Fanny
Author archives

  • Jag är visst bitter!

    helena-top

    Om vem av oss som kläckte idén för veckans tema låter jag vara osagt. Av den enkla anledningen att hela bunten kulturkollare står och visslar och tittar förstrött åt ett annat håll när frågan kom: VEMVARÉ?! I veckans utmaning så lyser dock de bittra karaktärerna med sin närvaro och vi har fått läsa om såväl Edmond Dantés, Heathcliff i Svindlande höjder, hakespeares Richard III som Rut i Änglagård. I inledningsinlägget lyfte jag  Ebenezer Scrooge, Severus Snape och Miss Havisham i Lysande utsikter.

    Om jag är bitter? Nej, nej, nej. Jag är nog lite som Lotta: ”Däremot kan jag vara både sur och elak och gnällig och irriterad och avundsjuk och missunnsam och skadeglad – men bitter, nej verkligen inte.” Eller jo kanske ibland. Visst känner vi oss bittra emellanåt, va?! Själv snuddar jag vid bitterheten när mejlboxen fylls av bokliga event, happenings, kulturevenemang m.m. och allt sker i hufvudstaden. Då känner jag mig utanför! Och lite bitter.

    Hur som haver, jag vill dock avslutningsvis lyfta fram ett inlägg med stor igenkänningseffekt: Helenas fina inlägg om utmattning. Jag har själv varit i utmattningsland och besöker det emellanåt fortfarande.

    Herregud ändå så många böcker, artiklar och tyck jag läst om utmattning sen jag själv insjuknade (eller vad man nu gör…). Ord efter ord efter ord om hur jag ska ta mig upp och ut. Hur jag ska träna för att bli “frisk”, och tänka positivt och vara mindful och resa bort en stund eller isolera mig hemma. Eller yoga och äta rätt men unna mig och tänka på att inte dricka för mycket kaffe samtidigt som kaffe kan vara bra. Och jag ska minnas att utmattning är ett livsfarligt tillstånd, man kan dö om man inte vilar och om man inte tränar och om man tänjer gränserna eller inte.

     

    19 november, 2017 • Kulturkoll • Visningar: 160

  • Veckoutmaning: Jag är inte bitter!

    helena-top

    bitter
    bitt´er adj. ~t bittra ORDLED: bittr-are
    1 som smakar beskt och skarpt och ibl. obehagligt: bittermandel; bittersalt; ~ choklad; havsvatten ger en ~ eftersmak BET.NYANSER: a) bildligt: tömma nederlagets bittra kalk b) överfört i fråga om andra skarpa förnimmelser: det var ~t kallt (adv.) KONSTR.: ~ (att+INF) HIST.: sedan yngre fornsvensk tid; fornsv. biter, bitter, beter ‘bitande, skarp; argsint’; av samma urspr. som 1besk, 1bita
    2 som upplever nedstämd eller hatisk känsla över vissa missräkningar e.d.: NN blev på sin ålderdom alltmer ~ och isolerad; besviken och ~; ~ över sin misslyckade karriär; ~ över inbillade oförrätter BET.NYANSER: a) om handling o.d.: han log ett ~t leende b) själsligt smärtsam: ~ saknad; vi kämpar till det bittra slutet KONSTR.: ~ (på ngn el. ngt), ~ (över ngt) HIST.: sedan 1541

    Veckans utmaning må vara enkel till sitt utförande, men kanske kräver en del tankekraft.

    Lista bittra karaktärer inom såväl film, tv som litteraturen – karaktärer vi älskar att hata eller karaktärer vi hatar men kommer att älska.

    Svara på din egen blogg, i kommentarerna, på Facebook eller Instagram. Glöm inte att tagga oss eller på något sätt tala om var vi kan hitta ditt svar.

    14 november, 2017 • Aktuellt • Visningar: 395

  • Jag är inte bitter!

    helena-top

    Jag är inte bitter MEN hur tänkte vi när vi kläckte idén om veckans tema?! Jag är inte bitter MEN hur tänkte jag när jag gladeligen anmälde mig som frivillig till att vara temageneral?! Hur som haver – nu sitter vi här med en mycket spännande vecka framför oss och undertecknad är onekligen nyfiken på hur mina fellow kulturkollare väljer att tolka temat. Själv tolkar jag temat med en stor portion ironi – för visst är det så att vi sannolikt kommer vältra i bitterhet.

