Alla dör!
Posts

  • Ljuset i tunneln

    Lotta

    Ljuset i tunneln är ett lite märkligt begrepp. Det används för att berätta om nära-döden-upplevelser eller vid dödsögonblicket. Man ser ljuset i tunneln, ljuset som är döden som välkomnar och omfamnar. Man pratar också om ljuset i tunneln när man är mitt inne i en jobbig tid eller på väg att avsluta ett evighetsprojekt. Då är ljuset inte sammankopplat med döden alls, utan snarare livet. Snart är vi ute på andra sidan och kan börja leva igen!

    Så är det här på Kulturkollo också. Nu lägger vi ner det här med döden för ett tag. Men innan dess ska jag sammanfatta veckan – en kul och innehållsrik vecka trots den dystra inramningen.

    I veckan har jag bjudit på musik, inte death metal, men lite måndagspepp med deppbakgrund, Helena utforskade Sarah Pinboroughs utforskande om döden och Fanny slet sitt hår och önskade att fler kunde dö. Anna intervjuade Elly Griffiths och Ann Rosman. Carolina recenserade Jag och Earl och tjejen som dörLinda berättade om Agatha Christie i nyutgåva och Johanna skrev om döden i ungdomsböcker.

    Continue Reading

    18 oktober, 2015 • Aktuellt, Kulturkoll • Visningar: 970

  • Ann Rosman – döden är en del av livet

    anna-top

    Alla dör – det är veckans tema. Hur kom det sig att du började skriva deckare i skärgårdsmiljö?
    Första gången jag var i en båt var jag fyra månader gammal och jag har seglat varje sommar sedan dess. Vi ankrade i vikar, förtöjde vid tjärdoftande bryggor och köpte skaldjur direkt av fiskarna. Pappa pratade med de äldre kustborna vars dialekter jag hade svårt att förstå. Men pappa skrev i loggboken och återberättade för mig. Om de hårda levnadsvillkoren, om fisket, arbetet i stenbrotten, fynden från gamla skeppsbrott och folket ute på fyrarna. Just fyrarna var något speciellt, att följa deras blinkande ljus under nattseglingar och min debutbok Fyrmästarens dotter utspelar sig på Pater Noster fyrplats. Jag arbetade med IT och ekonomi på ett företag som bygger bostäder för oljeplattformar där vi en dag beslutade att som ett kulturprojekt ta oss an renoveringen av en fyr. Vi var vana vid den typen av miljö eftersom de livingquarters vi byggde står ute på plattformar i Nordsjön och runt om i världen.
    Continue Reading

    18 oktober, 2015 • Aktuellt, Romankoll • Visningar: 1039

  • Fyrtal i Agatha Christie

    Linda
    Vi kan inte ha ett tema där alla dör, utan att nämna drottningen av dödsfall Agatha Christie. Jag har läst fyra noveller av henne som är utgivna av Novellix. I år uppmärksammas att det var 125 år sedan Christie föddes.

    Fyra noveller finns samlade i Agatha Christie-asken:

    Ett vattentätt alibi, ask_agatha_hemsidan-596x840där vi möter Tommy och Tuppence som får ett detektivuppdrag. Montgomery Jones vill ha deras hjälp att undersöka en kvinnas dubbla alibin, för att på så sätt vinna hennes uppmärksamhet och kanske kärlek. Gullig historia, om än förutsägbar.

    I Den blå pelargonen klurar Miss Marple på ett olöst fall och en ovanlig blomma visar sig ha svaret. Mysig novell, utan något som helst våld trots att någon faktiskt dött. Det står klart att Miss Marple är en hejare på att lösa brott och i Döden i floden söker hon upp Sir Henry Clithering och ger honom en lapp med namnet på den hon tror mördat en ung flicka. Utredningen fortsätter och frågan är om hon har rätt. Båda dessa noveller är hämtade från Miss Marples mysterier från 1932. Charmiga, lite kluriga, men absolut inte på något sätt spännande eller läskiga.

    Och så slutligen är det då dags att träffa Hercule Poirot i novellen Diomedes hästar, från samlingen Hercules storverk från 1947. Poirot utreder kokainbrott och nu börjar det likna en modernare sorts deckarhistoria. Mer spänning och även om jag gillar miss Marple skarpt är Poirot min favorit.

