Fanny
Author archives

  • En och annan bild om vår tid

    helena-top

    På gott och ont förändrar människan ständigt världen. Vi skapar, vi frambringar, vi ger liv, vi formar, vi uppfinner. Vi fördärvar, vi har sönder, skadar, vi förintar, vi ödelägger, vi skövlar. Men vi kan också återskapa. Kultur har alltid används för att bringa mening, för att väcka opinion, för att roa och för att oroa. Litteratur som gått till historien – böcker som förändrat historien är t ex Aleksandr Solzjenitsyn­s En dag i Ivan Denisovitjs liv (1962), som fick upp omvärldens ögon på de absurt långa strafftider som fångarna i dåtidens Sovjetunionen dömdes till samt hur godtyckligt strafförlängning användes som bestraffning.  Ett annat litterärt verk som haft enorm genomslag är Simone de Beauvoirs Det andra könet (1949),  som belyser kvinnans olika roller, kvinnoförtryck och Beauvoir berättar ur ett historiskt perspektiv hur kvinnans roll är skapad; ”man föds inte till kvinna, man blir det”.

    När jag arbetade som historielärare, så använde jag ofta bildmediet för att spegla historiska händelser och för att förmedla en känsla. Därför blev det naturligt att jag började med att bildgoogla inför det här temat. Det är oerhört fascinerande hur en bild – ett fotografi kan förändra en händelse, ett utfall, en opinion – hur en bild kan förändra en hel värld. En bild som fick sådan enorm genomslagskraft var den från 1971 på nioåriga Kim Phuc, som springer naken på en väg då amerikanarna just bombat byn med napalm. 1973 vann fotografen Nick Ut Pulitzerpriset och bilden kom att spela stor roll på opinionen i USA mot Vietnamkriget. En annan bild, som Linda nämnde i inledningsinlägget, var från Himmelska fridens torg i Kina 1989 där en ensam student ställer sig framför stridsvagnarna i protest mot regeringen.

    Jag väljer dock att här särskilt lyfta fram några fotografier som berättar något om kvinnans historia. Själva bilden i sig kanske inte förändrade världen där och då, men kampen bakom bilderna berättar något om var vi är idag.

    Detta bildspel kräver JavaScript.

    Inläggsbild av Marc Riboud: Jan Rose Kasmir konfronterar the American National Guard utanför Pentagon under en Vietnamprotest 1967.

    22 mars, 2017 • Kulturkoll • Visningar: 101

  • Jag är en tåfjuttare

    helena-top
    En del av tjusningen med att tillhöra det här kollektivet är att vi alla är, läser och gillar olika. Några eller i alla fall någon av oss är en all-in-fantasy-nörd – ja Carolina jag tittar på dig! Om jag inte visste hur bra du trivs där hemma i mysbyxorna, så hade jag helt klart kunnat se dig springa utklädd på diverse konvent och cosplays. Jag gillar särskilt denna vecka hur Anna, som i lässmak delvis är Carolinas motsats, vågade sig på att läsa fantasy och – tro det eller ej – hon verkade verkligen gilla att vara i overkligheten en stund. Själv är jag den där som börjat doppa tån i overkligheten, men befinner mig helst uppe på torra land. Jag tåfjuttar fantasy.

    Magisk realism har jag helt klart blivit kompis med – om och då den används sparsamt och hjälper till att berätta historien, snarare än att vara den. En författare som verkligen kan balansera denna fina linje mellan verkligheten och overkligheten är Toni Morrison, som i sin senaste Gud hjälpe barnet använder magisk realism för att symbolisera en resa i en flickas inre. I Älskade är det magiska inslaget mer påtagligt då ett spöke materialiseras i romanen. Ett spöke som får symbolisera huvudpersonens ångest och skam. Men med Morrisons språk köpte jag även det. Kanske jag tycker att det är okej att doppa hela foten emellanåt. Jag får citera Anna: ”Jag är inte alls konsekvent. Inte alls.”

    Veckan får rundas av genom booktubern Ariel Bissett där hon försöker att reda ut det här med magisk realism.

    19 mars, 2017 • Kulturkoll • Visningar: 120

  • Veckoutmaning: Verkligheten vs overkligheten

    helena-top

    Denna vecka förhåller vi oss till det verkliga eller det overkliga. Till det vi känner igen oss i eller inte. Om vi föredrar att befinna oss i verkligheten eller i overkligheten. Eller i både och.

    Veckans utmaning är kort och gott:

    Vad föredrar du inom litteratur, film, poesi, konst – helt enkelt inom all kultur, verkligheten eller overkligheten? Varför föredrar du det ena eller det andra? Eller vill du befinna dig i båda? Ge gärna också tips till oss andra. 

    Svara på din egen blogg, i kommentarerna, på Facebook eller Instagram. Glöm inte att tagga oss eller på något sätt tala om var vi kan hitta ditt svar.

    14 mars, 2017 • Kulturkoll • Visningar: 286

  • Gästblogginlägg: Känn ingen sorg, Göteborg

    helena-top
    Christin Ljungqvist debuterade 2012 med den genreöverskridande romanen Kaninhjärta och har sedan dess även utkommit med Fågelbarn och Rävsång. Ljungqvist är en av de författare jag har att tacka och som vågade mig på att gå från verkligheten till  overkligheten i litteraturens värld. I dagarna är hon också aktuell med steampunk-romanen Vita Tigern. Christin Ljungqvist bor själv i Göteborg – staden hon skriver om i såväl i Vita tigern som i dagens gästinlägg nedan. 

