Kalla kårar

helena-top

När jag var si så där tretton år så skulle jag och en kompis gå från en by till en annan mitt i natten. Vad vi gjort andetaget innan var att se på Evil dead om jag inte missminner mig [insert valfri skräckis från slutet av -80-talet]. När det var dags för att gå hem så hade vi, som de stadsbor som vi var, inte räknat med hur mörkt det kan bli ute på landet. Det är inte bara mörkt. Det är bäcksvart. Dödens mörker. Och två trettonåringar som vacklade på den hårfina linjen mellan fnitter och gråt. De där sex kilometrarna minns jag som om det var igår. Och nej, jag klarar inte av mörker än idag. Mörkrädd trots fyrtio plus.

Idag blir jag dock inte speciellt skrämd av skräckfilm, utan skräcken har blivit något mer raffinerad sedan tonårstidens motorsågssplatter och hockeymaskbeklädda massmördarfilmer. Idag är det vardagliga, det nära som kan framkallar kalla kårar. När kulturen närmar sig det där som ligger dig nära, din inre rädsla, det outtalade. Jag tänker till exempelvis på Mats Strandbergs senaste böcker. I Färjan så låter han vampyrer förstöra en finlandskryssning. Ur splattersynpunkt tämligen jämförbar med åttiotalets skräckisar. Känner jag kalla kårar? Japp! Varför?

Blir jag rädd? Njä, men det är kusligt, spännande och oerhört skrämmande och jag har funderat en hel del på varför jag sugs in i denna osannolika historia. Klaustrofobin är påtaglig – jag hatar trånga utrymmen – och jag hatar således färjor. Jag ogillar djupa vatten – jag hatar således klaustrofobiska färjor på djupa vatten. Det är som taget ur min personliga mardröm. Instängd på en båt med illaluktade heltäckningsmattor, fulla människor och ingenstans att ta vägen.

Strandbergs senaste bok Hemmet är även den förlagd i en vardaglig och  ”ursvensk” miljö: ålderdomshemmet. Det är här som han har sin storhet skulle jag vilja påstå: att ta det mest vardagsgråa, den minst otänkbara miljön och dundra in med demoner, vampyrer och blod och göra det högst osannolika sannolikt. Vad är det då som skrämmer i Hemmet? Är det onda andar och onda sjuksyrror? Nej, känslan av att förlora sig själv. Demensen. Att inte bli trodd. Att förpassas in i ett hörn där ingen tycks lyssna längre.

Den här veckan kommer vi att grotta ner oss i ämnet kalla kårar. Om detta kommer att handla om litteratur, film eller skrämmande konstverk är det bara mina kollo-kollegor som vet. Du är självklart varmt välkommen att delta – kommentera, länka eller skriv något eget!

Välkomna in i en ny vecka här på Kulturkollo!

Dela gärna: Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestEmail this to someone
Föregående inlägg:
Nästa inlägg:

Skrivet av:

Publicerat: 4 september, 2017

Kategori: Aktuellt, Kulturkoll

Visningar: 439

Taggar: ,

4 Responses to Kalla kårar

  1. Viktoria skriver:

    Det jag har tänkt på att Strandberg faktiskt gör helt briljant är att han KOMBINERAR två sorters skräck som tangerar varandra och drmed vänder sig till helt olika läsare på samma gång. Jag har inte läst Hemmet (men kommer ju att göra det) men Färjan är splatter för de som gillar övernaturligt och blod men det är lika mycket Finandsfärjan i sig som är det otäcka, skrämmande och gastramande läskiga. Hela första halvan är ju bara båt, blodet kommer ju inte förrän långt in i berättelsen. Och den är MINST lika läskig i början, speciellt som han bygger upp den där klaustrofobiska stämningen som du pratar om.

  2. Robert W skriver:

    Bäcksvart? Svart som en bäck? 😉
    Boken Färjan är verkligen ruggig. Jag kommer INTE att se filmen. Det bestämde jag mig för redan efter att ha läst boken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *