Film
Posts

  • När ”att läsa”-listan får sällskap av en ”att titta på”-lista

    linje-ulrica

    Nu när jag har landat hemma i min soffa på söndagskvällen och kollar igenom veckans inlägg slutar det med att jag har en diger lista med böcker på film och TV som jag vill titta på tack vare era tips i utmaningen och mina kollegors inlägg. En del filmatiseringar som har omnämnts är gamla klassiker som skulle vara väl värda en omtittning också.

    Jag hade stora förhoppningar på att jag skulle hinna titta på en del bok på film-varianter under veckan, men nu blev det ”bara” Mordet på Orientexpressen – men det var å andra sidan väldigt kul att komma iväg redan på premiärkvällen. Som tur är vankas det snart lite julledigt – då hoppas jag på flera mysiga filmkvällar. Continue Reading

    26 november, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll • Visningar: 295

  • Mordet på Orientexpressen – en klassiker i ny filmtappning

    linje-ulrica

    Agatha Christies klassiska pusseldeckare Mordet på Orientexpressen (skriven 1934) har filmatiseras för bio och TV ett flertal tillfällen, men mest känd är troligen filmen från 1974,  som har setts och älskats av många. Den hade en rad stora skådespelarnamn i rollistan, som till exempel Lauren Bacall, Ingrid Bergman och Sean Connery, och inte minst Albert Finney i rollen som Poirot. I fredags hade en nyinspelning av filmen premiär och Kulturkollos utsända var på plats i biosalongen.

    Den här gången är det Kenneth Branagh som tar sig an deckardrottningens material. Han regisserar och spelar själv huvudrollen som Hercule Poirot. Denna version är minst lika stjärnspäckad som 70-talsfilmen – i rollerna syns skådespelare som Judy Dench, Johnny Depp, Penélope Cruz och Willem Dafoe för att nämna några.

    Funkar det då att göra en ny version av den här berättelsen? Och hur förhåller den sig till boken? Några reflektioner kommer här nedan.

    Continue Reading

    26 november, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll • Visningar: 384

  • Veckoutmaning: Bästa och sämsta filmatiseringarna

    linje-kulturkollo

     

    Vi pratar om böcker som blivit film eller TV-serier den här veckan och utmaningen känns ganska självklar.

    Vi är nyfikna på vilka som är de bästa respektive sämsta filmatiseringarna av kända böcker. Ge oss era favoriter och era hatobjekt! Vilka manus har film-makarna lyckats med och vilka har de slaktat? Spelfilm eller TV-serie spelar ingen roll. Motivera gärna.

    Som en bonus får ni gärna lägga med en ”jag kan inte fatta att de valde DEN skådespelaren till DEN rollen – det är ju helt galet fel”-reflektionon, om ni har någon. Det kan ju även gälla en felcasting i en i övrig helt OK filmatisering.

    Svara på din egen blogg, i kommentarerna, på Facebook eller Instagram. Glöm inte att tagga oss eller på något sätt tala om var vi kan hitta ditt svar.

    Bild: publicdomainpictures.net

    21 november, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll • Visningar: 794

  • Böcker på film (och TV)

    linje-ulrica

    Vi befinner oss i det dystraste november och ännu är det ett litet tag kvar innan vi kan börja lysa upp mörker med adventsljus. Vad passar bättre vi den här tiden på året än att ägna sig åt verklighetsflykt i form av böcker, film och TV-serier! Kulturkollo bjuder in till en vecka som kommer att handla om böcker och filmer, men framförallt om böcker som filmatiserats, som långfilm eller TV-serier.

    Det räcker med att slå upp sidan med bioannonser i tidningen så ser man att det finns massor av aktuella filmer som har en känd bok som förlaga. Just nu kan man i min stad till exempel se Snömannen som är baserad på Jo Nesbøs deckare, The Glass Castle som också är en gripande roman av Jeanette Walls, skräckfilmen Det efter Stephen Kings kända roman och Korparna av Augustprisvinnande Tomas Bannerhed. Ännu fler exempel på filmer inspirerade av böcker kan man se om man sneglar på barnfilmerna. Continue Reading

    20 november, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll • Visningar: 342

  • Idag firar vi våra pappor

    Linda

    Det finns några klassiska pappor i kulturens värld. De som super eller på annat sätt skadar sig själva och sin familj, de som jobbar och har jobbet som sin identitet och så de som kanske vill väl, men är riktigt pinsamma och inte sällan korkade. Efter att ha funderat ganska länge på det här inlägget har jag konstaterat att de riktigt positiva pappaskildringarna faktiskt är få.

    Här finns i alla fall några mer eller mindre klassiska (och hyfsat positiva) pappor:

    Pappan som reser i väg på ett till synes hopplöst uppdrag (som kan följas på tv av alla, inklusive ungarna):

    Klassikern är självklart Rockys son i Rocky IV där huvudpersonen i en avgörande match mot ryske Ivan Drago blir utbuad och nästan sönderslagen för att sedan vinna och få stående ovationer från alla före detta fiender. Sonen följer det hela på tv och får en hälsning.

    Även i Geostorm  som går på bio just nu reser en pappa långt bort, faktiskt ända ut i rymden för att rädda världen från undergång. Hans dotter följer det hela på nyheterna och hoppas att fadern inte ska svika henne ännu en gång. Förutom denna självklara hjälter har filmen faktiskt tre riktigt viktiga kvinnliga hjältar. Även om den inte uppfyller Bechdeltestet och inte heller Kulturkollotestet (lite för mycket ryggdunk vid de få kramarna)

    Pappan som blir en bättre man: De är ganska många de här papporna trots allt. De som är riktiga skitstövlar, men som hittar ett sätt att finnas där till slut. Mikael Nyqvist skildrar en sådan pappa i Tillsammans och Dustin Hoffman spelar i Kramer mot Kramer en pappa som tidigare jobbat bort all tid och nu står ensam med sin son. Han förändras helt klart till det bättre.

    Pappan som är sådär lite härligt galen: Phil Dunphy i Modern Family älskar att dra dåliga skämt och är sådär lagom korkat som en tv-seriepappa gärna ska vara. Oftast förlåter jag honom, men ibland blir han lite väl pinsam.

    Pappan som vill väl, men som är ganska så pinsam: Agnes pappa i Fucking Åmål vill verkligen väl när han berättar för sin dotter att tonåren verkligen är hemsk, men att det kommer att bli bättre när hon blir vuxen. Självklart vill hon ha vänner just precis nu, inte om hundra år.

    Och pappan som helt gått över gränsen: Sunes pappa Rudolf är verkligen så galen och så pinsam att jag nästan måste blunda, speciellt i Morgan Allings version. I Sune i Grekland när de åker på All Inclusive och Rudolf skriver upp allt familjen äter och gör för att vara säker på att han ”tjänar” pengar mår jag nästan dåligt.

    Pappor som inte syns så mycket, men som finns där ändå: Alfons Åbergs pappa är väl en typiskt sådan pappa. Han verkar vara hemma den mesta tiden, jobbar ibland, men sitter annars helst med sin pipa och sin tidning. Trygg på många sätt, men kanske inte världens roligaste. Bara ibland. Tydligen heter han Bertil och i en av de senare böckerna framgår det att han är 36 år gammal. Lastgammal alltså.

    Även papporna i Astrid Lindgrens böcker är ganska osynliga, men ändå trevliga och mjuka män när de väl dyker upp. Min favorit är nog Lottas pappa och bäst gillar jag honom när han spelas av Claes Malmberg i filmen från 1992. När han kommer blir allt lite extra trevligt.

    Den otippade fadersgestalten: Alla män som tar hand om barn är inte deras biologiska pappor, men det kan funka bra ändå, även om vissa fadersgestalter är mer ovanliga än andra. Léon i filmen med samma namn är en hitman som blir någon slags fadersfigur för en ganska härdad flicka. Jean Reno gör ett fantastiskt porträtt av en man som är mer komplex än man först tror.

