Folsom prison blues – om Johnny Cash och mörkret

helena-top

När jag såg På spåret härom veckan, precis efter att ha läst på lite inför den här texten, hoppades jag att Johnny Cash-frågan skulle lyda “Vilket år gjorde Johnny Cash sin kända spelning i Folsom prison” så att jag triumfatoriskt kunde ha fått ropa “1968!” till min då naturligtvis helt oerhört imponerade familj. Istället efterfrågades det svenska fängelse Johnny Cash besökte (Österåkeranstalten) och jag fick lära mig något nytt.

Jag är märkligt förtjust i country-musik. Eller märkligt och märkligt, jag har det förstås hemifrån. Där fanns Kenny Rogers, vars röst fortfarande är det tryggaste jag kan svepa in mig i (med konkurrens enbart av Elvis). Där fanns Mannen i svart, Johnny Cash, som naturligtvis har en mycket speciell plats i mitt svarta hjärta sen dess.

Johnny Cash fascinerar mig, jag kan lyssna på hans fantastiska American-skivor tills de tårtrötta ögonen nästan blöder, jag kan försjunka i hans berättelser om död, sorg, ånger och uppgiven tro hur mycket som helst. Det är fasansfullt smärtsamt, för att det är på riktigt.

Johnny Cash gjorde sin första fängelsespelning, på Folsom prison, i januari 1968, skivan kom månaden efter. Musiken på inspelningen är väl inget särskilt, det är den gamla vanliga Johnny Cash-reportoaren (förstås, det var väl det internerna liksom alla andra ville höra). Ska jag vara riktigt ärlig så älskar jag inte Johnny Cash eller hans musik alls där och då. Visst är Jackson med hustrun June Carter svängig och visst är det klassisk country, men det griper aldrig riktigt tag. Det som gör inspelningen speciell är att han över huvud taget var där, och att han passade så bra in. Lyssnar man på skivan och mellansnacket känns han helt självklar i miljön.

Jag älskar alltså inte Johnny Cashs musik a la 1968, men jag älskar det han sedan kom att gräva sig ner i, hans utforskande av mörkret som definitivt inleddes tidigt, långt innan fängelseutflykterna. Det religiösa som vi inte delar fascinerar mig och utgör nog någon sorts förklaringsgrund till mörkret såväl som till hur han överlevde det. Hans sista år verkar ha präglas av en önskan att utforska livet och döden som väntade honom. Det är så hjärtslitande att få ta del av det. Hjärtslitande underbart. De sista årens American-skivor är magnifika, och måste jag välja en enda sång som symboliserar allt det de ger mig så får det bli hans version av Hurt (från American IV: The man comes around). Herregud! Har jag lyssnat på den en enda gång utan att börja gråta och känna igen mig?

För mig handlar min relation med Johnny Cashs musik förstås om mörker och om att utforska det utan rädsla. Men någonstans handlar det också till slut om nåd. Förlåtelse för den som felat, för den som gått vilse, hamnat fel med eller utan egen förskyllan. Nåd till den som tvivlat, missbrukat och dömts. Och den nåden innefattar inte bara de andra, den omfamnar också en själv. Till slut. Det är den röda tråd jag följer genom Johnny Cash konstnärsskap, det är en ledstjärna som lyser fortsatt stark fortfarande 15 år (!) efter hans död.

Dela gärna: Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestEmail this to someone

Skrivet av:

Publicerat: 24 januari, 2018

Kategori: Aktuellt, Kulturkoll

Visningar: 236

Taggar: , ,

4 Responses to Folsom prison blues – om Johnny Cash och mörkret

  1. Anna skriver:

    Fin text! Jag är också uppvuxen med country på hög volym och på min pappas begravning ville vi spela The Man Comes Around. Jag tyckte mycket om filmen Walk the Line som kom 2005 också. Sevärd!

    • Helena skriver:

      Tack Anna! Och ja, vilken fin begravningslåt det varit. Tyckte också mycket om Walk the lime när jag såg den för några år sen, den behandlar hans mörker på ett fint sätt.

  2. Fanny skriver:

    Jag älskar filmen Walk the line och hans tolkning av Hurt är fantastisk. Älskar också hans version av Personal Jesus. Fint inlägg!

    • Helena skriver:

      Hurt och Personal Jesus är verkligen något utöver det vanliga, hans tolkningar med hela livet i bagaget ger en sån extra tyngd att det är näst intill omöjligt att lyssna. Och det är det där på kanten-balanserandet som gör att det känns så mycket tror jag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *