Delar av breven i boken är lånade från Lisbeths brev. Jag gillar matriarken. Det är en fascinerande karaktär. För Lea, och för andra, tror jag att det i grund och botten handlar om den starka drivkraften att vilja ge sina barn bättre möjligheter än de hon själv hade och att Lea måste vara nästan obarmhärtigt stark för att undvika att själv krossas av allt det hon varit med om och den bakgrund hon kämpar så hårt för att dölja.

Hur tänkte du kring brevformen som förekommer i boken?
Brev är så viktiga och tyvärr något som är på väg att försvinna. Jag känner att jag har lärt känna min familj genom att läsa gamla brev och de har fungerat som en länk mellan generationer.

Kom det ett tivoli och en grupp romer till Gräsö vid den här tiden på riktigt, vet du det?
Ja, det har min pappa berättat och att när de kom så var det vissa på ön som la taggtråd kring sina brunnar. Det var första gången min bild av mitt sommarparadis grumlades lite. Men jag ville inte veta mer om den riktiga händelsen, utan den är skildrad ur min fantasi.

Hana, Walters stora ungdomskärlek, är egentligen en ganska flyktigt karaktär i boken. Berätta hur du tänkte kring henne?
Det var viktigt för mig att hon inte skulle bli en Singoalla-karaktär eller ett offer. Hon fick istället bli ganska stark och Walter får kämpa för hennes uppmärksamhet och kärlek. Hon, och de andra romerna, skildras ju hela tiden ur hans blick dem. Jag var väldigt försiktig med att inte försöka skriva romernas historia utan vi ser dem ut öbornas perspektiv.

Det går inte att undvika att tänka på att det känns som ett aktuellt tema, den här rädslan för det främmande och ”vi och dem”-känslan.
Nej, det är riktigt. Ön blir ett slags mikrokosmos av världen och samhället och så blir temat väldigt tydligt. Kanske kan man genom att läsa och sätta sig in i någon annans liv, att se händelser med någon annans ögon kan hjälpa till att motverka den rädsla. Det är min förhoppning att litteratur verkligen kan hjälpa till att överbrygga klyftor.

[box style=”rounded”]Jag har ett signerat exemplar av Det nionde brevet att lotta ut här på bloggen.

Catrin bor till vardags i Tel Aviv och bekände att hon hade dålig koll på nyutgiven svensk litteratur. Så får att ha chans på boken vill jag att du tipsar Catrin om en bra, relativt nyutgiven bok av en svenska författare som hon inte får missa. Jag lottar bland tipsarna imorgon ikväll.[/box]

 

3 comments Add yours
  1. Jag vill tipsa Catrin om boken ”Finna sig” av Agnes Lidbeck. En bok man inte får missa, enligt mig. Tack också för en fin läsupplevelse av Det nionde brevet. Har varit intressant att diskutera den på Kulturkollo läser. Jag läste den som e-bok och det skulle vara kul med ett fysiskt ex.

    1. Ja, den var en stark upplevelse. Bra tips.
      Och det enda tipset, så jag skickar boken till dig. Mejla mig adressen på ulrica [at] kulturkollo.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.