Den ofrivilliga fascinationen

helena-top

Min fascination för true crime och då i dess allra mörkaste form skrämmer mig och jag känner ren aversion för denna fäbless. Det är något med döden som kittlar samtidigt som jag lider av största dödsrädslan. Det är något med mörkret hos människan som väcker nyfikenhet. Jag vill veta, ändå inte. Jag vill se, ändå blunda.

Aversionen väcks i och med att jag någonstans förstår att jag är en kugge – en spelpjäs – i detta stora maskineri som finns kring true crime. Det är inte rätt att brott säljer – att mord hamnar på försäljningslistor. David Berkowitz a.k.a. Son of Sam (amerikansk seriemördare) vann sådan berömmelse och tjänade så stora pengar efter att han åkt fast att det stiftades en lag i hans namn: ”The Son of Sam Act” för att förhindra att mördare kan tjäna pengar på sina brott. Enligt denna lag kunde myndigheterna konfiskera brottslingarnas inkomster som böcker eller andra verk genererade. Son of Sam-lagen tillämpades bland annat mot John Lennons mördare Mark David Chapman i början av åttiotalet. Mord säljer och jag mår illa, men kan ändock inte hålla mig borta.

Att kunna få en smakbit av människans hela komplexa spektrum av galenskap väcker en nyfikenhet som är svår att förneka. Herregud vilket oerhört intressant organ vi har längst upp i knoppen – hur den kan å ena sidan se mönster och förstå hur de minsta partiklarna ser ut och fungerar – å andra sidan kan skapa sådana hjärnspöken och övertygelser att mörker är det enda som får plats. År 2015 damp The Jinx – The Life and Deaths of Robert Durst ner som en bomb i streamingvärlden. Dokumentärserien som handlar om Robert Durst, arvingen till ett fastighetsimperium i New York, som anklagades för mord. Inte nog med att dokumentären slukade en och man kunde liksom inte få nog av galenskapen utan tidsmässigt så närmade sig dokumentären allt mer nutid och plötsligt befann du dig här och nu när allt kom i ny dager. Och du fick kämpa mot googlefingrarna för att inte förekomma dokumentären.

Samma sak gällde Making of a murderer – dåtid hann ikapp nutid under seriens gång. Den väckte starka känslor när den kom 2015 och publiken fick upp ögonen för ett tio år gammalt mordfalI. Dokumentären spelades in under tio år och vi får följa den livstidsdömde Steven Avery och systersonen Brendan Dassey, som även han dömdes för medhjälp till mordet på en ung fotograf, 2005. Serien väckte sådan storm att den till och med genererade en namninsamling på nästan 130 000 namnunderskrifter, i syfte att få Vita huset att benåda Avery. Dramaturgiskt är de båda dokumentärerna uppbyggda på ett genialiskt sätt där du ständigt ändrar åsikt, byter sida och du vet varken ut eller in. Varför vill jag veta?

När jag läste Emma Clines Flickorna, som bland annat handlar om Charles Manson, väcktes tusen frågor. Vad är det med honom som fascinerar? Vad är det som skapar denna dragningskraft hos vissa människor? Vad är det med hans brott som skapar en våg av skildringar i populärkulturen? I rättvisans namn handlar inte Flickorna främst om Manson, utan om hans familj, om de flickor och kvinnor som följde honom.Skulle jag kunna bli en av dem? Jag nämner boken i detta sammanhang eftersom den lyfte så många frågor hos mig just kring människans intresse och nyfikenhet av brott i allmänhet och mord i synnerhet. Och varför sitter jag så mycket på google under läsningens gång för att grotta ner mig i detta hemska brott?

Varför vill jag veta?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.