Fanny
Author archives

  • Du, Stephen King, vi behöver prata om en sak.

    helena-top

    Det här med skräck och rädsla är komplext. Det har varit lätt (för lätt?) för mig att hävda att jag inte läser sådant och mumlat floskler som ”orealistiskt” och ”kiosklitteratur”. Sanningen är – har jag insett i vuxen ålder, kanske till och med i detta nu –  att efter en litteraturrelaterad posttraumatisk stress syndrom-upplevelse levt i ren emotionell förnekelse. Jag vände helt enkelt tidigt skräcklitteraturen ryggen.

    I bästa bokslukarålder, si så där runt nio år gammal kastade jag mig handlöst och aningslöst över en Stephen Kingbok. Jag minns än idag den där krypande skräcken som sakta omslöt mig när jag satt och kurade under täcket. Jag minns än idag hur jag, till mitten hunnen på min King-vandring, slog igen boken och kastade den ifrån mig. Jag och Stephen King har inte riktigt rett ut det där än. Vi har inte varit på ”on speaking terms” så att säga sedan dess.

    Jag har skrivit om det flera gånger förr. Om hur Stephen King fick mig att avsky… tja Stephen King. Bara ordet ”hälsena” får mig att känna kalla kårar likt en tsunami som drar genom hela mitt emotionella jag och clowner kan få mig paralyserad av skräck. När jag sedan i vuxen ålder fann en fin vänskap i en inte bara fellow twin mom och mörkervurmare, utan i en person som visade sig vara King-groupie, så började min självbild att vackla.

    Det vi bland mycket annat har gemensamt – jag och Helena – är vår nyfikenhet, rent av vurmeri för eländes elände. Vi läser gärna om hemskheter, om det mänskliga omänskliga, om mörkret. Det som dock skiljer vår läsning, TV-seriesvullande och andra kulturella konsumtionsmönster åt är att hon är en inbiten skräckfantast, medan jag historiskt sett har hållit mig till det mer realistiska mörkret (vilket egentligen är en antites i sammanhanget då majoriteten av det som händer i spänningslitteratur är tämligen orealistiskt, men vi kanske istället ska använda ordet sannolikt snarare än realistiskt. Äh ni fattar va?!). Jag säger också historiskt då jag de senaste åren har börjat bredda min kulturella sfär och har med stort nöje börjat både läsa och titta på saker som skulle få Helena att gnugga händerna av välbehag. Länk

    Genom Helenas passion, som hon så uttrycksfullt berättar om i dagens SvD och genom Mats Strandbergs böcker, som jag skrev om i veckans första inlägg Kalla kårar, har jag börjat inse att skräckmästaren Stephen King borde få en chans till upprättelse hos mig. Någonstans förstår jag rationellt att hans böcker måste vara långt mer än grisblod, skräckkatter och salivsölande hundar. Att hans böcker handlar om livet och den inneboende skräcken för något långt mer realistiskt – precis som Strandbergs böcker gör. I och med morgonens läsning av ”Stephen King sviker aldrig barnen” av Helena Dahlgren är jag fast besluten om att lugnt sätta mig ner igen med King, låtom oss tala och komma ur den här nästan livslånga separationen.

    Istället fastnade jag nu för den hudlösa skildringen av barnens vänskap och lojalitet, och hur ful vuxenvärlden med dess svek och flackande blick kan vara. Den här gången såg, verkligen såg, jag tjockisen Ben, Bev med blåmärkena, den stammande Bill som efter broderns död blivit osynlig för de sörjande föräldrarna. I deras utanförskap spirar en alldeles särskild vänskap. Några av oss kanske får uppleva det utanför boksidorna, om vi har tur. ”Jag har aldrig senare haft vänner som de jag hade när jag var tolv”, konstaterar berättarjaget i Stephen Kings novell ”Höstgärning” från samma tid och tillägger: ”Jisses, har någon det?”