    Bitterhet är inte direkt människans mest charmerande sida, men jag tror nog att vi alla någon gång har känt det. När ilskan och/eller sorgen har fått dra till sig – när de där negativa känslorna har fått marinera sig ett tag – så känner du bitterhet och ältandes negativa kraft.

    Fiktionen är fylld av bittra karaktärer. Inte minst griniga gubbar, som ofta visar sig vara bittra gubbar, såsom Max Goldman och John Gustafsson jr i Griniga gamla gubbar (1993), Carl Fredriksen i Upp (2009) och den kanske bittraste av de bittraste är Ebenezer Scrooge i En julsaga av Charles Dickens (1843).

    En annan bittergök är Severus Snape i Harry Potter-serien av J.K. Rowling. I likhet med tidigare nämnda karaktärer så kommer läsaren att så småningom att gilla honom mot slutet trots allt. I motsats till Snape så gillar vi väl aldrig den bittra Peter Van Houten i Förr eller senare exploderar jag (2013). Den sjuka Hazels stora idol, som visar sig inte alls stämma med den person hon målat upp för sig själv.

     The broken heart. You think you will die, but you just keep living, day after day after terrible day. (miss Havisham)

    Finns det inga kvinnliga bittra karaktärer?, tänker kanske du. Jo då. Den karaktär som personifierar bitterheten själv är ännu en karaktär skapad av Charles Dickens: Miss Havisham i Lysande utsikter (1860). Denna kvinna som blev lämnad vid altaret och som därefter sjönk ner i en ocean av bitterhet och som vigde hela sitt liv åt att vältra och älta med bröllopsklänningen på och bröllopstårtan fortfarande på bordet. Så småningom väljer miss Havisham att adoptera en dotter: Estella. Men istället för att detta ska bli väg ut och tillbaka till livet så fostrar hon Estella till sin egen personliga hämnd som ska krossa de hjärtan som kommer i hennes väg.

    Love her, love her, love her! If she favours you, love her. If she wounds you, love her. If she tears your heart to pieces – and as it gets older and stronger, it will tear deeper – love her, love her, love her! (miss Havisham)

    Det sägs att Charles Dickens baserar miss Havisham på en verklig person; Eliza Emily Donnithorne (1827–1886) of Camperdown, Sydney, som precis som karaktären i Lysande utsikter blev lämnad vid altaret och spenderade återstoden av sitt liv i ett mörklagt hus med bröllopstårtan kvar på bordet.

    Välkomna in i en ny bitter vecka här på Kulturkollo! Du är självklart varmt välkommen att vara delaktig – kommentera, länka eller skriv något eget!

    13 november, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll, Romankoll • Visningar: 278

  • Oförglömlig far i fiktionen

    helena-top

    Jag ska försöka mig på något som möjligtvis är omöjligt – skriva om en bok som jag läste för åtta år sedan. Ursprungstanken var att lista föredömliga fäder i fiktionen, men tanken stannade upp vid just den här fadern. Föredömlig låter jag dock i detta fall vara osagt då omständigheterna kring den lilla familjen är katastrofala och faderns handlande är pyrda ur den kontexten. Oförglömlig månne vara ett bättre lämpat beskrivning i detta sammanhang.

    Boken jag pratar om är Vägen av Cormac McCarthy som handlar om en far och en son och deras vandring – genom ett apokalyptiskt sönderslaget land – på väg mot havet. Mot ett mål. Mot något som bryter mot den sönderbrända marken, de döda träden och den gråbruna tillvaron. Fåglarna är frånvarande. Mänskligheten är borta. Kanske är vandringen meningslös, men ändock så viktig – kanske är kampen att följa denna väg är en del av att skapa en mening för far och son. De få människor som dyker upp utmed vägen visar den mänskliga mentalitetens utpost – den värsta av de värsta.