    Ett par sura gubbar som faktiskt lyckas ta hand om barn ganska bra är Tom Oakley som i Godnatt Mister Tom av Michelle Magorian tar hand om Will, en pojke som tidigare behandlats riktigt illa och Yngve Johansson i Den bästa sommaren som minst sagt motvilligt låter ett syskonpar bo hos honom en sommar. Båda dessa buttra män hittar sig själva, eller i alla fall trevligare versioner av sig själva, när barnen tinar deras hjärtan.

     

    12 november, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll, Romankoll, Ungdomsbokskoll • Visningar: 422

  • Rymdens vemod

    helena-top

    Jag har faktiskt redan skrivit om rymden här på Kulturkollo. Flera gånger, men främst den där gången när jag erkände att rymden med dess dystra tomma mörker skrämmer livet ur mig. Intressant värre att det då var jag som initierade det här temat…

    När jag insåg detta så blev jag förstås tvungen att utföra viss självanalys. Vad är det som ändå drar i mig? För jag är ju faktiskt inte en av dem som gillar att bli skrämd. Men jag älskar Alien-filmerna, jag håller Battlestar galactica som en av de bästa serier jag sett och jag avgudar utomjordingar som The Doctor i Doctor Who. Det finns något annat där. Och när jag funderade över allt det där insåg jag att det finns en annan del av rymden också, den där ingen behöver höra dig skrika för att det ändå är rätt fint.

    Eller fint och fint, men det är lugnt och stillsamt. Som i Solaris till exempel, det är skitläskigt med det övergivna men ändå bekant och vackert med det ödsligt ensamma, det sorgesamma. Och där tror jag vi har det. Det sorgesamma kan jag känna igen och i rymden är det den andra sidan av myntet. Vemod på jorden är sorg och glädje, i rymden verkar det vara sorg och skräck.
    Continue Reading

    15 oktober, 2017 • Aktuellt, Lyrikkoll, Romankoll, Ungdomsbokskoll • Visningar: 311

  • Allt jag kan om Star Wars har jag lärt mig genom att leka med Lego

    linje-ulrica

    Vi pratar om rymden den här veckan och det är faktiskt något jag tycker är riktigt trist. Ja, själva rymden i sig är det väl inget större fel på – planeter och stjärnor och sådant. De är helt okej.
    Men böcker, film och TV-serier med rymdtema ger mig tråkslag, där är jag team Lotta. Sci fi som litterär genre är nog den som jag är allra minst intresserad av och minst benägen att omvärdera. Så vad sjutton ska jag skriva för inlägg idag. Jag som inte ens har sett Star Wars.

    Det är för övrigt något som verkar vara galet provocerade på väldigt många människor:

    Har du inte sett Star Wars!?!” 
    Men de gamla filmerna i alla fall? Nähä?”

    Nej, inte de gamla. Inte se nya. Inte alls.

    Nej förresten, nu ljuger jag – jag har sett bitar av filmerna flimra förbi (jag har ju inte bott under en sten), men jag har aldrig satt mig ner och sett en hel film. Nu finns ändå en hel del Star Wars i mitt liv. Det går inte att undkomma med en 6-åring hemma. Så jag kan faktiskt ändå en hel del om Star Wars, men det har jag lärt mig genom att leka med Lego.

    Men jag undrar varför så många anser att det är en sådan brist i min uppfostran? Är det en så viktig del av en nutida filmkulturkanon att alla måste ha sett? Jag får också känslan av att man inte bara borde ha sett, man måste också tokhylla. Eller åtminstone tycka att de är lite ”kultiga”. Jag funderar på om det finns några andra motsvarande måsten? Vilka andra film-serier bjuds det in in till maraton-tittningar av i studentkorridorsköken? Varför blir ingen lika förvånad om man säger att man inte sett alla Kieślowskis Trois couleurs-filmer?

    Bild: Flickr/zerobaek

    14 oktober, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll • Visningar: 304