Romankoll
Category

  • Margaret, Alice, Offred och jag

    helena-top
    Om vi vänder blicken mot tv-världen så kan vi väl ändå konstatera att 2017 tillhört Margaret Atwood. Visst krigar Stephen King om titeln i bakgrunden med en massiv tv-versionshöst (Gerald’s game, The mist, 1922), men jag har faktiskt inte sett ”hans” serier och eftersom det här är ett högst personligt inlägg så ger jag högst självsvåldigt priset till Atwood, om inte annat så på livsomvälvande slag i magen-poäng (och om jag inte gör det så dör den här texten lite nu så…).

    Först kom The Handmaid’s tale, en powerberättelse så tung att vissa av oss inte orkat igenom tv-serien än trots att det känns som något av en feministisk skyldighet. Än har jag inte gett upp…

    Sen, alldeles nyss, kom Alias Grace i tv-serieform och den är lika fantastiskt välgjord och bra. Historien är en annan, men släktskapet mellan berättelserna blir ändå tydligt. De båda serierna tillsammans riktar också strålkastaren mot något jag inte reflekterat så mycket över tidigare, kärnpunkten i Margaret Atwoods författarskap. Jag har inte nått dithän i min analys att jag kan formulera mig glasklart kring det, men någonstans i närheten av mänsklighet och kvinnoskap, hur det ser ut och vad som formar oss, befinner vi oss hela tiden. Och så dras det raka och tydliga linjer mellan då, nu och sen på ett sätt jag tidigare inte sett och begripit när jag läst Margaret Atwoods böcker.

    Jag känner att jag kanske bygger upp en beredskap att överleva The Handmaid’s tale genom att se Alias Grace. För där Offred inte funnits än (än finns tid!) så har Grace levat (bokstavligt talat, boken bygger ju på en verklig person). Det fascinerar mig att Offreds öde kan skrämma så mycket mer än Graces när vi vet att det verkligen hände, på riktigt (och då pratar jag förstås inte om det specifika för Grace, att hon anklagas för mord, utan om det där vardagligt förfärliga som var allmängiltigt och som skildras så bra i både bok och tv-serie). Jag funderar lite mer över Alias GraceFiktiviteter idag, läs gärna mer där.

    Nu när Margaret Atwood börjat få den uppmärksamhet hon förtjänar (och nyutgåvorna äntligen haglar över oss) tycker jag verkligen inte att vi ska stoppa där. Nu vill jag se Kattöga, en tv-serie om flickors vänskap och varför inte Maddaddam-trilogin i tv-format (jag vet att den varit på gång länge, men kan förstå att det tar tid…). Och visst vore det coolt med en filmatisering av Häxyngel som kommer i vår, den som bygger på Shakespeares Stormen? Jag kan inte tänka mig annat än att det blir storslaget.

    22 november, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll, Romankoll • Visningar: 107

  • Korparna – en älskad roman som film?

    Det är med viss bävan som man sätter sig i filmsalongen för att se en älskad roman gestaltad som film. Hur det nu är så kan ju inte en roman rymmas i de 90 minuter som en spelfilm är och av alla de teman som finns i en roman så måste några väljas, några få ta mer plats. Vilket betyder att annat måste plockas bort.

    Ni anar nog vart den här texten är på väg. Om romanen Korparna av Tomas Bannerhed så skrev jag på min egen blogg i november 2011.

    Continue Reading

    20 november, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll, Romankoll • Visningar: 250

  • Kulturkollo recenserar v 46

    Denna vecka biter vi i det sura äpplet och pratar bitterhet på Kulturkollo. Vresiga och buttra karaktärer hittar vi mer eller mindre i nästan alla böcker men kanske det märks extra tydligt i denna veckas bokhög? Surfa gärna in på våra respektive bloggar och kolla in veckans recensioner.