     

    17 oktober, 2015 • Novellkoll • Visningar: 844

  • Recension: Jag och Earl och tjejen som dör

    carolina-top

    Tjejen som dör i leukemi är Rachel, och den som mot sin vilja måste skriva en hel bok om det är Greg. Han avskyr det, och på vissa ställen vill han hellre bara slå sig i ansiktet än att skriva vidare. Det är jobbigt för honom – dels för att det är jobbiga saker han skriver om, dels för att han måste avslöja så många pinsamheter om sig själv och sitt liv. För trots allt handlar den här boken inte så mycket om Rachel och cancern – nej, den handlar om Greg, och om Earl, och om livet och vad vi gör med det. Och hur allvarligt det här än låter så är detta en av de böcker jag har skrattat mest åt på länge. Dialogerna! Språket! Skrattat – men också gråtit. Och känt igen – det här boken låter människorna vara så…ja mänskliga. Inte komma med filosofiska och minnesvärda uttalanden, utan i stället staka sig, eller säga plumpa och fel saker i känsliga situationer. Sånt jag känner igen mig själv väldigt väl i. Continue Reading

    17 oktober, 2015 • Aktuellt, Ungdomsbokskoll • Visningar: 2454

  • Kulturkollo möter: Elly Griffiths

    Copyright/fotograf: Sara Reeve

    anna-top

    Ibland, ganska ofta faktiskt, så längtar jag efter Ruth, ni vet, arkeologen som är huvudperson i Elly Griffiths deckarserie. Hon som har ett lite trassligt privatliv och ständigt anlitas av polisen för att undersöka brottsplatser och sedan länge döda människor. När jag öppnar en deckare skriven av Elly Griffiths så vet jag precis vad jag får, och det är så välbekant, så tryggt. Jag vilar och blir underhållen i bästa brittiska mysdeckarstil. I slutet av sommaren kom Griffiths sjunde bok om Ruth ut på svenska: De öde fälten. Smånyfiken som jag är så kontaktade jag Elly Griffiths för att ställa några frågor. Här kommer hennes svar:

    This week we have a theme at our blog called “Everybody dies” – why are novels about crime and death so popular among the readers in your opinion?
    I’ve read a theory that there are only three themes in literature: sex, death and the countryside. I suppose I write a lot about the second two. My personal theory is that crime novels offer both a puzzle and a solution. In detective fiction – unlike real life – justice is usually done and I think readers find this cathartic.

    Are there any writers of crime, living or dead, which you feel inspired by or do you keep off reading crime novels altogether?

    Continue Reading

    16 oktober, 2015 • Romankoll • Visningar: 1870

  • Kunde inte fler dö?!

     

    helena-top

    Rubriken må vara en aning överdriven, men jag vill ta tillfället i akt och diskutera tillrättalagda och sockersöta slut. Det hör inte till saken att jag är eländeseländesläsare, utan för att jag ibland vill bli mer omskakad, vill få mer känslor och hellre lämna en bok fylld med sorg, ilska, obekvämlighet än att lämna den med ett simpelt ”jaha”. Eller det kanske p r e c i s har med att jag är eländesläsare?! Jag läser en hel del cross over-litteratur och som livet självt innehåller de allt: liv, död och allt däremellan. Dock blir ofta sluten ”så levde de lyckliga i alla dagar”, eller har jag fel? [ja, jag har fel, svarar mitt andra jag]. Jag bör möjligtvis varna att dagens inlägg innehåller spår av spoilers, då jag diskuterar slutet på böcker (så läs vidare på egen risk). Continue Reading

    15 oktober, 2015 • Aktuellt • Visningar: 1519

  • Döden och livet och allt det där däremellan, om Sarah Pinborough

    helena-top

    Att alla dör är en universell sanning. Än så länge i alla fall… Men sätten vi dör på varierar. En av mina favoritförfattare heter Sarah Pinborough och hon har som ingen annan utforskat dödens anatomi. Låt oss utforska hennes utforskande här en liten stund.

    Sarah Pinborough har skrivit mycket (och inget finns översatt vilket måste falla under kategorin skandalöst), bland annat historiska, blodiga deckare om Jack the ripper-liknande mördare. Där är döden våldsam. Men hon har också skrivit fantastiska The language of dying (fantastisk! jag menar det! Läs den! Läs det här så att du förstår varför!) där döendet och de levandes reaktioner på ett människoliv och dess slut avhandlas ingående. Varsamt. Vardagligt. Varligt. Vackert. Sorgligt. Respektfullt. Och med ett litet inslag av realistisk magi. Eftersom livet och döden är något magiskt.

    There is a language of dying. It creeps like a shadow alongside the passing years and taste of it hides in the corners of our mouths. It finds us whether we are sick or healthy. It is a secret hushed thing that lives in the whisper of the nurses’ skirts as they rustle up and down our stairs. They’ve taught me to face the language one syllable at a time, slowly creating an unwilling meaning. // ur The language of dying av Sarah Pinborough

    Continue Reading

    14 oktober, 2015 • Aktuellt, Romankoll • Visningar: 994