    Känn ingen sorg, Göteborg

    Du är min stad – staden med många ansikten, många rynkor. Trots att man försöker lägga dig tillrätta med nedmontering av gasklockor, uppförande av blankt glas och stål, är kajen i Gullbergsvass tovig av gräs. Gamla fiskebåtar rostar på rad, märkliga apparater står övergivna på land. Väggarna i Majornahusen är isolerade med vass från krigstiden, Älvsborgsbrons fot skuggar resterna av ett läger, fästena till trådbussarna sitter kvar på husen, katakomberna vilar i mörker under våra fötter. Flera tidsepoker samsas i dig, flera människor – de ser på världen på varsitt sätt. Verkligheten är inte ett begrepp utan flera, inte ett tidsrum utan massor av tidsrum, och vi rör oss mitt i dig, mitt i detta, som gästerna på ett åldrigt hotell. Continue Reading

    13 mars, 2017 • Aktuellt, Romankoll • Visningar: 225

  • Verkligheten vs overkligheten

    helena-top

    Vi har i detta nu lämnat -90-talet bakom oss, men jag personligen kan se en röd tråd till denna veckas tema. Detta nämnda årtionde är på flera sätt ytterligheternas tid för mig då jag gick från tonåring till s.k. vuxen. Jag steg in i det som femtonåring och lämnade det som tjugofemåring. Jag hann på så vis med all den populärkultur som fanns och mot slutet av nittiotalet så blev jag mer pretto. Vad det var som gjorde detta? Jag gick in i högskolevärlden. Jag läste litteraturvetenskap. Jag läste således bara klassiker, s.k. svår litteratur och enkom realistisk sådan. Det blev liksom en grej.

    Ju längre jag kom från universitetsvärlden, ju mindre pretto blev jag och kunde därmed njuta av både högt och lågt, vitt och brett inom litteratur och film. Det som jag klamrade mig envist fast vid var dock att det skulle var realistiskt. Och denna envishet klamrade sig fast ända fram till för sisådär fyra-fem år sedan [ja jag kan vara rätt envis]. Vad det var som ändrades? Dels kom jag i kontakt med bokbloggarvärlden och inspirerades så klart av allt som lästes där och dels var det ett medvetet val; jag skulle utmana min lässmak och läsa sådant som jag vanligtvis inte gjorde.

    Det tog mig lång tid att inse, men det som gör skillnad är inte om boken är realistisk eller inte utan hur den är författad. Är boken eller filmen trovärdig i sin framställning, om det magiska eller overkliga blir som en naturlig del av historien och inte blir själva historien, så köper jag det. Jag har inte blivit en hardcore fantasyläsare – lång därifrån – men jag läser om overkligheten; magisk realism, urban fantasy och science fiction.

    Denna vecka kommer vi att röra oss i gränslandet mellan verklighet och overklighet. Du är självklart varmt välkommen att vara delaktig i våra temaveckor – kommentera, länka eller skriv något eget!

    Välkommen till verkligheten vs overkligheten!

    Foto: Elsie Wright. Fotografiet ingår i den bildserie som har kommit att kallas Cottingley Fairies (Cottingley-älvorna). Fotografierna, föreställande dansande älvor, togs av kusinerna Elsie Wright och Frances Griffiths under sent 1910-tal och det tvistades länge huruvida fotona var äkta eller inte.

    13 mars, 2017 • Kulturkoll • Visningar: 149

  • TV-serierna du inte visste att du saknade…

    helena-top

    … och vilket du möjligtvis och sannolikt inte heller gör. Allt har sin tid så att säga. Vissa TV-serier var redan då belagda med stor skämskudde. Men det här tittade vi (i alla fall några av oss) på under -90-talet:

    Fresh prince of bel air

    Baywatch

    Huset fullt

    Pang i plugget

    Mcgyver

    Jerry Springer

    Ricky Lake

    Tummen mitt i handen

    Våra värsta år

    Våra bästa år

    11 mars, 2017 • Kulturkoll • Visningar: 197

  • Vad lockar i mörkret?

    helena-top

    Jag funderar en hel del på det här. Vad är det som lockar mig i mörkret? Och då menar jag det litterära mörkret för i det verkliga är jag livrädd (japp, fyrtio plus och mörkrädd). Vad är det som drar mig dit? Elände, vemod och melankoli. Om man ser litteraturens värld som en tillflyktsort, som en skyddad plats, en fristad så torde väl det naturliga vara att jag sökte motsatsen, eller?

    Världen kan tyckas vara mörk som den är. Är det så att jag grottar ner mig i mörkret för att känna ljuset? Melankoli, misströstan och själsligt mörker känns emellanåt som min bakgård, men ändock vill jag grotta djupare. Någonting i det otrygga gör mig trygg. Och något i det otrygga gör att jag ser ljuset.

    I igenkänningen får jag tröst. När jag läser om fiktiva personer som känner samma känslor, men som har en författare som lyckas sätta ord på dessa, ikläda känslan i några stavelser, förmågan man själv kanske saknar under de mörkaste sekunder, finner jag ett lugn. Jag vet inte vad jag egentligen vill ha sagt. Jag mest konstaterar.

    Fruktan och skräck är mörkret syster och däri finner jag kanske en hel del terapeutiska effekter. Bearbeta det otänkbara. Den personliga fasan att något ska hända mina närmaste – det otänkbara – bearbetas månne genom allehanda spännings- och skräcklitteratur.  Borra så djupt där det otänkbara blir tänkbart, men för någon annan än jag. Där är det inte igenkänningen utan avståndet som tröstar.

    Jag vet inte vad jag egentligen vill ha sagt. Jag mest konstaterar. Men min fråga är fortfarande relevant: varför söker jag inte motsatsen om litteraturen är en tillflyktsort, som en skyddad plats, en fristad?

     

    27 februari, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll • Visningar: 161