    Allt eller inget av Simona Ahrnstedt (Lotta)

    De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru (Ulrica)

    Den förskräckliga historien om lilla Hon av Lena Ollmark & Per Gustavsson (Anna)

    Den röda adressboken av Sofia Lundberg (Anna)

    Den som går på tigerstigar av Helena Thorfinn (Ulrica)

    De utstötta av Elly Griffiths (Carolina)

    Dumma Teckning av Johanna Thydell och Emma Adbåge (Anna)

    Fejk av E. Lockhart (Fanny)

    Godsgrave (The Nevernight Chronicle 2) av Jay Kristoff (Carolina)

    Innan floden tar oss av Helena Thorfinn (Ulrica)

    Just nu är jag här av Isabelle Ståhl (Ulrica)

    Kärlekskungen av Marc Eastmond (Ulrica)

    Layers av Ursula Poznanski (Carolina)

    Mango och Bambang: Absolut ingen gris av Polly Faber (Ulrica)

    Saker ingen ser av Anna Ahlund (Fanny)

    Sköldpaddor hela vägen ner av John Green (Anna)

    Som James Dean fast snyggare av Niclas Christoffer (Ulrica)

    Spökflickans hemlighet av Ann Olerot (Ulrica)

    Ta mig härifrån av Emma Ahlqvist (Helena)

    The One That Got Away av Melissa Pimentel (Lotta)

    Verarnas drottning av Joseph A. Davis (Ulrica)

    17 november, 2017 • Aktuellt, Barnbokskoll, Grafik- och seriekoll, Romankoll, Ungdomsbokskoll • Visningar: 132

  • Nu har vi väntat länge nog, länge nog, länge nog…

    carolina-top

    Jag fyllde nyligen femtio. Hur har det med veckans tema ”Jag är inte bitter!” att göra, då? Har jag blivit mer bitter nu när jag är halvvägs till hundra? Borde jag vara det?

    Nja. Nej. Men man undrar om jag inte borde bli visare snart, alltså vis nog att inte ge mig på att läsa bokserier som ännu inte är avslutade? Kommer jag ALDRIG att lära mig??

    Jag har nämligen alldeles nyligen gjort det TVÅ gånger. Först läste jag Illuminae, första boken i The Illuminae Files av Amy Kaufman och Jay Kristoff, och blev fullständigt förtrollad. Så Bra! Andra boken i serien heter Gemina, och jag beställde raskt hem den, läste, och den var nästan ännu bättre. Wow! Men… tredje boken då? Obsidio? Nä. Inte färdig än. Kommer nästa vår.

    Hallå?! Nästa vår? Som om inte vintern vore tillräckligt jobbig att halka sig igenom ändå?

    Nädå, jag är inte bitter. Inte alls. Så jag letade under tiden upp fler böcker av Jay Kristoff, halva Illuminaeförfattarparet. Som tidsfördriv, liksom. Continue Reading

    15 november, 2017 • Aktuellt, Romankoll • Visningar: 196

  • Jag är inte bitter!

    helena-top

    Jag är inte bitter MEN hur tänkte vi när vi kläckte idén om veckans tema?! Jag är inte bitter MEN hur tänkte jag när jag gladeligen anmälde mig som frivillig till att vara temageneral?! Hur som haver – nu sitter vi här med en mycket spännande vecka framför oss och undertecknad är onekligen nyfiken på hur mina fellow kulturkollare väljer att tolka temat. Själv tolkar jag temat med en stor portion ironi – för visst är det så att vi sannolikt kommer vältra i bitterhet.

    Bitterhet är inte direkt människans mest charmerande sida, men jag tror nog att vi alla någon gång har känt det. När ilskan och/eller sorgen har fått dra till sig – när de där negativa känslorna har fått marinera sig ett tag – så känner du bitterhet och ältandes negativa kraft.

    Fiktionen är fylld av bittra karaktärer. Inte minst griniga gubbar, som ofta visar sig vara bittra gubbar, såsom Max Goldman och John Gustafsson jr i Griniga gamla gubbar (1993), Carl Fredriksen i Upp (2009) och den kanske bittraste av de bittraste är Ebenezer Scrooge i En julsaga av Charles Dickens (1843).

    En annan bittergök är Severus Snape i Harry Potter-serien av J.K. Rowling. I likhet med tidigare nämnda karaktärer så kommer läsaren att så småningom att gilla honom mot slutet trots allt. I motsats till Snape så gillar vi väl aldrig den bittra Peter Van Houten i Förr eller senare exploderar jag (2013). Den sjuka Hazels stora idol, som visar sig inte alls stämma med den person hon målat upp för sig själv.

     The broken heart. You think you will die, but you just keep living, day after day after terrible day. (miss Havisham)

    Finns det inga kvinnliga bittra karaktärer?, tänker kanske du. Jo då. Den karaktär som personifierar bitterheten själv är ännu en karaktär skapad av Charles Dickens: Miss Havisham i Lysande utsikter (1860). Denna kvinna som blev lämnad vid altaret och som därefter sjönk ner i en ocean av bitterhet och som vigde hela sitt liv åt att vältra och älta med bröllopsklänningen på och bröllopstårtan fortfarande på bordet. Så småningom väljer miss Havisham att adoptera en dotter: Estella. Men istället för att detta ska bli väg ut och tillbaka till livet så fostrar hon Estella till sin egen personliga hämnd som ska krossa de hjärtan som kommer i hennes väg.

    Love her, love her, love her! If she favours you, love her. If she wounds you, love her. If she tears your heart to pieces – and as it gets older and stronger, it will tear deeper – love her, love her, love her! (miss Havisham)

    Det sägs att Charles Dickens baserar miss Havisham på en verklig person; Eliza Emily Donnithorne (1827–1886) of Camperdown, Sydney, som precis som karaktären i Lysande utsikter blev lämnad vid altaret och spenderade återstoden av sitt liv i ett mörklagt hus med bröllopstårtan kvar på bordet.

    Välkomna in i en ny bitter vecka här på Kulturkollo! Du är självklart varmt välkommen att vara delaktig – kommentera, länka eller skriv något eget!

    13 november, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll, Romankoll • Visningar: 276

  • Idag firar vi våra pappor

    Linda

    Det finns några klassiska pappor i kulturens värld. De som super eller på annat sätt skadar sig själva och sin familj, de som jobbar och har jobbet som sin identitet och så de som kanske vill väl, men är riktigt pinsamma och inte sällan korkade. Efter att ha funderat ganska länge på det här inlägget har jag konstaterat att de riktigt positiva pappaskildringarna faktiskt är få.

    Här finns i alla fall några mer eller mindre klassiska (och hyfsat positiva) pappor:

    Pappan som reser i väg på ett till synes hopplöst uppdrag (som kan följas på tv av alla, inklusive ungarna):

    Klassikern är självklart Rockys son i Rocky IV där huvudpersonen i en avgörande match mot ryske Ivan Drago blir utbuad och nästan sönderslagen för att sedan vinna och få stående ovationer från alla före detta fiender. Sonen följer det hela på tv och får en hälsning.

    Även i Geostorm  som går på bio just nu reser en pappa långt bort, faktiskt ända ut i rymden för att rädda världen från undergång. Hans dotter följer det hela på nyheterna och hoppas att fadern inte ska svika henne ännu en gång. Förutom denna självklara hjälter har filmen faktiskt tre riktigt viktiga kvinnliga hjältar. Även om den inte uppfyller Bechdeltestet och inte heller Kulturkollotestet (lite för mycket ryggdunk vid de få kramarna)

    Pappan som blir en bättre man: De är ganska många de här papporna trots allt. De som är riktiga skitstövlar, men som hittar ett sätt att finnas där till slut. Mikael Nyqvist skildrar en sådan pappa i Tillsammans och Dustin Hoffman spelar i Kramer mot Kramer en pappa som tidigare jobbat bort all tid och nu står ensam med sin son. Han förändras helt klart till det bättre.

