När rymdskeppen får säga sitt

carolina-top

Det jag älskar mest med science fiction är – precis som med fantasy – att vad som helst kan hända. Vad som helst, och allting, är möjligt. Teknologi, eller magi, som löser saker, eller komplicerar saker, eller som används som vapen, eller till bekvämligheter. Att allt kan ske i alla tider – tusentals år sedan, nu, tusentals år in i framtiden, eller i en egen tideräkning. Eller i en egen värld. Det finns inga gränser, inte för någonting. Jag älskar det. Och jag älskar när författare eller filmskapare använder sig av detta, överraskar, hittar på omöjligheter… Eller sätter omöjligheter och teknik som inte finns i kombination med det vi vet och känner till och låter det skapa spänning. Så som Ann Leckie och författarparet Amie Kaufman & Jay Kristoff gör när de låter rymdskeppen själva få vara viktiga karaktärer. Artificiell intelligens, avancerad teknologi parade med starka känslor och karaktärsutveckling – det blir grejer det!

Här får en viss Aidan presentera sig själv:

Aidan är alltså ett skepp, eller en jättejättejäääättestor dator som styr ett skepp och tänker på skeppet som sin kropp. Allt som händer på skeppet har Aidan koll på: alla människor, maskiner, funktioner, all datatrafik och annan kommunikation. Och Aidan kan bara göra optimala och korrekta bedömningar. Men om alla val är fel? Eller allt är lika rätt och det måste göras ett val? Vilket av två rätta val är det mest rätta? Man kan ju få en hårddiskkrasch för mindre…

Om Aidans kval kan man läsa i Illuminae, första boken i Illuminae files som jag läste bara för några veckor sen och blev helt golvad av. Jag väntar ivrigt på att fortsätta läsningen i Gemina som ännu inte kommit hem till mig, och sedan får jag snällt vänta till i vår när sista boken Obsidio kommer ut. Jag väntar mig mer AI-kval, och förstås ännu mer av allt det där andra som gör de här så helt fantastiska.

 

Det andra rymdskeppet är Breq. Det tog en ganska lång stunds läsning innan jag började begripa mig på Breq, för hon är inte helt okomplicerad. (jepp, hon. I Imperial Radch-kulturen skiljs inte på kön, alla är hon) Så här skrev jag om henne när jag precis lärt känna henne efter läsningen av Ancillary Justice, första boken i Ann Leckies trilogi (följs av Ancillary Sword och Ancillary Mercy):

”Huvudpersonen är ett rymdskepp. Eller, rättare sagt, ett f.d. rymdskepp, numera bestående av en människokropp. Jomen självklart, eller hur? Det var ett tänkande rymdskepp, förstås, då innan katastrofen inträffade. Och i rymdskeppet, och på planeten det för tillfället var placerat vid, så kryllade det av ancillaries. Ancillaries är f.d. människokroppar, numera alla med samma AI som rymdskeppets. Så detta rymdskepp, bokens jag, var en och tusen på samma gång. Berättarjaget är samtidigt på denna sidan torget i stan, på andra sidan torget, inne i ett hus, sover, ger rapport, springer, står vakt i templet, och bäddar samtidigt sängar i rymdskeppet några tusen kilometer därifrån.
Men numera är rymdskeppet bara en enda kropp. En icke mänsklig människa. Breq. Breq tycker om att sjunga. (Det gjorde rymdskeppet också… och kunde alltså sjunga som en hel kör helt själv)”

Att huvudpersonen är ett rymdskepp, som dessutom förut var tusen av sig själv, ger upphov till så många tankevurpor och omöjligheter att jag bara älskade att läsa. Särskilt som det ganska snabbt visade sig att rymdskeppet hyste mordplaner mot imperiets härskare (som också var uppdelad på väldigt många personer). Senare i serien blev det också klart att rymdskeppet höll på att bli helt deprimerad eftersom hon fortfarande saknade alla de andra ”sig själv” som hon förlorat. Det är trist att sjunga ensam när man brukat vara en tusenhövdad kör – rymdskeppet Breq sjöng alltid.

Och nu? Helt förutom det att jag alldeles snart får Gemina i min hand, och har Obsidio att längta efter, så har det kommit en sprillans ny bok av Ann Leckie: Provenance. Den utspelar sig i Imperial Radch-världen, förstår jag, men är fristående från Breq och händelserna i den tidigare trilogin. Det jag hoppas på är att den ska vara lika full av omöjligheter som Leckies tidigare böcker, och att jag ska läsa den och först inte fatta någonting och sedan lista ut saker själv och förstå. Leckie skriver så – henne läsare hamnar i kaos och får tänka själva. Och så hoppas jag förstår på fler rymdskepp som får komma till tals – med eller utan sångröst.

 

Bild: Spaceship Corridor av asmoth 360 (CC BY-SA 2.0)

Dela gärna: Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestEmail this to someone
Föregående inlägg:
Nästa inlägg:

Skrivet av:

Publicerat: 11 oktober, 2017

Kategori: Aktuellt, Kulturkoll, Romankoll, Ungdomsbokskoll

Visningar: 231

Taggar: , , ,

3 Responses to När rymdskeppen får säga sitt

  1. Helena skriver:

    Många goda tips för en rymdläsningsnovis som mig (som då iofs också tycker att det där som du gillar, att vad som helst kan hända där ute, är superläskigt…), ”Illuminae” köpte jag faktiskt med mig under bokmässehelgen efter din ivriga recension (och lovande bläddring i butik). Ser mycket fram emot att läsa!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *