Ljus — en debut från 1962

Linda

Jag tycker mycket om det jag tidigare läst av Inger Christensen och inför det här temat tog jag tillfället i akt att stifta bekantskap med diktsamlingen Ljus, hennes debut från 1962, utgiven av Modernista och översatt av Marie Silkeberg.

Det finns några saker som bildar en röd tråd i samling. Myror, rost och tid är några. Längtan efter att höra till är också genomgående. Redan i första dikten ”Om jag står” liknar Christensen sig vid ett ur och stående ensam i snön blickar hon mot evigheten. Isen finns där också och i ”Vintern”, en vinter som väntar sig mycket och som gör allt fruset. För mig är vintern just en kraft som tar över allt, som fryser fast tiden och väntan på ljuset påverkar allt i mig. Tiden som går och med den årstider som kommer och sedan passerar beskrivs t.ex. i dikten ”Förgängliget” om stenen på stranden som dunstar, sjöns kamp mot solen och en kamel som dör i sand.

Ljus är ingen enkel samling dikter och inte speciellt lättillgänglig. Som alltid blir det som bäst när jag tänker som minst. När jag bara tar in orden och låter dem påverka mig, istället för att anstränga mig för att förstå dem helt och fullt. Vad är det egentligen att förstå? Jag vet bara att Inger Christensens ord gör någonting med mig och det räcker gott. Anaforerna finns där redan, liksom metaforerna och rytmen. Det här är det första smakprovet av vad som komma skall.

En av mina favoritdikter i samlingen är ”Den springande punkten” med en vacker tredje strof som inleds så här:

 

Jag håller mig lugn på stranden
jag lurpassar på det du kallar öde
ligger som en gammal nervkittlande sten
som ändå ler mot vågen

 

Totalt obegripligt på ett sätt, men ändå så otroligt vackert.

I ”Maneter” är vintern på väg igen och inledningen visar hur årstider kommer och går:

 

Molnens vemod. Ett vintrigt ljus redan.
Och sommarens sista ilanddrivna solar
som blåskimrande maneter på stranden.
Jag tar dem slemmigt kalla i handen,
står med en sladdrig sol under himlen —
och säd glider ut mellan stelnade fingrar.

 

I den här dikten får maneterna symbolisera solen och värmen. Den som är på väg bort, men som diktjaget vill bevara under en kall vinter. Nu är just den här kalla vintern förhoppningsvis snart slut. I alla fall kommer ljuset åter. Så mycket ljus finns inte i Inger Christensens debut trots titeln, inte heller når den upp till senare diktsamlingars storhet, men det finns helt klart ett frö av något som sedan blir till något så mycket mer. Titeldikten ”Ljus” är dock en pärla med löften om mer. Ett ljus är ordet och kanske är det så det är.

Det här är min favoritstrof:

 

V

Upprepa för mig
att detta är nog
att detta är kroppens
rykande ljus
att detta är nu.

 

[box type=”tick” icon=”none”]Titel: Ljus
Författare: Inger Christensen
Förlag: Modernista 
Utgivningsår: 2013 (1962)
Originaltitel: Lys
Översättning: Marie Silkeberg
[/box]

En kommentar Lägg till din

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.