    Pappan som är sådär lite härligt galen: Phil Dunphy i Modern Family älskar att dra dåliga skämt och är sådär lagom korkat som en tv-seriepappa gärna ska vara. Oftast förlåter jag honom, men ibland blir han lite väl pinsam.

    Pappan som vill väl, men som är ganska så pinsam: Agnes pappa i Fucking Åmål vill verkligen väl när han berättar för sin dotter att tonåren verkligen är hemsk, men att det kommer att bli bättre när hon blir vuxen. Självklart vill hon ha vänner just precis nu, inte om hundra år.

    Och pappan som helt gått över gränsen: Sunes pappa Rudolf är verkligen så galen och så pinsam att jag nästan måste blunda, speciellt i Morgan Allings version. I Sune i Grekland när de åker på All Inclusive och Rudolf skriver upp allt familjen äter och gör för att vara säker på att han ”tjänar” pengar mår jag nästan dåligt.

    Pappor som inte syns så mycket, men som finns där ändå: Alfons Åbergs pappa är väl en typiskt sådan pappa. Han verkar vara hemma den mesta tiden, jobbar ibland, men sitter annars helst med sin pipa och sin tidning. Trygg på många sätt, men kanske inte världens roligaste. Bara ibland. Tydligen heter han Bertil och i en av de senare böckerna framgår det att han är 36 år gammal. Lastgammal alltså.

    Även papporna i Astrid Lindgrens böcker är ganska osynliga, men ändå trevliga och mjuka män när de väl dyker upp. Min favorit är nog Lottas pappa och bäst gillar jag honom när han spelas av Claes Malmberg i filmen från 1992. När han kommer blir allt lite extra trevligt.

    Den otippade fadersgestalten: Alla män som tar hand om barn är inte deras biologiska pappor, men det kan funka bra ändå, även om vissa fadersgestalter är mer ovanliga än andra. Léon i filmen med samma namn är en hitman som blir någon slags fadersfigur för en ganska härdad flicka. Jean Reno gör ett fantastiskt porträtt av en man som är mer komplex än man först tror.

    Ett par sura gubbar som faktiskt lyckas ta hand om barn ganska bra är Tom Oakley som i Godnatt Mister Tom av Michelle Magorian tar hand om Will, en pojke som tidigare behandlats riktigt illa och Yngve Johansson i Den bästa sommaren som minst sagt motvilligt låter ett syskonpar bo hos honom en sommar. Båda dessa buttra män hittar sig själva, eller i alla fall trevligare versioner av sig själva, när barnen tinar deras hjärtan.

     

    12 november, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll, Romankoll, Ungdomsbokskoll • Visningar: 205

  • Kulturkollo recenserar v. 45 2017

    linje-kulturkollo

    Den här veckan fokuserar vi på män, manlighet och manliga män här på Kulturkollo. Har detta lett till läsande av enbart manliga författare? Eller sparkar vi bakut och frossar i litteratur om kvinnor och deras liv för att väga upp? Enda sättet att ta reda på sanningen om vår läsning är att följa länkarna in på våra egna bloggar:

    En droppe midnatt av Jason Diakité (Anna)

    Frågor jag fått om förintelsen av Hédi Fried (Linda)

    För oss är natten ljus av Christoffer Holst (Linda)

    Hej syster av Navid Modiri (Linda)

    Höstdåd av Anders de la Motte (Anna)

    Karta för förälskade & andra vilsna av Johanna Lindbäck (Carolina)

    Morfars hemlighet (Dexter Olssons äventyr #1) av Michael Wiander (Ulrica)

    När hundarna kommer (snabbläst version) av Jessica Schiefauer (Helena)

    Once and for all av Sarah Dessen (Linda)

    PAX – Maran av Åsa Larsson & Ingela Korsell (Carolina)

    Samtal med vänner av Sally Rooney (Linda)

    The Clash of Kings av George R. R. Martin (Helena)

    Vattnet drar av Madeleine Bäck (Ulrica)

    10 november, 2017 • Aktuellt, Barnbokskoll, Romankoll, Sakprosakoll, Ungdomsbokskoll • Visningar: 223