    Med detta inlägg avrundar vi veckans tema Kalla kårar. En vecka som innehållit inte bara en recension av Helena Dahlgrens debutroman Orkidépojken, utan också hur vår egen Helena tröttnade på vampyrerna (!), Carolina listade hemska kulturella tandläkare vars egen skräck för denna yrkeskår lös igenom raderna och Lotta listade rysliga skräckfilmer. Imorgon drar en ny temavecka igång här på Kulturkollo och som vanligt kan ni förvänta er tvära kast mellan de emotionella ytterligheterna.

    10 september, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll • Visningar: 334

  • Veckoutmaning: kalla kårar

    helena-top

    Det är mycket som får mig att känna kalla kårar om vi pratar om den där krypande känslan – inte ren skräck – men helt klart på skräckens krattade framväg. Mörker, syrsor, hissar, källare och clowner (japp nästan en vandrande kliché). Kalla kårar –  ämnet är som vanligt såväl brett som tolkningsbart. Det kan vara i det lilla personliga eller i det stora.

    Vad får dig att känna krypande kalla kårar? Lista musik, film, konst och/eller böcker som får dig att känna klenmod, fruktan och ångest? Kanske skriver du en läslista till oss andra, kanske gör du en spellista eller så väljer du en helt annan form.

    Svara på din egen blogg, i kommentarerna, på Facebook eller Instagram. Glöm inte att tagga oss eller på något sätt tala om var vi kan hitta ditt svar.

    5 september, 2017 • Aktuellt • Visningar: 561

  • Kalla kårar

    helena-top

    När jag var si så där tretton år så skulle jag och en kompis gå från en by till en annan mitt i natten. Vad vi gjort andetaget innan var att se på Evil dead om jag inte missminner mig [insert valfri skräckis från slutet av -80-talet]. När det var dags för att gå hem så hade vi, som de stadsbor som vi var, inte räknat med hur mörkt det kan bli ute på landet. Det är inte bara mörkt. Det är bäcksvart. Dödens mörker. Och två trettonåringar som vacklade på den hårfina linjen mellan fnitter och gråt. De där sex kilometrarna minns jag som om det var igår. Och nej, jag klarar inte av mörker än idag. Mörkrädd trots fyrtio plus.

    Idag blir jag dock inte speciellt skrämd av skräckfilm, utan skräcken har blivit något mer raffinerad sedan tonårstidens motorsågssplatter och hockeymaskbeklädda massmördarfilmer. Idag är det vardagliga, det nära som kan framkallar kalla kårar. När kulturen närmar sig det där som ligger dig nära, din inre rädsla, det outtalade. Jag tänker till exempelvis på Mats Strandbergs senaste böcker. I Färjan så låter han vampyrer förstöra en finlandskryssning. Ur splattersynpunkt tämligen jämförbar med åttiotalets skräckisar. Känner jag kalla kårar? Japp! Varför?

    Blir jag rädd? Njä, men det är kusligt, spännande och oerhört skrämmande och jag har funderat en hel del på varför jag sugs in i denna osannolika historia. Klaustrofobin är påtaglig – jag hatar trånga utrymmen – och jag hatar således färjor. Jag ogillar djupa vatten – jag hatar således klaustrofobiska färjor på djupa vatten. Det är som taget ur min personliga mardröm. Instängd på en båt med illaluktade heltäckningsmattor, fulla människor och ingenstans att ta vägen.

    Strandbergs senaste bok Hemmet är även den förlagd i en vardaglig och  ”ursvensk” miljö: ålderdomshemmet. Det är här som han har sin storhet skulle jag vilja påstå: att ta det mest vardagsgråa, den minst otänkbara miljön och dundra in med demoner, vampyrer och blod och göra det högst osannolika sannolikt. Vad är det då som skrämmer i Hemmet? Är det onda andar och onda sjuksyrror? Nej, känslan av att förlora sig själv. Demensen. Att inte bli trodd. Att förpassas in i ett hörn där ingen tycks lyssna längre.

    Den här veckan kommer vi att grotta ner oss i ämnet kalla kårar. Om detta kommer att handla om litteratur, film eller skrämmande konstverk är det bara mina kollo-kollegor som vet. Du är självklart varmt välkommen att delta – kommentera, länka eller skriv något eget!

