Fanny
Author archives

  • Vattnet drar #dennadagenbok

    helena-top

    Jag har haft en bok liggandes i den enorma – slukhålsliknande – att-läsa-högen sedan bokmässan. Jag har trott att det var en lättsam ungdomsbok med ett klatchigt grönsprakande bokomslag. Föga anade jag att jag hade en skräckfantasy i min ägo där omslaget faktiskt var ett skrikande väsen. Lite smålustigt så här i efterhand att läsupplevelsen gick från peppig ungdomsroman till skrikande skräck i Madeleine Bäcks Vattnet drar.

    Kroppen av en kvinna hittas vid Malmjärn i Gästrikland. En sexorgie sker utanför en skola samtidigt som det sker illegal sprithandeln på plats. En värdefull madonna i Ovansjö kyrka stjäls. Kan vi koppla samman dessa händelser? Sommaren är stekhet (not so much IRL).  Luften tycks pulsera, andas. Något som legat dolt i hundratals år har vaknat igen.

    23 juli, 2017 • Aktuellt • Visningar: 94

  • Flickorna #dennadagenbok

    helena-top

    Bakgrundshistorien är lika känd och skrämmande. Det handlar om Charles Manson och hans ”familj”, hans flickor, hans sekt och det som kommer att leda fram till det s.k. Tate-LaBianca-morden (då bl a den gravida skådespelaren Sharon Tate som var gift med regissören Roman Polanski mördades).

    När jag läste Emma Clines Flickorna blev jag tämligen mållös när jag förstod att detta var hennes debut. Hon har ett språk, en ton som är få förunnat att ha hittat så tidigt i sitt författarskap. Hon skildrar också karaktärerna på ett oerhört intressant sätt där hon lyckas berätta en historia utan att ta fram stora fördömarpiskan – hon varken delar ut brasklappar eller förminskar.

    Det är mycket som fascinerar med boken – dels kvinnoporträtten som är oerhört spännande, tidsandan i sig och dels blev jag högst medveten och således något skamfylld av min egen fascination av denna mörka historia. Mer om mina tankar kring ”mord som säljer” kan du läsa här om du vill. Boken finns numera som pocket, så passa på att läsa denna under semestern.

    13 juli, 2017 • Aktuellt • Visningar: 173

  • Änkan #dennadagenbok

    helena-top

    Vill du rasa på annat än det katastrofala sommarvädret, så kan jag rekommendera dig att läsa Fiona Bartons Änkan. När jag läste boken i februari var jag tvungen att pausa och frustrationsinstagramma att jag vill örfila upp hela bunten. Inte minst änkan.

    Jean och Glen Taylors alldagliga liv tar ett tvärt slut då Glen blir anklagad för ett brott så hemskt att det är svårt för läsaren att värja sig. Han anklagas för att ha kidnappat en liten flicka och förgripit sig på henne. Kanske till och med mördat henne, men på grund av en utredningsteknik miss under rättegången blir han frikänd. I allmänhetens och i den obarmhärtiga pressens ögon är han dock skyldig – ett riktigt monster, som är kapabel till oerhörd ondska. Jean vägrar dock att lämna hans sida och fortsätter att bedyra hans oskuld.

    Barton har skickligt skapat en historia som gör att du ständigt vacklar i din övertygelse – när du tror att du har kontroll på sanningen så sår hon ett frö om något helt annat och du fortsätter söka efter den på annat håll.

    5 juli, 2017 • Aktuellt • Visningar: 199

  • Dansa för oss #dennadagenbok

    helena-top

    Igår avled Michael Nyqvist efter en längre tids sjukdom. Så sorgligt. Så himla orättvist.

    Dagens bok här på Kulturkollo får därför bli Dansa för oss av just Michael Nyqvist.

    Dansa för oss är Nyqvists självbiografi, men det känns som att den ändå hamnar någonstans mellan fakta och fiktion, kanske kan närmast beskrivas som en autofiktion. Boken har ingen kronologi utan varje kapitel är en liten nyckelscen i det som format den person han var fram till igår – han hoppar mellan barndom, vuxen och tonår och tillbaka igen. Som ett samtal utan egentligen början och slut. Det känns som vi sitter och samtalar om en pojke, om en man, om en person mitt-emellan.

    Vill du läsa min recension av Dansa för oss kan du göra det här.

    Annars, här kan du klicka om du vill höra mer om och med Michael Nyqvist.

    29 juni, 2017 • Kulturkoll • Visningar: 258

  • Om en tavla kunde vara ett soundtrack of my tonårs-life

    helena-top

    Jag har våndats något inför den här veckan, då jag pendlat mellan att ha alldeles för många – oklara – idéer som kaosat i mitt huvud och att vara totalt blank. Mina kollokollegor har i uppmuntrande inlägg (vi kommunicerar främst via en grupp på facebook) fått mig att tänka på såväl fotokonst (som jag kanske främst uppskattar vilket syns här hemma på väggarna), till att använda kroppen som konst och medel, vilket i sin tur fick mig att tänka på såväl kroppsaktivism som tatueringskonst. Det blir ibland så – för många idéer och ingen kommer på pränt. Dagligen har dock en tavla pockat på min uppmärksamhet sedan vi planerade veckan. En tavla som jag egentligen inte gillar. Inte alls. Det är en hemsk tavla, men som ändå betytt en hel del för mig.

    Om nu Lagerkvists blodiga fåglar och drypande ångest kom att bli det litterära soundtracket av min tonårstid, så får den här tavlan bli det konstnärliga. Tavlan som jag pratar om är Skriet av Edvard Munch.

