En isoleringscell med gula tapeter

helena-top
Det här med instängdhet och kanske framförallt känslan av instängdhet är intressant. Jag sitter i skrivandes stund på en food court mitt i en galleria, tidigt på morgonen, luftigt, lagom folkigt. Och jag kan knappt andas för känslan av att vara instängd. Och allt är den gula tapetens fel. Novellen alltså (den som kommer i nyutgåva nu men som jag läst i jätteslitet och gammalt biblioteksutförande). Det finns vissa berättelser som tar en i hand, leder in en inuti sig själv och sen lämnar en där utan nycklar att ta sig ut. Det går förstås att ta sig ut, men det är lite knepigt och andnöden kvarstår tills man lärt sig att ta in luft igen.

Jag har skrivit om psykisk ohälsa och instängdhet här på Kulturkollo tidigare (framförallt här och här). Under min utmattade tid utforskade jag den där känslan lite för ingående och på riktigt, men nu har jag börjat vilja läsa om det igen. Det fascinerar fortfarande.

En av de saker som intresserar mig är hur instängdhet i det inre kan vara mycket mer allomfattande än i ett verkligt, världsligt, fängelse. Jag tänker mycket på Memorys bok här, hur Memory och hennes medfångar sitter fängslade under rätt hemska förhållanden och vet att de ska göra det resten av livet. Ändå finns där en frihet i samtalet, i själva livet, som saknas hos exempelvis jaget i Den gula tapeten. Jag ska inte gå in på handlingen så mycket alls här eftersom novellen är så kort och komplicerad att minsta lilla skulle kunna förstöra din läsning. Men instängd är hon, paralyserad, ensam också tillsammans. Och jag tror att det är där kärnpunkten finns för mig, det där när någon låsts in i sitt inre så att alla runt omkring verkar vara utomstående och långt borta också när de finns i samma rum. De där fängelserna som inte släpper in kärlek, vänskap och närhet… I ett verkligt fängelse kan det finnas plats för sånt. Hos Memory, i Rita Hayworth and the Shawshank redemption, kanske hos Grace Marks, definitivt i gamla fängelseklassikern Bangkok Hilton. Det inre fängelset är alltid en isoleringscell, tack och lov är det sällan en livstidsdom. Jag låter det vara osagt här om det är fullkomligt, förlåtande eller för livet i Den gula tapeten. Läs den (om du törs).

Bild från Pixabay

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.