september, 2017
Archive

  • Kulturkollo möter Jenny Colgan

    Jenny Colgan är en omåttligt populär författare som själv beskriver sin utgivning med orden underhållning och verklighetsflykt och när Ulrica visar sin lilla börs med lunnefågelmönster så är samtalet igång. Lunnefågeltyget hos Bosse och Ester har liksom fått en rejäl skjuts, alla vill ha en Neil-börs och Jenny Colgan berättar att hon fått en hel del lunnfågelsaker tillsända sig.

    Varför en välja en lunnefågel som husdjur till en singeltjej med ett litet bageri på strandpromenaden i Cornwall?  Jenny liknar lunnefågelns sätt att röra sig med det lilla barnets, den vaggar fram och är både ursöt och mycket social. Man kan tänka sig att de med sin konstiga kroppsform inte skulle kunna flyga alls men det gör de, det är en ganska vanlig fågel där Jenny Colgan bor så valet var inte alls så långsökt som man kan tro.

    Jenny Colgan har ju setts som en typisk chick-litförfattare som helst skriver om unga tjejer i karriären men nu börjar hennes huvudpersoner bli äldre, kommer det att sluta med att hon skriver om pensionärer om några år?

    Continue Reading

    30 september, 2017 • Aktuellt, Evenemangskoll, Kulturkoll, Romankoll • Visningar: 1417

  • 19 punkter från Carolinas bokmässelördag (som ju inte ens är slut än)

    carolina-top

    Men ärligt… orkar jag ens en punktlista idag? Känns som att jag sitter i någon slags belägrad borg och utanför pågår kriget. Blir det inte bara 19 punkter nazister och motdemonstranter? Det känns som att hela dagen har handlat om det, hur många intressanta seminarier jag än har gått på, och det har känts helt surrealistiskt att sitta inomhus och lyssna på kloka människor som pratat om medeltida städer, kossor på en bondgård i östra Småland och om Martin Luthers problem med förstoppning, och hela tiden har telefoner plockats fram av mig och alla runt mig och uppdateringar har gjorts om läget utanför mässans byggnad. Men… well. Here goes: Continue Reading

    30 september, 2017 • Kulturkoll • Visningar: 390

  • Bortom mässan

    helena-top

    Det har varit en sorg att promenera genom ett höstsoligt och varmt Göteborg de här mässdagarna och finna sig omgiven av massiv polisnärvaro. På mässan märks det främst i väskgenomsökningarna och den förhöjda närvaron av säkerhetspersonal och poliser. På stan översköljs jag, trots att jag gör motstånd, av en sorts undergångskänsla när jag går genom ett hav av inte bara höstlöv utan också  poliser som utspridda i klungor förbereder sig längs NMRs demonstrationsväg. Jag försöker skärpa till mig, jag vet ju att ingenting tar slut idag, historia skapar vi hela tiden, nazismen (och rasismen/homofobin/misogynin/hatet) sker hela tiden liksom motståndet. Och ändå övermannas jag av en ilska så stark att den slår över i sorg. Igår när jag tråcklat mig förbi alla polisklungor kunde jag inte hålla tårarna tillbaka, jag grät mig fram över Heden. Det måste få vara ok, även om jag önskar att jag kunde agera med någon sorts beslutsamhet istället, formulera något viktigt eller ta ilsken ställning på något sätt som räknas. 

    Idag väljer jag bort mässan. För att jag inte orkar av utmattningsskäl, jag behöver vila. Jag behöver också en plats som inte är instängd, någonstans där höstluften tillåter mina tankar att flyga.

    Jag vill ändå vara tillsammans med andra människor som vill motstånd, som är arga, ledsna, bestämda, glada över att vi är många idag. En stor manifestation på Heden kändes inte för mig (av samma skäl som jag måste vila från mässan), men författarmanifestationen utanför domkyrkan kändes precis som det jag ville vara en del av. Så fick det bli. Jag har precis kommit tillbaka därifrån stärkt av alla ord om att stå kvar och att hålla emot. I vardagen. Demonstrationen är idag, samtalen kring fikabordet på jobbet (och överallt annars) är hela tiden, det gäller att försöka orka stå kvar och hålla emot varje dag.

    Var försiktiga ni som finns där ute idag!

    30 september, 2017 • Kulturkoll • Visningar: 498

  • Om när Viktoria Blev Star struck på mässan

    Ibland är det de där seminarierna som man inte alls hade tänkt sig att man skulle tycka så mycket om som står ut efteråt som några av de bästa. Fredag morgon sprang jag med andan i halsen till mässan för att gå på frukost och efteråt var jag lite lagom oplanerad då min mässapp naturligtvis hade kraschat och jag fick kika igenom pappersversionen istället. Jag upptäckte att Agnes Wold och Emma Frans skulle ha ett seminarium som hette ”Hårda fakta och lösa spekulationer” om vetenskapsjournalistik och om hur gemene man kan rusta sig för att se igenom rubriker och artiklar baserade på forskning. All forskning är inte bra forskning som Emma Frans sa, men det är ju inte alltid så lätt som läsare att veta.

    Continue Reading

    30 september, 2017 • Kulturkoll • Visningar: 287

  • Kulturkollo möter Jennifer Niven

    Linda
    Ibland tackar man ja till saker som är väldigt, väldigt läskiga, men också väldigt roliga. Att intervjua Jennifer Niven var en sådan sak. Ett möte på bokmässan som gav mig fjärilar i magen, men som blev ett riktigt trevligt sådant med en fantastiskt ödmjuk och varm författare. Att träffa någon som verkligen älskar sitt jobb är alltid uppfriskande och det här är en författare som utan tvekan gör det. Det riktigt lyser om henne när hon talar om sitt skrivande, sina böcker och läsare.

    Jennifer Niven är författare till en rad böcker, men de som hon är mest känd för är hennes två ungdomsböcker och det är också de som översatts till svenska. Vi pratar inledningsvis om All the bright places, som på svenska heter Som stjärnor i natten. En bok som dryper av svärta,  en som också innehåller en hel del humor. Huvudpersonerna Finch och Violet mår båda dåligt av olika anledningar och när de möts kan de stötta varandra. Finch är bipolär och stundtals väldigt deprimerad. Han är också udda och utsatt. Violet är tvärtom en av de populära tjejerna på skolan och att hon döljer sin sorg är kanske naturligt.  Continue Reading

    30 september, 2017 • Aktuellt, Evenemangskoll, Ungdomsbokskoll • Visningar: 337

  • Fyra frukostar och en prisutdelning

    linje-ulrica

    Om bokmässetorsdagen är monterminglandets dag, så är bokmässefredagen bokfrukostarnas dag. Idag hann jag med inte mindre än fyra frukostar. Först en lite spartansk frukost (havremjölk, bananer och kaffe var tydligen det jag och Fanny bedömde som bra val när vi yrade runt i affären efter x antal montermingel …) i lånelägenheten innan vi gav oss iväg till vår frukostbokcirkel tillsammans med Helena Thorfinn. Där fick vi inte bara oss ett trevligt boksamtal med författaren till livs, utan förlaget bjöd också på kaffe, juice, mackor och munkar (tack Norstedts). Runt omkring oss, i andra montrar pågick det för fullt olika evenemang trots den tidiga timmen och trots att mässan egentligen inte hade öppnat.

    Frukost nummer två bjöd på boksamtal med tre författare från Hoi förlag (och smoothies). Det var Karin Pasche, Maria Isacsson och Dan Nilsson som berättar om sina nya spänningsromaner för en grupp bokbloggare.

    Bokfabriken hade valt att lägga sin frukost lite senare på förmiddagen, säkert av omtanke för de som besökt Park på torsdagskvällen. De hade laddat hela montern full med såväl författare som energy-bars och juicer. Continue Reading

    30 september, 2017 • Aktuellt, Evenemangskoll, Kulturkoll, Romankoll • Visningar: 325

  • 18 punkter från Carolinas bokmässefredag

    carolina-top

    Erkänn att ni längtat efter flera viktiga och oviktiga punkter från min mässdag? Här kommer de!

    1. Nå – första punkten inträffar ju egentligen torsdag kväll när jag på telefonen öppnar upp bokmässans hemsida för att kolla någon detalj för morgondagens utvalda programpunkter. Bokmässans hemsida tyckte med ett flatskratt att ”Inga programpunkter är favoriserade” för min inloggning. ”Hallå, är du dum i huvudet?” undrade jag, ”jag satt ju och scrollade runt bland alla mina favoriserade programpunkter för max en kvart sen?” ”Gjorde du ju inte”, tyckte bokmässans hemsida, ”jag känner inte dig”. Jag försökte logga ut ur ”Min mässa” för att logga in igen och få tekniken att ta reson. Reson togs inte. Jag kunde inte logga ut. Jag har enligt bokmässans hemsida aldrig suttit i flera timmar och valt ut favoriter. Nähä. ”Stick och brinn”, sade jag till bokmässans hemsida.
    2. OK – nu hoppar vi till fredag morgon och hotellfrukosten jag längtat i flera veckor efter. Den levererade på alla punkter utom när det kom till Giffeln Som Ska Intagas Till Kaffet Som Dricks Efter De Två Kopparna Te. När jag kom till dåliga samvets-efterrättsavdelningen var gifflarna slut. Hallå?! Detta får ju inte hända? Note to self: Ta med giffel till bordet redan när du går första hämta-mat-rundan i morgon.
    3. Och när vi är inne på notes to oneself-avdelningen? Note to self: Du har inte med dig bilen till Göteborg. Du går. Du kan inte ta dig från hotellet till mässan på 15 minuter. Inte ens på 20.
    4. Missade alltså första seminariet jag hade tänkt gå på, nämligen det där Dick Harrison berättade om Kalmars historia. (är dock inte hela världen eftersom han har ytterligare någon programpunkt om detta senare i helgen)
    5. Och om gårdagens tema var bibliotekarisk för mig så var dagens tema uppenbarligen att komma för sent till eller i allra sista minuten till varenda seminarium eller programpunkt jag hade (eller inte hade… enligt somliga hemsidor jag inte längre besöker) tänkt gå på. Strategiskt usla vägval genom mässans lokaler, fler väskgenomsökningar än jag orkar tänka på, tidsoptimism och väldigt många människor som gärna ville vara precis där jag också tänkte vara var tydligen orsakerna.
    6. Så exempelvis drattade jag 10.59.59 på plats för att lyssna på när Johanna Lindbäck, Pia Huss och Johanna Ringertz pratade om vad kvalitet är inte bara för litteratur i allmänhet och barnböcker i synnerhet utan även för andra konstarter. Och om att utgivningen av barnlitteratur har ökat de senaste åren, men att barnbokskritiken ges allt mindre plats i media. Dock satt jag och morrade lite över att ingen av dem så mycket som yttrade ordet ”bokblogg” i den diskussionen.
    7. Svårigheten med att lyssna på Storytels författarintervjuer (jag lyssnade på när Christina Lindström berättade om sina bokkaraktärer som jag tycker så väldigt mycket om) är att låta bli att snubbla på hörlurar, låta bli att trassla in ryggsäcken i hörlurar och när man går möjligen dra ner hela hörlursmontaget, låta bli att trassla in den ena hörlurens sladd med grannhörlurens sladd. Det är också ganska irriterande att sitta och försöka koncentrera sig på en intervju med dinglande hörlurar som kittlar ens armhåla. Men, ja, visst, man hör intervjun bra, det gör man.
    8. Med mig i det oranga hörlurshavet satt Oarya-David, Elin Säfström och Ann-Charlotte Ekensten och de verkade ha full kontroll på ala sladdar. Men så kul det är när man träffar alla dem IRL som man annars bara ser bilder och texter av på nätet och i böcker! Mycket viktig del av bokmässan, det.
    9. Nå, jag fick släppa Christina Lindström-intervjun sista stunden för att ta mig till K-salarna och ett seminarium om en bok baserad på ett riktigt mord, Att se det andra missar. Jag kom försent. Förstås. Men vad gjorde en Carolina på ett sånt seminarium? Sakprosa och mord är långt ifrån svärdsfantasy och rosa romance? För att inte tala om bibliotek? Jo, jag var nyfiken. Mordet skedde i Förlösa, en liten by utanför Kalmar där jag är uppvuxen (inte exakt i den byn men alldeles intill). Och Joakim Palmkvist som skrev boken gick i samma klass som mig sisådär för 40 år sen när vi var små och fjuniga. Och jag var lite nyfiken på att se hur han såg ut nuförtiden. Han var inte fjunig längre. Han skrev om kriminalitet.
    10. Själv skriver jag punktlistor på bloggar samt försöker hitta bra böcker till nya generationer av fjuniga barn som kommer till ”mitt” bibliotek för att låna böcker.
    11. Hurra för det – det firade jag med att gå och köpa en glass, för det är det enda raka att äta som lunch när man är varm och trött och hjärnan börjar bli mosig.
    12. Sen gick jag på studiebesök till Lasse och Majas kontor. Sånt kan man också göra när man är på mässa. Samt titta in i Cirkus Splendidos alla vagnar.
    13. Sen hade jag ju lovat mig själv både dyrt och heligt att inte liksom råka köpa något gosedjur att ta med mig hem? Men… jag hittade ställningar med de mjukaste och gosigaste små djur jag sett på länge. Och… en sån? Näpp! Inte, då! De var inte till salu. Alltså? Va?
    14. Inte heller köpte jag boken Vidunder : Magiska varelser och deras läten, en sån där ni vet med knapp att trycka på för att spela upp olika ljud. Jag ångrar mig lite nu och kanske köper den i morgon när längtan efter att få veta hur en kentaur faktiskt låter växer sig alltför stark. Eller troll. Hur låter de? (och hur fick bokmakarna dem att ställa upp på intervju??)
    15. Ni vet de där fjuniga som utgör min bibliotekarievardag? När de vuxit upp något lite mer så vill väldigt många av dem läsa läskiga böcker. Särskilt vill de läsa PAX. Klart deras bibliotekarie i allra sista minuten gled in på seminariet Fenomenet PAX med Ingela Korsell och Henrik Jansson? (Åsa Larsson var tyvärr inte med) Klart hon gjorde!
    16. Dagens bästa för mig var att sitta vid Café Skrivas scen och lyssna på när de tre Annorna (Anna Ahlund, Anna Arvidsson och Anna Jakobsson Lund) pratade om sitt skrivsamarbete. Så intressant! Och de verkar ha hjälpt varandra att utvecklas så mycket! Minsann tror jag att när det ska skrivas litteraturhistoria om hundra år kommer det att skrivas om de tre Annorna på samma sätt som vi nu pratar om Bloomsburygruppen eller Fem unga. Minns mina ord…
    17. Och nästan sist måste jag pinsamt erkänna att jag blev helt tagen av Frances Hardinge som jag såg i samtal med Camilla Lagerqvist i Att skriva historiskt. Visst, tagen av allt det intressanta hon sa och om hur hon verkligen går all-in i sin research inför böcker för att hon tycker det är så himla kul och intressant och kan fastna i detaljer hur länge som helst… men mest tagen av hur hon såg ut. Jag borde skämmas, men jag hade tänkt mig Frances Hardinge lite ljus, späd och drömmande, ungefär som Luna Lovegood i Harry Potter-filmerna. Långt hår hade hon, visst, men mest bestod Frances Hardinge av en stor slokhatt som skuggade ett intensivt och intressant ansikte. Fascinerad satt jag och betraktade henne medan hon livligt berättade om sina författarmödor och tänkte återigen hur intressant det är att få se människor i verkligheten när man tidigare bara sett dem som namn.
    18. Och sist idag: bokbloggarmiddag på det som inte längre heter Incontro. Jag ska äta entrecote med några tillbehör med italienska namn och en efterrätt som jag har glömt bort att jag beställde, men det blir säkert gott alltihop. Trevligt sällskap får jag ju.

    Continue Reading

    29 september, 2017 • Kulturkoll • Visningar: 772