    Välkomna in i en ny vecka här på Kulturkollo!

    4 september, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll • Visningar: 317

  • Kulturkollo recenserar, v 34 2017

    Ordningen är återställd! Då var vi tillbaka fullt ut i vardagslivet här på Kulturkollo; veckoteman och fredagens Kulturkollo recenserar. Det är här vi samlar de böcker vi recenserat på våra egna bloggar under veckan. Klicka dig vidare om du är nyfiken på våra hissar och dissar.

    Anything is Possible av Elizabeth Strout (Anna)

    Bruden av Mauro Covacich (Ulrica)

    De hundra och en hundarna av Dodie Smith (Carolina)

    Den femte sanningen av Doris Lessing (Helena)

    Den svavelgula himlen av Kjell Westö (Anna)

    Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead (Anna)

    Down under av Johan Ehn (Ulrica)

    Down under av Johan Ehn (Linda)

    Ett brokigt band om renens horn av Balajieyi (Anna)

    Ett veck i tiden av Madeleine L’Engle (Helena)

    Flickan med gåvorna av M.R. Carey (Ulrica)

    Flickan på hotellet av Katarina Wennstam (Linda)

    Flytten till Cornwall av Liz Fenwick (Ulrica)

    Jag fann dig av Lisa Jewell (Linda)

    Only Beloved av Mary Balogh (Carolina)

    Vinterlampor av Derek Walcott (Linda)

    Älska, glömma och förlåta av Lori Nelson Spielman (Ulrica)

    25 augusti, 2017 • Aktuellt, Barnbokskoll, Kulturkoll, Lyrikkoll, Novellkoll, Romankoll, Ungdomsbokskoll • Visningar: 199

  • Ett annat Stockholm

    helena-top

    Under det senaste halvåret har jag varit i hufvudstaden tre gånger, vilket är något anmärkningsvärt då det gått 24 år sedan förra besöket. Min erfarenhet av Stockholm har därmed varit tämligen begränsad och min bild av staden har kommit från kultur av olika slag.

    När jag börjar surra om Stockholmsveckan, så är min inläggsidé att skriva samman en text om nutida Stockholmsskildringar. Jag har tänkt nämna Alltings början av Karolina Ramqvist där Saga rumlar runt i Stockholms glittriga nattliv (och vilsna själsliv). Jag funderar också hur jag skulle kunna få in ett annat perspektiv genom Jonas Hassen Khemiris Jag ringer mina bröder och Ett öga rött. Om rasism, främlingsfientlighet och islamofobi och om att känna skuld när det inte finns någon skuld att bära. Och så tänker jag på Bodil Malmsten.

    Eller varför inte försöka dra en röd tråd till miljonprogrammets höghus i Ajvides Låt den rätte komma in och universitetsvärlden i Therese Bohmans fantastiska Aftonland. Mina tankar fladdrar iväg till Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar, som utspelar sig i början av åttiotalet – årtiondet då Sverige drabbades av ”bögepidemin” (hiv), bok- och tv-serien som undertecknad grottade ner sig i totalt får man väl säga så här i retroperspektiv. Slutligen avrunda det hela med Ison Glasgows När jag inte hade någotsom är hans egen berättelse om hur han hamnade i Sverige. Det är också en berättelse om hemlöshet i åttiotalets Välfärdssverige. Och så tänker jag på Bodil Malmsten.

    Dagarna i Kungsträdgården var avslappnade. Det kändes nästan konstigt ibland. Som att alla bara satt och kollade på solen.
    Stressen kom först när det började mörkna. Då lät orden omkring oss hårdare. Mammas svar på mina frågor blev kortare och hennes blick mer fokuserad. Som en boxare innan hon går upp i ringen. De flesta vi hängde med var glada till det yttre. Vi påstod att vi var här för att umgås och chilla, men den verkliga anledningen skalades fram under dagen. Vi satt här för att klara oss.
    Framåt kvällen var det uppenbart att alla var på jakt efter något. Mat, pengar, sällskap eller bara en varmare filt. (Ison Glasgow)

    Det är mig övermäktigt att knyta samman alla dessa verk som på ett eller annat sätt skildrar ett samtida Stockholm, så jag låter det bero. En slutsats kan dock vara på sin plats och det är att det ofta – inte alltid – är en ganska mörk sida av storstaden som skildras. Om det handlar om staden i sig eller om eländeslitteraturens dragningskraft på mig låter jag vara osagt. Och så tänker jag på Bodil Malmsten.

