Kulturkollo konfererar: Never Let Me Go

Det är nobelvecka och vad passar bättre än att prata lite om litteraturpristagare Kazuo Ishiguros roman Never Let Me Go? Av naturliga skäl innehåller konferensen ordentliga spoilers, så läs på egen risk.

Anna:  För mig så var barndomsskildringen på internatskolan och relationerna mellan Kathy, Tommy och Ruth som barn som stannar kvar hos mig efter läsningen. De är så exakt skildrade, inte ett ord för mycket och ändå förstår man precis. I det sparsmakade språket ligger Ishiguros styrka enligt mig.

Fanny: Håller med! Tiden på Hailsham är helt klart den som stannar kvar mest. Jag gillade dessutom den sista tiden som skildras i boken då den är så himla vemodig.

Anna: Ja, det finns en vemodig ton som liksom surrar i bakgrunden under hela boken men som får komma ut i full orkester på slutet. Blev det inte ändå lite för snyggt, lite för känslosamt, på snudd till sentimentalt? Eller är det bara jag som är cynisk här …

Fanny: Nu när du säger det så ja, jag ämnar nog hålla med. Så låt oss vara cyniska tillsammans.

Anna: Never Let Me Go är en fantastisk framtidsdystopi som skulle passat bra att skriva om redan förra veckan, barnen som föds upp som kloner för att man skall kunna skörda deras organ är ju egentligen en fruktansvärd tanke. Ändå, konstigt nog, skrämmer romanen inte mig, hur är det. Tyckte du boken var otäck?

Fanny: Jag tycker den är mycket otäck. Inte bara för grundprincipen med barn vars enda ändamål är donationer utan också för den känslan som väcks mellan raderna i Ishiguros språk. Det är så självklart och kallt på något sätt, som skapar den otäcka känslan. Jag blev så himla provocerad av att de inte försökte undkomma sitt öde. Varför rymde de inte?

Anna: Håller med om att det är närmast robotlikt att de finner sig i sitt öde som de gör, de har ju förvisso en sorts ”tag” inopererad i kroppen som håller koll på var de är men riktigt vad som händer de som avviker förstod i alla fall inte jag. Klonerna verkar ju haft en ganska stor frihet när de åker till havet på jakt efter de människor som de är klonade ur och där vid havet upplever man äntligen att de kan andas en smula lättare. Romanen ställer ju verkligen frågan om vem som är en människa på sin spets …

Anna: Jag läste romanen och såg därefter filmen och i mitt tycke var det en mycket lyckad filmatisering. Intensiv och lågmäld med vackert foto. Emellanåt så associerade jag till Haruki Murakamis Norwegian Woods, kanske för att den också har en låttitel som titel. Det är något med det drömska och spelet mellan unga människor som gjorde att jag genast kopplade ihop dem. Återstoden av dagen som filmatiserades med Emma Thompson och Anthony Hopkins är ju också den en briljant adaption. Kanske är det något i Ishiguros sätt att skriva som passar så extra bra att skildra på film?

Fanny: Jag har bara läst Never let me go av Ishiguro och sett Återstoden av dagen, så jag kan varken hålla med eller dementera hur bra eller mindre bra filmatiseringarna är. Jag tror dock du är inne på korrekt spår kring hans sätt att skriva. Det är avskalat och sparsmakat, vilket kanske bidrar till att vi som läsare och som filmskapare kan ha som friutrymme att fylla i. Det var också ett driv i samt diverse scenbyten i Never let me go, som kan passa filmens värld. Kul att du tycker att det är en lyckad filmatisering – då har jag något att se fram emot.

PS. För alla som har lust att lyssna på Never Let Me Go så går den just nu som radioföljetong. Lyssna direkt eller podda ner alla 27 avsnitt och lyssna när du har lust! 

Anna

Jag är en sån som läser ofta och mycket, gärna böcker från hela världen. Reser jorden runt via läsfåtöljen och gillar att diskutera det lästa med andra. Ljudbokslyssnare.

Visa alla inlägg av Anna →

5 tankar på “Kulturkollo konfererar: Never Let Me Go

      1. Nja, där håller jag inte med dig. Det finns fler bloggare som skriver mycket om nordisk litteratur, varav jag är en. Har skrivit om 17 finländska romaner under året hittills. Men alla skriver kanske inte just idag.

Kommentarer är stängda.