Jag minns mina filmhundar

Det finns ju ganska många som anser att man antingen är hund- eller kattmänniska och att läsande personer väl oftast tillhör den senare kategorin. Jag har aldrig förstått varför man måste välja. Jag har visserligen tre katter hemma och ingen hund, men det beror mer på logistik än kärlek. Jag och min man jobbar alldeles för mycket för att kunna ta hand om en hund, men katterna håller varandra sällskap under dagen. Så länge jag kan minnas har jag dock längtat efter en egen hund. Vilken ras har varierat lite allt eftersom mina favoritböcker och filmer har bytts ut. Som liten önskade jag naturligtvis hett att mamma skulle ge mig en kartong i julklapp, med en liten rosettklädd Cocker Spaniel-valp i. Jag tror att jag såg Lady och Lufsen säkert 20 gånger och det är med all säkerhet också den filmen som gjorde att jag i vuxen ålder skaffade siameser..

När jag började läsa Fem-böckerna byttes cocker spanieln ut mot en Border Collie, även om jag först trodde att Timmy var en vanlig Collie, främst pga att det var en bild av en sådan på omslaget till en av mina böcker. Dessutom grät jag floder när jag såg Lassie på TV och hur hon haltade över klipporna med skadad tass för att komma till sin husse och jag hade inga problem med att föreställa mig att Collies uppenbarligen var den mest hjältemodiga av alla hundraser.

Borde collies verkar dock även det vara ganska vana deckarhundar. Minns ni Tubbe i Snoken?

Helt galen härligt 80-talsnostalgist trots att den är gjord under början av 90-talet. När jag blev äldre började jag titta allt mer på gamla svart/vita filmer och drunknade i en av min mammas favoritserier, Den gäckande skuggan. Jag ville se ut som Myrna Loy och ha en Fox Terrier som Asta. Vilket liv, va? Lösa fall i 30-talsstass med en trogen Terrier vid ens sida! Asta var verkligen allt man kunde önska i en hund. Lojal, smart och mjuk och gosig nog att somna med om kvällarna.

Egentligen skulle jag kunna stanna där, men filmhundarna har ju kommit och gått sedan dess. Numera drömmer jag mest om en Gårdis, dvs en Dansk Svensk gårdshund. Detta mest pga Underbara Claras Melker, men också pga att det var en sådan hund mina morföräldrar hade när jag var liten. Vi kan omöjligt ta hand om en som sagt var, men kanske, kanske, när barnen är tonåringar och kan börja hjälpa till. Tills dess får jag näja mig med mina filmhundar. De blir bara fler och fler.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.