Gästblogginlägg: Skriver om hemma

linje-ulrica

Författaren Mattias Edvardsson är född och uppvuxen i Trelleborg, men nu bor han utanför Lund. Han har skrivit både ungdomsböcker och romaner och när han inte skriver böcker arbetar han som gymnasielärare i svenska och psykologi. Nu är han pocketaktuell med romanen En nästan sann historia.
Den utspelas till stora delar i det akademiska Lund och det är en miljö som jag kände mig mycket hemma i och tyckte om att läsa om. Därför är jag väldigt glad över att presentera ett gästinlägg här hos oss med en text som beskriver vad hans hemtrakt betyder för honom och hur den inspirerar honom i författandet. Varsågoda!

Mattias Edvardsson

Inga kakor i världen smakar lika mycket minnen som en plats ur det förflutna. Ett hus, en gata, en strandremsa eller ett buskage. Det som andra passerar utan en blick, kanske med en axelryckning eller rynkad näsa, slungar mig genast tillbaka i tiden. Tjugo eller trettio år på ett hjärtslag.

Jag bär min barndom strax under huden. Ett steg på mammas gata och jag är där igen. Rösterna, dofterna, känslan. Det finns något fult i att erkänna att man tycker om det sentimentala, det nostalgiska – men jag älskar det. Dansbandsmusiken på kassett i en Princeinpyrd 240. Vi kivades om att få sitta fram och plötsligt skulle man ha bälte även i baksätet. Trelleborg luktade tång och gummiavfall och vi sög in de där dofterna djupt i själen medan Volvon gled fram mot palmerna och Porten till kontinenten på väster där havet piskade kallt, anorektiskt och prärielikt.

Jag växte upp vid det där havet, på andra sidan stan. Än idag kan jag stå där på Östra stranden längst ner i landet där världen öppnar sig och känna att jag aldrig kommer att höra hemma någon annanstans.

Allt jag har skrivit utspelar sig på de skånska slätterna. Jag har skrivit om Svedala och Börringe, Landskrona, Malmö och Lund. Jag brukar säga att det är ett utslag av lathet. Det finns författare som gillar att göra det svårt för sig (de som skriver om en ö i Stilla havet på vikingatiden) och så finns det såna som jag. Men kanske är det där en förenkling, eller bara en del av förklaringen. Kanske skriver jag om hemma för att jag alltid längtar hit.

Gräv där du står, brukar det heta på skrivarkurser. Det viktiga är dock inte var jag står utan var jag hamnar när jag gräver. Och jag hamnar jämt i det där vemodigt vackra. Låt det vara förtrollat, sentimentalt, kanske till och med förvridet – jag längtar uppenbarligen dit. Det finns historier där.

I min senaste roman återvände jag till mitt student-Lund och framkallade bilder som jag inte ens visste fanns kvar. Doften från korridorerna på Absalon, den tunga cykelturen uppför Allhelgonabacken. Jag hann knappt sätta spaden i marken förrän minnena började pysa från underjorden. Jag gick samma vindlande gator och öppnade samma tunga dörrar, fast tjugo år senare. Det var som att flytta tillbaka.

När jag står längst ner i min trädgård, där bäcken rinner och åkern väller ut mot världen, kan jag en klar sommardag se Domkyrkans torn i öster och Turning Torso i väster. Jag älskar att vara på väg, att upptäcka nya platser, men hemma är jag bara här i mina öppna landskap.

[box style=”rounded” border=”full”]Läs mer om Mattias Edvardssons böcker på: mattiasedvardsson.se[/box]

Författarporträtt: Martin Edvardsson
Bild: Magnoliaknoppar framför universitetshuset i Lund, egen bild

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.