När tiden står stilla. När tiden tar slut.

Lotta
Ibland går tiden så sakta att det känns som om den stannat. Inget rör sig framåt. Andra gånger, faktiskt ganska ofta nu för tiden, så känns det som att man bara hinner blinka så är det fredag igen. Tiden kan vara en fiende, och tiden kan vara en vän.

När jag tänker på tiden så är det två helt olika saker som dyker upp hos mig. Både ett trauma och en bagatell. Två olika sidor av tiden, men lika verkliga.

En gång för några år sedan låg jag på sjukhus och upplevde den längsta natten i mitt liv. Jag var väldigt sjuk. Jag hade ett sjukt barn i magen som jag skulle föda fram nästa dag, och jag visste att det barnet inte skulle överleva. Ett ohyggligt besked att få och förstås svårt att greppa och ta in. Det var många känslor som virvlade runt den natten, och sova var det inte riktigt tal om. Tankarna fladdrade fram och tillbaka och tiden stod stilla.

Det fanns två klockor på väggen, en som tickade fram varje sekund och en som klickade till med längre mellanrum. Jag låg i mörkret och lyssnade och kom fram till att den klickade till varje halvtimme. ”Nu har det gått en halvtimme. Nu är morgonen snart här.” Men jag insåg så småningom att så kunde det inte vara. Så snabbt går inte tiden. Den klickar nog varje kvart. Eller är det kanske var femte minut? Jag försökte fokusera på det där klicket och vänta in morgonen, samtidigt som jag ville frysa tiden och stanna kvar i nattens mörker för alltid.

Morgon blev det, så småningom. Och i dagsljuset insåg jag att klockan klickade till varje minut. Så långsamt gick tiden. En minut kändes som en halvtimme.

Mitt andra tidsminne är av en helt annan sort. På lågstadiet läste vår fröken en dikt som av någon anledning fastnade hos mig. Jag kan rabbla den än idag. Jag har i alla år tänkt att det här är en ganska känd dikt men vid googling inser jag att den nog inte är så välspridd som jag trodde. Och om det ens är en dikt vet jag inte… det verkar vara en låttext av Torsten Palmqvist.. som Sten & Stanley spelat in…? (I andra skolor lär man sig recitera Boye eller Fröding… vi körde på dansband…)

Jag har inte tid

Det går genom tiden en säregen fläkt,
en sjukdom som allmänt benämnes med jäkt.
Och bannlyst är stunder av ro och av frid.
Man hör bara ständigt: Jag har inte tid.

Du äger kanhända en sjuklig vän,
det sista besöket var länge sen.
Du säger en ursäkt, blir öm och blid
men tröstar dig med: Jag har inte tid!

Kanske har du en mor, ren gammal nu,
vars enda ljuspunkt i livet är du.
Att glömma henne, är du på glid?
Ditt samvete kvävs med: Jag har inte tid.

Så lever du livet i stora drag,
hur skall jag hinna allting idag?
Jäktet förvandlar ditt liv till en strid.
Din slogan har blivit: Jag har inte tid!

Men när du har levat ditt antal av år,
när döden på tröskeln väntande står,
när han dig kallar från livets id,
skall du då svara: Jag har inte tid…

Nu i efterhand undrar jag hur relevant den här var för oss ungar på 80-talet. Vem var stressad då? Idag däremot så känns den mer aktuell än någonsin.

Jag har inget bra sätt att knyta ihop mina två reflektioner om tid. Det finns ingen egentlig koppling. Det är bara två olika tidsminnen som fastnat hos mig, på två helt olika sätt. Ibland är tiden en fiende. Ibland är den din vän. Ibland kan du återse en gammal kompis från förr och inse att tiden inte spelat någon roll alls. Ibland fastnar du i gamla foton på dina barn när de var små och tänker tiden, tiden! Ibland tittar du dig i spegeln och ser tidens spår i form av nya linjer i ditt ansikte. En sak vet vi, och det är att vi inte har hur mycket tid som helst. Vi måste vara rädda om den.

Dela gärna: Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestEmail this to someone
Föregående inlägg:
Nästa inlägg:

Skrivet av:

Publicerat: 13 april, 2017

Kategori: Aktuellt, Kulturkoll

Visningar: 425

Taggar:

One Response to När tiden står stilla. När tiden tar slut.

  1. Hanna Frost skriver:

    Tack för att du delar med dig. Den moderna företeelsen att kunna mäta en utmätt tid är ingenting det mänskliga psyket är rustat för, tänker jag ibland. Vi gör skillnad på tid och rum. Vi upplever ett objektivt ”nu”, en tid med speciell status där vårt medvetande hela tiden verkar uppehålla sig. Men vi har inget motsvarande objektivt ”här”. Vi kan lika gärna kalla en annan plats för ”här”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *