Helena
Author archives

  • Margaret, Alice, Offred och jag

    helena-top
    Om vi vänder blicken mot tv-världen så kan vi väl ändå konstatera att 2017 tillhört Margaret Atwood. Visst krigar Stephen King om titeln i bakgrunden med en massiv tv-versionshöst (Gerald’s game, The mist, 1922), men jag har faktiskt inte sett ”hans” serier och eftersom det här är ett högst personligt inlägg så ger jag högst självsvåldigt priset till Atwood, om inte annat så på livsomvälvande slag i magen-poäng (och om jag inte gör det så dör den här texten lite nu så…).

    Först kom The Handmaid’s tale, en powerberättelse så tung att vissa av oss inte orkat igenom tv-serien än trots att det känns som något av en feministisk skyldighet. Än har jag inte gett upp…

    Sen, alldeles nyss, kom Alias Grace i tv-serieform och den är lika fantastiskt välgjord och bra. Historien är en annan, men släktskapet mellan berättelserna blir ändå tydligt. De båda serierna tillsammans riktar också strålkastaren mot något jag inte reflekterat så mycket över tidigare, kärnpunkten i Margaret Atwoods författarskap. Jag har inte nått dithän i min analys att jag kan formulera mig glasklart kring det, men någonstans i närheten av mänsklighet och kvinnoskap, hur det ser ut och vad som formar oss, befinner vi oss hela tiden. Och så dras det raka och tydliga linjer mellan då, nu och sen på ett sätt jag tidigare inte sett och begripit när jag läst Margaret Atwoods böcker.

    Jag känner att jag kanske bygger upp en beredskap att överleva The Handmaid’s tale genom att se Alias Grace. För där Offred inte funnits än (än finns tid!) så har Grace levat (bokstavligt talat, boken bygger ju på en verklig person). Det fascinerar mig att Offreds öde kan skrämma så mycket mer än Graces när vi vet att det verkligen hände, på riktigt (och då pratar jag förstås inte om det specifika för Grace, att hon anklagas för mord, utan om det där vardagligt förfärliga som var allmängiltigt och som skildras så bra i både bok och tv-serie). Jag funderar lite mer över Alias GraceFiktiviteter idag, läs gärna mer där.

    Nu när Margaret Atwood börjat få den uppmärksamhet hon förtjänar (och nyutgåvorna äntligen haglar över oss) tycker jag verkligen inte att vi ska stoppa där. Nu vill jag se Kattöga, en tv-serie om flickors vänskap och varför inte Maddaddam-trilogin i tv-format (jag vet att den varit på gång länge, men kan förstå att det tar tid…). Och visst vore det coolt med en filmatisering av Häxyngel som kommer i vår, den som bygger på Shakespeares Stormen? Jag kan inte tänka mig annat än att det blir storslaget.

    22 november, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll, Romankoll • Visningar: 107

  • Med eget ansvar i utmattningsland

    helena-top

    Veckans tema har vi döpt till “jag är inte bitter”, men det är jag ju. Inte hela tiden och inte på allt, men nog sjutton drabbas jag av en släng av bitterhet ibland.

    Min främsta bitterfälla just nu är det här med den välsignade utmattningen. Herregud ändå så många böcker, artiklar och tyck jag läst om utmattning sen jag själv insjuknade (eller vad man nu gör…). Ord efter ord efter ord om hur jag ska ta mig upp och ut. Hur jag ska träna för att bli “frisk”, och tänka positivt och vara mindful och resa bort en stund eller isolera mig hemma. Eller yoga och äta rätt men unna mig och tänka på att inte dricka för mycket kaffe samtidigt som kaffe kan vara bra. Och jag ska minnas att utmattning är ett livsfarligt tillstånd, man kan dö om man inte vilar och om man inte tränar och om man tänjer gränserna eller inte. Det är väldigt mycket man ska göra och tänka på när man är utmattad kan jag säga. Jag kan också meddela att det inte går så bra. För det blir överslag av alla tankar och tillslut blir allt till en enda gröt som på något sätt fått talförmåga och säger “du är inte bra nog, du har missat allt det här och gjort helt fel grejer, allt är ditt fel”.

    Continue Reading

    16 november, 2017 • Kulturkoll • Visningar: 307

  • Att flyktpromenera och upptäcka fantastiska saker

    helena-top
    Det finns dagar när man bara får nog och stövlar ut i höstblåsten utan egentlig plan på att återvända. Det kan vara dagar när ungar är sjuka och man som förälder behöver krama, medicinera, dricktvinga och oroa sig. Det kan vara dagar när ens partner ligger utslagen på grund av fasansfulla gallstenssmärtor. Det kan vara både ock.

    Jag hade några sådana dagar i oktober och det är ju som det är. Men tillslut kommer i alla fall alltid jag till en punkt där det är nog, där jag inte står ut en sekund till. När enda lösningen är att dra utomhus när de sover eller klarar sig själva framför någon hockeymatch eller så. Och så bara låta höstluften blåsa instängdhet och oro ur huvudet på en. Låta utmattningshjärtat lugna sig lite, sluta slå så evinnerligt fort.
    Continue Reading

    26 oktober, 2017 • Aktuellt, Lyrikkoll • Visningar: 190

  • Rymdens vemod

    helena-top

    Jag har faktiskt redan skrivit om rymden här på Kulturkollo. Flera gånger, men främst den där gången när jag erkände att rymden med dess dystra tomma mörker skrämmer livet ur mig. Intressant värre att det då var jag som initierade det här temat…

    När jag insåg detta så blev jag förstås tvungen att utföra viss självanalys. Vad är det som ändå drar i mig? För jag är ju faktiskt inte en av dem som gillar att bli skrämd. Men jag älskar Alien-filmerna, jag håller Battlestar galactica som en av de bästa serier jag sett och jag avgudar utomjordingar som The Doctor i Doctor Who. Det finns något annat där. Och när jag funderade över allt det där insåg jag att det finns en annan del av rymden också, den där ingen behöver höra dig skrika för att det ändå är rätt fint.

    Eller fint och fint, men det är lugnt och stillsamt. Som i Solaris till exempel, det är skitläskigt med det övergivna men ändå bekant och vackert med det ödsligt ensamma, det sorgesamma. Och där tror jag vi har det. Det sorgesamma kan jag känna igen och i rymden är det den andra sidan av myntet. Vemod på jorden är sorg och glädje, i rymden verkar det vara sorg och skräck.
    Continue Reading

    15 oktober, 2017 • Aktuellt, Lyrikkoll, Romankoll, Ungdomsbokskoll • Visningar: 268

  • En rymdutmaning

    helena-top
    Veckans tema, Rymden, har både lockat och skrämt i alla tider. Vi skriver i ämnet hela veckan men jag vill gärna veta mer om era rymderfarenheter. Hur ser ditt förhållande till rymden ut och vilket är ditt bästa rymdäventyr? Har du kanske en favoritfilm eller en bok som fått dig att betrakta stjärnorna på ett nytt sätt. Kanske är det en tavla eller ett stycke musik. Kanske bryr du dig inte det minsta lilla om det som finns eller inte finns där ute. Berätta!

    Svara i kommentarerna, på egen blogg eller någon helt annanstans, men glöm inte att lämna en länk eller tagga Kulturkollo på sociala medier så vi hittar ditt svar.

    Continue Reading

    10 oktober, 2017 • Kulturkoll • Visningar: 729

  • Ut i det oändliga

    helena-top
    Och nu blir det något helt annat, och någon helt annanstans. Den här veckan ska vi färdas dit (nästan) ingen färdats förut förutom i fantasin. Vi drar ut i rymden!

    Kanske kommer vi skriva om planeter och varelser som kanske eller kanske inte finns. Troligen kommer vi skriva om oändliga resor och det alldeles okända. Det finns en hel världsrymd där ute att upptäcka!

    Bild från Pixabay [CC0]

    9 oktober, 2017 • Kulturkoll • Visningar: 197

  • På liv och död

    helena-top

    Kolla mig då, jag ska nu sno ihop en text där jag knyter ihop Jenny Diskis finstämda men råa sista bok, Den sista resan, med Stephen Kings klassiska (och galet obehagliga) Lida. Det kommer förstås bli episkt…

    Nåja…

    Tanken slog mig på hemväg från en löptur i slutet av sommaren. Jag hade Lida i lurarna och Annie Wilkes hade precis slickat blodet från en död råtta från sina fingrar (ja, jag stannade, slog händerna för munnen och kräktes nästan, men vidare). Hon erbjöd plötsligt den i hennes vård dömde Paul Sheldon att hämta geväret och göra slut på bådas deras lidande. Hon förundrades över hur råttan kämpat för sitt liv också efter att den brutit ryggraden i råttfällan. Och Paul Sheldon förundrades med henne, över detta och över att han nekade till att låta henne skjuta honom. Tanken började ta form att Lida handlar om just det, livsgnista, viljan att överleva trots att det är just det man gör – överlever inte lever.

    Samma morgon hade jag börjat läsa Jenny Diskis bok om döendet. Hon beskrev cancerbeskedet väldigt sakligt, hur hon drog en Breaking bad-vits inför läkaren, hur tiden som mättes ut kändes i kroppen, och sen började hon minnas sitt liv. Och där hittade jag en länk. Hur Jenny Diskis dödsbesked inte fick henne att tänka på döden utan på livet. Hur döden är en stor koloss som ställer sig i vägen för sig själv.

    Continue Reading

    2 oktober, 2017 • Aktuellt, Romankoll • Visningar: 338