Med nostalgiskt svårmod

helena-top
Carolina skriver i veckans inledningsinlägg att hon brukar vara den av oss i kollektivet som dras mot det nostalgiska, den som ägnar inlägg åt att minnas en barndomsfavorit och så. Hon skriver också att veckan kommer bli spretig. Och ja, nu tänker jag redan börja spreta. Min specialitet på Kulturkollo är nämligen mer att mörka till saker och hitta tragedi i det ulliga (jag sätter en viss stolthet i att till och med ha kunnat svärta ner den där 80-talsveckan). Så jag klampar på och ser vart vi hamnar.

Nostalgi ska betyda längtan efter någon sorts idealiserat förflutet. Så varför drabbas jag ofta så här års av en i kroppen kännbar längtan efter att en tidig, med hög luft begåvad, morgon i säg september plocka vinteräpplen i mina föräldrars trädgård? Längtan/nostalgin är ofta så stark att den tar andan ur mig. Och den enda tiden i livet jag faktiskt plockade de där äpplena var när jag var synnerligen olycklig, sommarlovet var över, skolan hade börjat, jag tänkte och tänkte på döden och hur fan man överlever en dag till. Inte alls särskilt idylliskt, och inte ens när känslan, längtet, drabbar mig är jag glömsk för smärtan som bodde i min kropp när jag sträckte mig efter de där äpplena.

Nu i sommar har jag också insett hur mycket björkarnas sus så som det låter hemma hos mig påminner om liknande, kravlösa, dagar hemma hos farmor, på hennes veranda. Doften av morgonkaffe får mig alltid att tänka på mormor och morfar och förmiddagsfikorna hemma hos dem (på uteplatsen vid huset som för några veckor sen blev någon annans). Det är lite mer begripliga nostalgiska längtor som slår till, från stunder som var perfekta i all sin vardaglighet. Bitterljuvt…

Jag läste Matt Haigs Historieläraren i sommar och där finns ytterst lite nostalgi vilket är väldigt intressant eftersom bokens huvudperson har levt så länge (över 400 år) att han har gott om händelser och perioder att idyllisera. Men jag antar att det är svårt när man får perspektiv, när man förlorar och dras mer mot döden än livet. För mig som är en rätt nostalgisk person (jag kan ju uppenbarligen bli nostalgisk också över sånt som inte alls var bra) är Haigs skildring av ickeförsjunkande i minnestankar ytterst främmande, intressant och lärorik.

Efter några veckors ältande av det här med Haigs huvudpersons ovilja att hänge sig åt minnena (alltså han berättar dem ju för oss, men han vill inte vara i dem, inte förbättra dem, inte sjunka i dem) inser jag att det ju förstås är för att han har så många. De ger honom till och med huvudvärk. Nostalgin som för mig ibland kan kännas tung och svårmanövrerad (minnen av älskade människor som inte finns med mig men vars liv gjort outplånliga och återkommande intryck) blir ju för honom ohanterligt stor, har jag tio sådana människor har han hundra. Om han tillät nostalgin att flöda skulle den dränka honom. Jag försöker lära mig lite av honom trots allt. Det finns en tid för nostalgi och en tid för att vara i stunden, hur svårt det än må vara.

Min poäng? Ja, att nostalgi är komplicerade grejer kanske, svårt att hantera ibland och definitivt svårt att förstå sig på. Men jag har förstås också såna där mer okomplicerade och rena nostalgiupplevelser, främst med musik tror jag. Spela Queen, Kenny Rogers eller Van Morrison för mig och jag förflyttas omedelbart till om inte en annan plats så i alla fall en speciell känsla. En lätt och bubblande känsla, men också en sorglig. Nostalgi är ju trots allt längtan efter något vi inte kan få (men som kanske har varit), smärtan måste förstås alltid finnas där som evig påminnelse om vår dödlighet och vår oförmåga att fysiskt resa i tiden. Tack och lov ändå för sinnenas förmåga!

Bild från Pixabay

2 comments Add yours
  1. Det är intressant, det där, att den som lever i 400 år får så många minnen att de måste skärmas av. Jag måste nog ta och läsa ”Historieläraren” tror jag. Jag läste Matt Haigs ”Människorna” för något år sedan och tyckte mycket om den, mer för tankarna den gav upphov till än själva storyn.

    1. Det är det jag gillar så mycket med Historieläraren också, den är förstås en helt vanlig roman men den är också någon sorts blandning mellan poesi och filosofi. Det finns så mycket att tänka över efteråt och under tiden och han skriver det så himla bra. Jag måste läsa allt av honom nu.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.