• Kulturkollo recenserar v 46

    Denna vecka biter vi i det sura äpplet och pratar bitterhet på Kulturkollo. Vresiga och buttra karaktärer hittar vi mer eller mindre i nästan alla böcker men kanske det märks extra tydligt i denna veckas bokhög? Surfa gärna in på våra respektive bloggar och kolla in veckans recensioner.

    Allt eller inget av Simona Ahrnstedt (Lotta)

    De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru (Ulrica)

    Den förskräckliga historien om lilla Hon av Lena Ollmark & Per Gustavsson (Anna)

    Den röda adressboken av Sofia Lundberg (Anna)

    Den som går på tigerstigar av Helena Thorfinn (Ulrica)

    De utstötta av Elly Griffiths (Carolina)

    Dumma Teckning av Johanna Thydell och Emma Adbåge (Anna)

    Fejk av E. Lockhart (Fanny)

    Godsgrave (The Nevernight Chronicle 2) av Jay Kristoff (Carolina)

    Innan floden tar oss av Helena Thorfinn (Ulrica)

    Just nu är jag här av Isabelle Ståhl (Ulrica)

    Kärlekskungen av Marc Eastmond (Ulrica)

    Layers av Ursula Poznanski (Carolina)

    Mango och Bambang: Absolut ingen gris av Polly Faber (Ulrica)

    Saker ingen ser av Anna Ahlund (Fanny)

    Sköldpaddor hela vägen ner av John Green (Anna)

    Som James Dean fast snyggare av Niclas Christoffer (Ulrica)

    Spökflickans hemlighet av Ann Olerot (Ulrica)

    Ta mig härifrån av Emma Ahlqvist (Helena)

    The One That Got Away av Melissa Pimentel (Lotta)

    Verarnas drottning av Joseph A. Davis (Ulrica)

    17 november, 2017 • Aktuellt, Barnbokskoll, Grafik- och seriekoll, Romankoll, Ungdomsbokskoll • Visningar: 134

  • Med eget ansvar i utmattningsland

    helena-top

    Veckans tema har vi döpt till “jag är inte bitter”, men det är jag ju. Inte hela tiden och inte på allt, men nog sjutton drabbas jag av en släng av bitterhet ibland.

    Min främsta bitterfälla just nu är det här med den välsignade utmattningen. Herregud ändå så många böcker, artiklar och tyck jag läst om utmattning sen jag själv insjuknade (eller vad man nu gör…). Ord efter ord efter ord om hur jag ska ta mig upp och ut. Hur jag ska träna för att bli “frisk”, och tänka positivt och vara mindful och resa bort en stund eller isolera mig hemma. Eller yoga och äta rätt men unna mig och tänka på att inte dricka för mycket kaffe samtidigt som kaffe kan vara bra. Och jag ska minnas att utmattning är ett livsfarligt tillstånd, man kan dö om man inte vilar och om man inte tränar och om man tänjer gränserna eller inte. Det är väldigt mycket man ska göra och tänka på när man är utmattad kan jag säga. Jag kan också meddela att det inte går så bra. För det blir överslag av alla tankar och tillslut blir allt till en enda gröt som på något sätt fått talförmåga och säger “du är inte bra nog, du har missat allt det här och gjort helt fel grejer, allt är ditt fel”.

    Continue Reading

    16 november, 2017 • Kulturkoll • Visningar: 309

  • Nu har vi väntat länge nog, länge nog, länge nog…

    carolina-top

    Jag fyllde nyligen femtio. Hur har det med veckans tema ”Jag är inte bitter!” att göra, då? Har jag blivit mer bitter nu när jag är halvvägs till hundra? Borde jag vara det?

    Nja. Nej. Men man undrar om jag inte borde bli visare snart, alltså vis nog att inte ge mig på att läsa bokserier som ännu inte är avslutade? Kommer jag ALDRIG att lära mig??

    Jag har nämligen alldeles nyligen gjort det TVÅ gånger. Först läste jag Illuminae, första boken i The Illuminae Files av Amy Kaufman och Jay Kristoff, och blev fullständigt förtrollad. Så Bra! Andra boken i serien heter Gemina, och jag beställde raskt hem den, läste, och den var nästan ännu bättre. Wow! Men… tredje boken då? Obsidio? Nä. Inte färdig än. Kommer nästa vår.

    Hallå?! Nästa vår? Som om inte vintern vore tillräckligt jobbig att halka sig igenom ändå?

    Nädå, jag är inte bitter. Inte alls. Så jag letade under tiden upp fler böcker av Jay Kristoff, halva Illuminaeförfattarparet. Som tidsfördriv, liksom. Continue Reading

    15 november, 2017 • Aktuellt, Romankoll • Visningar: 197

  • Veckoutmaning: Jag är inte bitter!

    helena-top

    bitter
    bitt´er adj. ~t bittra ORDLED: bittr-are
    1 som smakar beskt och skarpt och ibl. obehagligt: bittermandel; bittersalt; ~ choklad; havsvatten ger en ~ eftersmak BET.NYANSER: a) bildligt: tömma nederlagets bittra kalk b) överfört i fråga om andra skarpa förnimmelser: det var ~t kallt (adv.) KONSTR.: ~ (att+INF) HIST.: sedan yngre fornsvensk tid; fornsv. biter, bitter, beter ‘bitande, skarp; argsint’; av samma urspr. som 1besk, 1bita
    2 som upplever nedstämd eller hatisk känsla över vissa missräkningar e.d.: NN blev på sin ålderdom alltmer ~ och isolerad; besviken och ~; ~ över sin misslyckade karriär; ~ över inbillade oförrätter BET.NYANSER: a) om handling o.d.: han log ett ~t leende b) själsligt smärtsam: ~ saknad; vi kämpar till det bittra slutet KONSTR.: ~ (på ngn el. ngt), ~ (över ngt) HIST.: sedan 1541

    Veckans utmaning må vara enkel till sitt utförande, men kanske kräver en del tankekraft.

    Lista bittra karaktärer inom såväl film, tv som litteraturen – karaktärer vi älskar att hata eller karaktärer vi hatar men kommer att älska.

    Svara på din egen blogg, i kommentarerna, på Facebook eller Instagram. Glöm inte att tagga oss eller på något sätt tala om var vi kan hitta ditt svar.

    14 november, 2017 • Aktuellt • Visningar: 395

  • All kultur jag missar …

    linje-ulrica

    Jag vet att man inte kan hinna med allt och att det är trixigare att få in egna aktiviteter i schemat när man har små barn, men jag kan ändå inte låta bli att känna mig lite bitter över alla de kulturevent som jag vill gå på, men som jag missar på grund av …? Ja, livet antar jag.

    Ta till exempel författarscenen på Malmö stadsbibliotek. De har ett rasande fint program i höst.  Paul Auster har varit där, Ariel Levy har varit där, Theodor Kallifatides har varit där. Har jag varit där? Nej, för jag var säkert på något föräldramöte eller något sånt istället. Men jag är inte bitter …

    Och så har vi Gleerups bokhandel i Lund som har väldigt fina författarkvällar. Anita Goldman har varit där, Jason Diakité har varit där, Navid Modiri har varit där. Har jag varit där? Nej, för jag skjutsade säkert barn till någon fritidsaktivitet istället. Men jag är inte bitter …

    Om vi sedan lägger till de saker som arrangeras av till exempel Förlagsklubben Syd, Litteraturhus Lund och Litteraturbaren som jag inte heller kommer iväg på.

    För att inte tala om teaterföreställningar, nya filmer och roliga konstutställningar  – som jag också missar! Då är det väl inte konstigt att jag blir lite … bitter …

    Jag förstår ju rent logiskt att jag prioriterar helt rätt för mig och min familj just nu, och som ni säkert förstår så tycker jag inte att ”familjemåstena” är fullt så tråkiga som jag antyder här ovan.  Jag vet dessutom att det kommer att bli tid för alla dessa saker senare.  Och då ska jag minsann bli en kulturtant av rang och sitta på första parkett på alla evenemang!

    Bild: pexels.com

    13 november, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll • Visningar: 333

  • Jag är inte bitter!

    helena-top

    Jag är inte bitter MEN hur tänkte vi när vi kläckte idén om veckans tema?! Jag är inte bitter MEN hur tänkte jag när jag gladeligen anmälde mig som frivillig till att vara temageneral?! Hur som haver – nu sitter vi här med en mycket spännande vecka framför oss och undertecknad är onekligen nyfiken på hur mina fellow kulturkollare väljer att tolka temat. Själv tolkar jag temat med en stor portion ironi – för visst är det så att vi sannolikt kommer vältra i bitterhet.

    Bitterhet är inte direkt människans mest charmerande sida, men jag tror nog att vi alla någon gång har känt det. När ilskan och/eller sorgen har fått dra till sig – när de där negativa känslorna har fått marinera sig ett tag – så känner du bitterhet och ältandes negativa kraft.

    Fiktionen är fylld av bittra karaktärer. Inte minst griniga gubbar, som ofta visar sig vara bittra gubbar, såsom Max Goldman och John Gustafsson jr i Griniga gamla gubbar (1993), Carl Fredriksen i Upp (2009) och den kanske bittraste av de bittraste är Ebenezer Scrooge i En julsaga av Charles Dickens (1843).

    En annan bittergök är Severus Snape i Harry Potter-serien av J.K. Rowling. I likhet med tidigare nämnda karaktärer så kommer läsaren att så småningom att gilla honom mot slutet trots allt. I motsats till Snape så gillar vi väl aldrig den bittra Peter Van Houten i Förr eller senare exploderar jag (2013). Den sjuka Hazels stora idol, som visar sig inte alls stämma med den person hon målat upp för sig själv.

     The broken heart. You think you will die, but you just keep living, day after day after terrible day. (miss Havisham)

    Finns det inga kvinnliga bittra karaktärer?, tänker kanske du. Jo då. Den karaktär som personifierar bitterheten själv är ännu en karaktär skapad av Charles Dickens: Miss Havisham i Lysande utsikter (1860). Denna kvinna som blev lämnad vid altaret och som därefter sjönk ner i en ocean av bitterhet och som vigde hela sitt liv åt att vältra och älta med bröllopsklänningen på och bröllopstårtan fortfarande på bordet. Så småningom väljer miss Havisham att adoptera en dotter: Estella. Men istället för att detta ska bli väg ut och tillbaka till livet så fostrar hon Estella till sin egen personliga hämnd som ska krossa de hjärtan som kommer i hennes väg.

    Love her, love her, love her! If she favours you, love her. If she wounds you, love her. If she tears your heart to pieces – and as it gets older and stronger, it will tear deeper – love her, love her, love her! (miss Havisham)

    Det sägs att Charles Dickens baserar miss Havisham på en verklig person; Eliza Emily Donnithorne (1827–1886) of Camperdown, Sydney, som precis som karaktären i Lysande utsikter blev lämnad vid altaret och spenderade återstoden av sitt liv i ett mörklagt hus med bröllopstårtan kvar på bordet.

    Välkomna in i en ny bitter vecka här på Kulturkollo! Du är självklart varmt välkommen att vara delaktig – kommentera, länka eller skriv något eget!

    13 november, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll, Romankoll • Visningar: 278

  • Idag firar vi våra pappor

    Linda

    Det finns några klassiska pappor i kulturens värld. De som super eller på annat sätt skadar sig själva och sin familj, de som jobbar och har jobbet som sin identitet och så de som kanske vill väl, men är riktigt pinsamma och inte sällan korkade. Efter att ha funderat ganska länge på det här inlägget har jag konstaterat att de riktigt positiva pappaskildringarna faktiskt är få.

    Här finns i alla fall några mer eller mindre klassiska (och hyfsat positiva) pappor:

    Pappan som reser i väg på ett till synes hopplöst uppdrag (som kan följas på tv av alla, inklusive ungarna):

    Klassikern är självklart Rockys son i Rocky IV där huvudpersonen i en avgörande match mot ryske Ivan Drago blir utbuad och nästan sönderslagen för att sedan vinna och få stående ovationer från alla före detta fiender. Sonen följer det hela på tv och får en hälsning.

    Även i Geostorm  som går på bio just nu reser en pappa långt bort, faktiskt ända ut i rymden för att rädda världen från undergång. Hans dotter följer det hela på nyheterna och hoppas att fadern inte ska svika henne ännu en gång. Förutom denna självklara hjälter har filmen faktiskt tre riktigt viktiga kvinnliga hjältar. Även om den inte uppfyller Bechdeltestet och inte heller Kulturkollotestet (lite för mycket ryggdunk vid de få kramarna)

    Pappan som blir en bättre man: De är ganska många de här papporna trots allt. De som är riktiga skitstövlar, men som hittar ett sätt att finnas där till slut. Mikael Nyqvist skildrar en sådan pappa i Tillsammans och Dustin Hoffman spelar i Kramer mot Kramer en pappa som tidigare jobbat bort all tid och nu står ensam med sin son. Han förändras helt klart till det bättre.

    Pappan som är sådär lite härligt galen: Phil Dunphy i Modern Family älskar att dra dåliga skämt och är sådär lagom korkat som en tv-seriepappa gärna ska vara. Oftast förlåter jag honom, men ibland blir han lite väl pinsam.

    Pappan som vill väl, men som är ganska så pinsam: Agnes pappa i Fucking Åmål vill verkligen väl när han berättar för sin dotter att tonåren verkligen är hemsk, men att det kommer att bli bättre när hon blir vuxen. Självklart vill hon ha vänner just precis nu, inte om hundra år.

    Och pappan som helt gått över gränsen: Sunes pappa Rudolf är verkligen så galen och så pinsam att jag nästan måste blunda, speciellt i Morgan Allings version. I Sune i Grekland när de åker på All Inclusive och Rudolf skriver upp allt familjen äter och gör för att vara säker på att han ”tjänar” pengar mår jag nästan dåligt.

    Pappor som inte syns så mycket, men som finns där ändå: Alfons Åbergs pappa är väl en typiskt sådan pappa. Han verkar vara hemma den mesta tiden, jobbar ibland, men sitter annars helst med sin pipa och sin tidning. Trygg på många sätt, men kanske inte världens roligaste. Bara ibland. Tydligen heter han Bertil och i en av de senare böckerna framgår det att han är 36 år gammal. Lastgammal alltså.

    Även papporna i Astrid Lindgrens böcker är ganska osynliga, men ändå trevliga och mjuka män när de väl dyker upp. Min favorit är nog Lottas pappa och bäst gillar jag honom när han spelas av Claes Malmberg i filmen från 1992. När han kommer blir allt lite extra trevligt.

    Den otippade fadersgestalten: Alla män som tar hand om barn är inte deras biologiska pappor, men det kan funka bra ändå, även om vissa fadersgestalter är mer ovanliga än andra. Léon i filmen med samma namn är en hitman som blir någon slags fadersfigur för en ganska härdad flicka. Jean Reno gör ett fantastiskt porträtt av en man som är mer komplex än man först tror.

    Ett par sura gubbar som faktiskt lyckas ta hand om barn ganska bra är Tom Oakley som i Godnatt Mister Tom av Michelle Magorian tar hand om Will, en pojke som tidigare behandlats riktigt illa och Yngve Johansson i Den bästa sommaren som minst sagt motvilligt låter ett syskonpar bo hos honom en sommar. Båda dessa buttra män hittar sig själva, eller i alla fall trevligare versioner av sig själva, när barnen tinar deras hjärtan.

     

    12 november, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll, Romankoll, Ungdomsbokskoll • Visningar: 206