    Bakom centrum

    Hårt vara sniffare fullgubbe fnask
    Hårt vara risigt & sargat patrask
    Hårt samla sopor att släpa på
    Hårt gå i centrum & bara gå
    Hårt gå i centrum utanför stan
    Hårt vara ingens unge & barn
    Hårt vara hund i ingens band
    Hårt vara hållen i ingens hand
    Hårt att bli sparkad av stålklädd sko
    Hårt att ha ingenstans att bo
    Hårt hålla hus i hyresrum
    Hårt vara liten men jättedum
    Hårt att ha utslagna tänder
    Trasiga nariga händer

    Morakniv & stiletter
    Steg & skuggor
    Centrumnätter

    Hårt att veta hur det blåser
    När ett centrum låser

    /Bodil Malmsten

    Samlade dikter (1996:184)

    Avslutningsvis vill jag lyfta fram en smått fantastisk version av ”Bortom centrum” som är tonsatt av Ida Englund.

    23 augusti, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll, Lyrikkoll, Novellkoll, Romankoll, Sakprosakoll • Visningar: 349

  • Bortom kollektivet

    helena-top

    Tiden, tiden, tiden. Ibland är den en motorväg och ibland en gropig grusväg. Ibland ser du målet klart och tydligt och ibland anar du att det kan komma någonstans bortom krokarna, men du kan inte se hur det kommer att se ut. Om jag ska välja att lyfta något speciellt denna jubileumsvecka, så är det allt runt omkring som har hänt, som jag inte såg när vi började.

    Skratt, gråt, sorg, bubblande lycka, vemod, eufori, bedrövelse, medgång, framgång och motgång – allt har vi mött hos varandra under de här åren. Det är kanske det allra största av allt – vänskapen mellan oss i kollektivet. Tänk att alltid ha en virtuell axel där du alltid är välkommen att gråta ut eller att helt oblygt kan söka bubblande bekräftelse ifrån. Men vi har också fått möta så många andra som jag inte kunde ana när vi startade det här bloggkollektivet. Jag tänker på alla samarbeten, alla arenor utanför den virtuella bloggen som har blivit en stor och viktig del av Kulturkollo. Continue Reading

    17 augusti, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll • Visningar: 322

  • Om jag var din tjej #dennadagenbok

    helena-top
    Om jag var din tjej tar sin början på en illaluktande buss då Amanda flyttar från sin mamma till sin pappa. Så småningom förstår du att flytten är en nödvändighet då Amanda blivit utsatt för systematiska kränkningar och övervåld i sin gamla hemstad. Du förstår också att Amanda en gång har hetat Andrew och har genomgått en könskorrigering.

    Hon får nu chansen att börja om och för första gången kan hon möta världen som ung kvinna utan att bli ifrågasatt och hånad. Hon blir förälskad och får vänner – en brokig skara, som också de har en del att dölja för sin omgivning kommer det att visa sig. Alla slåss de på ett eller annat sätt – på ett stort eller liten plan – att leva upp till eller inte leva upp till en icke självpåtagen självbild. Men hur kommer de att reagera – vännerna och pojkvännen Grant – när de får reda på sanningen?

    Idag vill jag tipsa om Om jag var din tjej av Meredith Russo, som är en blandning av skriande tragedi och rosafluffigt bubbel och är så oerhört viktig.

    Missa inte heller när Kulturkollo konfererar: Om jag var din tjej

    6 augusti, 2017 • Aktuellt • Visningar: 197