    Samtidigt som handlingen är tung, mörk och varje tanke är tyngd av vemod så får du samtidigt ta del av den varma kärleken som finns mellan far och son. Denna kärlek som blir det enda som inger värme i den annars så iskalla historien. Vad som har hänt med världen får vi aldrig veta – det är inte det som är kärnan med historien – utan det är vad som händer mellan denna far och denna son.

    Föräldraskapet är oerhört komplext som det är – lägger vi till en krossad värld där de mänskliga referenserna är i stort sett borta, så blir föräldraskapet något helt annat. Hur lär man sitt barn om moral och om rätt och fel när allt omkring dig rasar? Hur kan man som förälder inge hopp hos sitt barn när världen ter sig helt hopplös? Hur ger vi mening till tillvaron där ingen mening tycks finnas? Som en sista utväg har fadern sparat två kulor i sin pistol – en åt sig själv och en för sin son, men så länge de är på vägen så har de en mening.

    Det är en förtvivlad kamp som mannen för – både för sitt eget förstånd skull och för sin sons. En oförglömlig far i en förlorad värld.

     

    6 november, 2017 • Kulturkoll, Romankoll • Visningar: 405

  • Höst + TV = sant!

    helena-top

    Hösten, hösten, hösten. Sommarens eufori byts ut mot mörkaste melankoli. Rosévin byts ut mot rödvin. Solstol med handduk byts mot soffa och filt. Så är det skrivet. Så borde det vara. Den här sommaren har dock haft mycket mer att önska. You owe us, big time! Några av oss läser mer under mörkaste hösten, medan andra (läs: jag) tyvärr hamnar i tröttkoma och fastnar (för) lätt i TV-serier. Så vad passar inte bättre en under-filten-vecka än en liten genomgång av några av höstens TV-serier. Serier jag har sett, vill se, borde se. Helt utan inbördes ordning.

    Mindhunter

    Jag inleder med Mindhunter och om du – som jag – är en mörkervurmare med en ohälsosam fascination av seriemördare (på behörigt avstånd I want to add), så är detta något för dig. Tydligen började det hela med att Charlize Theron, som är exekutiv producent för serien, gav David Fincher (Fight Club, Zodiac, Seven och Gone girl) boken Mind Hunter: Inside the FBI’s Elite Serial Crime Unit av John Douglas. The rest is history, som vi brukar säga.

    Mindhunter handlar om hur under senare delen av 70-talet två FBI-agenter söker vetenskapliga svar på hur seriemördare tänker innan, under och efter sina mord med förhoppningen att denna kunskap ska kunna förebygga framtida mord. Jag gillar särskilt dialogen i den här där intervjuerna som de båda agenterna Holden Ford (Jonathan Groff från Looking!) och Bill Tench (Holt McCallany) intervjuar seriemördare (som är tagna ur verkligheten). Utvald bild till det här inlägget är för övrigt hämtat ur Mindhunter.

     Stranger things 2

    I första säsongen av Stranger things fick vi möta Will och hans kompisar i en nostalgitripp down memory lane och de populärkulturella referenserna från 80-talet duggar tätt. En pojke försvann (Will) och ett mysterium – som rymmer hemliga experiment och övernaturliga krafter – uppdagas i den lilla staden. Nu i dagarna har säsong två släppts på Netflix och jag har ännu inte hunnit se, men oh vad jag ser fram emot denna. Det sägs att i denna säsong kämpar barnen inte bara mot monster – utan också en likgiltig vuxenvärld (låter Stephen King:igt).

    The Deuce

    The Deuce är skapad av David Simon, som tidigare bland annat har gjort den fantastiska The Wire (2002-2008) – serien som gjorde sig känd inte bara för att den var autentisk Baltimores undre värld utan för det stora galleriet av karaktärer, som Simon kunde plocka bort – utan pardon – närsomhelst. I The Deuce har vi dock förflyttat oss från Baltimore till sjuttio och åttiotalets New York och istället för knark framväxten av porrindustrin. De båda serierna är inte helt olika varandra då även The Deuce har ett stort persongalleri; du får möta allt från ett par tvillingbröder (spelade av en smått fantastisk James Franco), sexarbetare, hallickar, korrumperade poliser, en journalist och maffiabossar. Utöver James Franco bör Maggie Gyllenhaal nämnas när hon gör en outstanding rollskildring i prostituerade Candy, som på egen hand försöker överleva gatan.