    Konst, litteratur och musik behöver ju inte alltid tilltala oss på ett estetiskt plan, men kan göra vår värld begriplig eller får vara en del av att formulera det oformulerbara. Någon annan säger det jag vill ha sagt, vilket Munch verkligen gör genom den här tavlan.

    ”Jag gick längs vägen med två vänner – så gick solen ned – himlen blev plötsligt blodröd – jag stannade, lutade mig mot staketet utmattad – över den blåsvarta fjorden och staden låg blod och eldtungor – mina vänner gick vidare och jag stod där darrande av rädsla – och jag kände hur ett högljutt, ändlöst skri genomträngde naturen.” (Edvard Munchs egna ord om tavlan)

    Edvard Munch (1863-1944) som i en expressionistisk stil framställde Skriet i fyra målningar och en litografi mellan åren 1893–1910. Den dramatiska himlen är inte bara ett resultat av Munchs fantasi utan återgav de imponerande och skrämmande solnedgångar man kunde bevittna i Oslo som en följd av ett vulkanutbrott i Indonesien. Vulkanen Krakatoa fick i augusti 1883 ett våldsamt utbrott och vars damm spred sig till större delen av världen. När ljuset bröt dessa partiklar skapades ovanligt uppseendeväckande solnedgångar ända fram till början av 1884.

    I sin dagbok lär Munch ha skrivit:

    ”Plötsligt blev himlen blodröd. Moln som blod och eldtungor hängde över den blåsvarta fjorden och staden, och jag stod ensam och skakade av skräck. Jag kände ett oändligt skrik skära genom naturen.”

    Vad var det då som gjorde att mitt tonåriga jag drogs till denna tavla? Jo, den gjorde så ont att se på. Den ångest som kanaliserades genom bilden, det själsskrik som hörs genom den blev som en spegel av mitt inre. Tycker jag om tavlan? Nej, jag tycker den är lika fasansfull att se på då som idag, men konst är inte alltid till för att smeka betraktarens öga utan att gräva sig in under huden och frigöra känslor. Att formulera det oformulerbara.

    15 juni, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll • Visningar: 300

  • Så himla festlig är inte jag, eller?

    helena-top

    Ju äldre jag blir, ju tydligare framträder min högst ambivalenta personlighet. Skulle jag säga högt att jag är tämligen introvert, så skulle säkert en del av min bekantskapskrets skratta i förvånat förvirring och några skulle nicka instämmande introvert. För jag är liksom båda delarna. När jag var yngre var jag väldigt blyg och jag har alltid känt mig besvärad i sociala sammanhang – visste liksom inte vart och hur jag skulle bete mig och/eller satt med känslan att jag sagt fel sak vid fel tillfälle. Så ”better safe than sorry” och sitt tyst på din stol och invänta den socialt accepterade timmen för hemgång. Andra känner mig istället som den som spontant ställer mig upp och håller tal eller drar ett högst opassande skämt och njuter av det. Jag är både och, vilket som, vilket kan kännas något förvirrande själv. Jag vet inte själv innan festen vilken Fanny som kommer att dyka upp.

    I mitt sökande efter material inför veckans inlägg snubblade jag dock över den perfekta temafesten: the silent reading party. Man bjuder helt enkelt in till ett läsparty där gästerna läser under en begränsad tid. Det ser i stort sett ut som vilken bjudning som helst med mat och vin eller vad man nu föredrar. Det enda som skiljer är den sociala biten – du får helt enkelt inte prata. Det perfekta partyt! Eller?! Det beror visserligen på vilken Fanny som kommer; den introverta Fanny skulle passa perfekt och kamouflera sig själv in i tystnaden, medan den extroverta Fanny skulle nog inte kunna låta bli att prata och hon skulle nog inte kunna låta bli att trotsa reglerna och peta på grannen.

    9 juni, 2017 • Aktuellt • Visningar: 369

  • “First electricity, now telephones. Sometimes I feel as if I’m living in an H.G. Wells novel.”

    helena-top

    Sist på bollen så har vi äntligen hittat till Downton Abbey – serien som skildrar den aristokratiska familjen Crawley och dess tjänstefolk, som alla bor på godset/slottet Downton Abbey i engelska North Riding of Yorkshire. Dålig stämning är det fullt av i varje program då den högadliga etiketten ständigt utmanas. Äldst i familjen är Violet Crawley, Dowager Countess of Grantham, som till synes är den som symboliserar aristokratin i sitt esse, men samtidigt har hon, under sin välpolerade yta, ett hjärta av guld och ett stort sinne av humor. Hon bemästrar konsten till fullo att skapa såväl extremt dålig stämning som lätta upp den igen. Hon är en synnerligen citatvänlig dam och här listar jag några favoriter:

    “What is a weekend?”

    ”I know several couples who are perfectly happy. Haven’t spoken in years.”

    “Is this an instrument of communication or torture?” (om den nyinstallerade telefonen)

    ”My husband was a great traveler, so I’ve spent many happy evenings without understanding a word. The thing is to keep smiling. And never look as if you disapprove.”

    “First electricity, now telephones. Sometimes I feel as if I’m living in an H.G. Wells novel.”

    ”All this endless thinking. It’s very overrated”

    “Alas, I am beyond impropriety.”

    ”A woman of my age can face reality better than most men.”

    “We’ll have to take her abroad, in these moments you can usually find an Italian who’s not too picky.”

    Cora Crawley: “Are we to be friends then?”
    Countess Violet: “We are allies my dear which can be a good deal more effective.”

    ”No life appears rewarding if you think about it too much.”

    “I couldn’t have electricity in the house. I couldn’t sleep a wink. All those vapours seeping about.”

    “I don’t dislike him, I just don’t like him. Which is quite different.”

    20 maj, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll • Visningar: 697