Ett hejdundrande skånskt kalas

carolina-top

Häromdagen kom vi på en kul idé, me myself and I: kan vi inte ställa till med ett hejdundrande äkta skånskt kalas där vi bjuder in alla litterära karaktärer som finns i böcker som utspelar sig i Skåne, eller är skrivna av skånska författare? Med mängder av god mat och en bordsplacering som skulle ge upphov till intressanta samtal? Och så kanske ha kalaset i äppelblomningens tid i Kivik, eller på något ställe som hade utsikt över blommande rapsfält i maj eller kanske någonstans vid Falsterbostranden en julikväll?

Vi började fundera på vilka som i så fall kunde bjudas in – och insåg raskt att det skulle bli ett stort kalas. Nog större än vi tänkte oss från början. Fatta hur många böcker som utspelar sig i Skåne! Och hur många författare som bor där!

Och oj, så många det kom! Till och med sådana som inte alls hade fått någon inbjudan. Alla dessa skurkar och mördare som figurerar i deckare i skånsk miljö ville vi verkligen inte ha drällande på vårt kalas, men en hel del av dem dök upp ändå. Sicken tur då att det hade kommit så många poliser! En stadig typ från Ystadpolisen (en viss Wallander tror jag) tog raskt över dörrvaktsysslan, tillsammans med några kollegor från Lund (varav en hette Claes Claesson), och fick avvisa en hel del oinbjudna typer. En tjock fabrikör från Österlen var väl kanske inte mördare själv, men hörde ändå till kategorin ”definitivt inte bjuden”och  hann bli fruktansvärt otrevlig innan han gick därifrån, skrikandes om ”principer!” och annat obegripligt. Där stod också en trio från den danska poliskåren och propsade på att få komma in, någon Carl och Assad och en kvinna med något blomnamn. Men det var väldigt länge sedan Skåne slutade vara danskt så de fick vackert köra tillbaka över bron.

Det blev ett fantastiskt kalas! Så många olika människor där trängdes och trivdes, åt, stojade, stimmade och sjöng! Unga och gamla, stora och små, vanliga och mindre vanliga. Två högljudda vikingar satt vid ett bord och vevade runt med varsitt svärd de kallade Blåtunga och Rödnäbba, och ropade efter fläsk så som de ätit det när de firade jul hos kung Harald för många herrans år sen. Strax intill dem satt en ung kvinna med mörkt hår och en stav i handen – Turid tror jag de andra kallade henne – som hyssjade åt de där svärdsherrarna och verkade tycka att de var rätt pinsamma. Turids kompis var en viss Aili, som flera gånger verkade sucka hur ”skönt det var att ha fått komma hem till Skåne igen”.

Och vid ett bord satt ett gäng ungdomar som tagit med sig en liten skylt de placerat mitt på bordet: ”Skogsbingelskolan rules!” stod det på den. En av killarna vid det bordet fick inte vara ifred en sekund eftersom det ständigt stod folk omkring honom som ville kramas och fråga chans och hålla hand och allt vad det var. Love hette han, och när det blev för mycket tycktes han ta lite skydd bakom två av tjejerna: Lucia och Hella. En annan killle vid det där bordet tror jag faktiskt hade svans – men jag kan ha sett fel.

Och på tal om svans – två inbjudna gäster hade mycket listigt placerat sig under ett bord, där de kunde leka med folks skosnören, jaga varandra och också äta sin mat ifred. Den lille grårandige katten hette Fräs, och den fläckige jack russel-valpen hette Puzzel. Jag kan lova att det trillade ner ganska många smakbitar från bordet till dessa listiga gäster! Bästa var nog när det ”trillade” ner en halv pizza från några ungdomar i närheten, en pizza med svamp och ost. ”Meh! Moa! hördes killen intill säga, ”hur klantig är du?” ”Äh”, sa en annan kille vid bordet säga, ”låt djuren få den där”. Han hette nog Peter, och jag skulle tro att det var hans tvillingsyster som satt bredvid. Petra? Så himla lika!

Det var ju tänkt att vi skulle ha den där genomtänkta bordsplaceringen – men gav faktiskt upp den på ett ganska tidigt stadium. Ungefär när antal inbjudna började närma sig sisådär tvåhundra pers eller så. Gästerna fick lösa det själva, vilket de alltså gjorde fint. Och jag gick runt och kände mig ungefär som jag gör varje gång på bokmässan – jag vet att det vimlade av kända personer och ansikten, men jag hade oftast ingen aning om vem som var vem om de inte berättade det för mig, eller någon annan viskade det i mitt öra. (”Ser du hon där borta i hörnet? Det är Udda! Udda från Malmö, en av de Sära!”)

Fina bordsplaceringsmiddagen blev alltså jätteminglet med bröl, svingade svärd och tappade pizzor på golvet – men trevligt var det, maten var god och det fanns förstås mängder av poliser och andra typer som upprätthöll en viss ordning i lokalen. Det blev bra!

 

Bild: Rapsfält 12 maj i Vismarlöv, eget foto.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.