    Alias Grace

    Avslutningsvis så har vi Alias ​​Grace bygger på Margaret Atwoods prisbelönta roman med samma titel. Den här har jag varken sett (kommer 3 november på Netflix) eller läst (kommer ut på svenska i januari 2018). Du får följa Grace Marks, en fattig ung irländsk invandrare som år 1843 dömdes för de brutala morden på sin arbetsgivare och hans hushållerska. En psykiater försöker dock fastställa om en hon kan benådas på grund av sinnessjukdom.

     

    1 november, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll • Visningar: 615

  • Fyra berättelser om flykt

    helena-top

    December, skola, julefrid. Doften av skalad apelsin omslöt barnen i rummet och ett liten barn fick ett oväntat och till synes oförklarligt känsloutbrott. Läraren stod handfallen och förstod inte vad det var som hänt. Så småningom så fick det dock sin förklaring då den hjärtskärande historien – om hur barnet spenderat tre traumatiska veckor på ett lastfartyg som fraktade just apelsiner – framkom. Detta är en av alla historien som jag fått till mig genom mitt jobb.

    Vi lyssnar på orden, vi ser ansiktena. Men hur ska vi förstå? Hur skulle vi kunna förstå? De allra flesta av oss har aldrig tvingats lämna sina hem, sett familjemedlemmar mördas, förlorat allt vi äger och flytt till ett land långt bort där både språk och kultur är annorlunda. Det är svårt att sätta ord på något sådant – sorgen, smärtan, främlingskapet.

    Samtidigt måste vi förstå, vi måste försöka. Journalistiken gör sitt. Den förmedlar händelserna, ger röst åt de drabbade. Men det finns också andra sätt att förstå, andra sätt att förmedla. En del insikter kan vi bara nå genom vår föreställningsförmåga, genom fiktion och litteratur. (Ur förordet till Eller sjunk i havet: och tre andra berättelser om flykt)

    Ania Monahof är född i Leningrad 1929, Marjaneh Bakhtiari är född 1980 i Teheran, Zulmir Becevic är född 1982 i Bosnien-Hercegovina och David Mohseni är född 1998 i Afghanistan. Fyra författare, tre generationer. Dessa författares erfarenheter får du möta i Eller sjunk i havet: och tre andra berättelser om flykt – en samling noveller som Novellix i samarbete med Hallpressen gett ut. Fyra röster och fyra berättelser med ett par gemensamma nämnare; de är alla ur barnets perspektiv och barnen är alla på väg mot Sverige. Continue Reading

    28 oktober, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll, Novellkoll • Visningar: 316

  • Kulturkollo recenserar v 42 2017

    Den här veckan pratar vi om hår på Kulturkollo. ”Hår på knoppen och hår på kroppen och kanske även lite om päls.” På våra egna bloggar pratar vi sannolikt inte så himla mycket om hår, men det låter jag vara osagt i skrivande stund. Här länkar vi veckans recensioner på vad vi böcker vi har läst, tyckt till om och haft tankar kring.

    Ada löser en tand av Malin Clausson (Ulrica)

    Barnvagnsblues av Ester Roxberg (Anna)

    Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde (Ulrica)

    Ditt liv och mitt av Majgull Axelsson (Fanny)

    En liten plats av Jamaica Kincaid (Helena)

    Ewa Morenos fall av Håkan Nesser (Ulrica)

    Gemina (The Illuminae Files 2) av Amy Kaufman & Jay Kristoff (Carolina)

    Hej syster av Navid Modiri (Lotta)

    Hemmet av Mats Strandberg (Fanny)

    Queen of the Night (The Revanche Cycle 4) av Craig Schaefer (Carolina)

    Sånger i skymningen av Camilla Davidsson (Lotta)

    Swing Time av Zadie Smith (Anna)

    Totalstopp av Torsten Nilsson mf.l (Ulrica)

    Övergångarna av Andreas Kundler & Lisa Linder (Carolina)

     

    20 oktober, 2017 • Aktuellt, Barnbokskoll, Novellkoll, Romankoll, Ungdomsbokskoll • Visningar: 437