Filmtips: The Commitments

linje-ulrica

Jag hade egentligen tänkt skriva om något helt annat. Kanske något om James Joyce (och hur jag aldrig lyckats ta mig igenom Odysseus). Eller kanske en djupdykning i irländsk barnlitteratur. Men när Linda påminde mig om en riktigt favoritfilm igår på Facebook så ändrade jag mig. För vi kan ju inte ha ett tema om Irland utan att prata lite om filmen The Commitments, eller hur?

Många av er har säkert sett filmen, men kanske inte alla vet att den är baserad på en bok av Roddy Doyle, som ju varit på tapeten tidigare i veckan. Boken skrevs 1987, men översattes till svenska först 1994.

Filmen kom 1991 och utspelas i Dublin, i stadens ruffigare och fattigare delar. Den handlar om en ung arbetarklasskille som drömmer om att starta ett soulband. Han kämpar först med att överhuvud taget få ihop en grupp som vill spela den typen av musik. Han hittar så småningom både musiker och sångare, men då börjar det tuffa arbetet med att försöka boka spelningar. Lägg därtill att hantera relationer och konflikterna inom bandet så har du handlingen i stora drag.

Jag gillar stämningen i filmen och kanske lite speciellt den minst sagt ruffiga miljön. Det är ingen glättig Hollywoodproduktion, men den är äkta och varm. Här finns inte några stora namn bland skådespelarna, men ett par bekanta ansikten bl.a. Colm Meaney (Star Trek, The Snapper) och Maria Doyle Kennedy (The Tudors, Downton Abbey).

Filmen vann Brit Awards 1992 för bästa soundtrack – och den innehåller väldigt mycket bra musik.  Jag har sett filmen många, många gånger och får fortfarande rysningar av Andrew Strongs härligt raspiga röst när han drar igång Mustang Sally eller Midnight Hour.

Har du inte sett The Commitments? Då vet du vad du ska göra i helgen!

4 comments Add yours
  1. Instämmer att filmen the Commitments är mycket, mycket bra. När det gäller litteratur, glöm inte att Oscar Wilde var irländare. Så ytterst välformulerad och utmanande. Att uppfatta alla klurigheter i The importance of being earnest – anglosaxisk wit när den är som bäst. Och så har Wilde skrivit en av mina absoluta favoriter – Dorian Grays porträtt. När jag gick omkring inne på Trinity Collegeområde och fick klart för mig att Oscar Wilde var en de studenter som utmärkte sig i kurserna i vältalighet kände jag vibbarna. Nästan som om väggarna kunde tala.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.