Kulturkollo möter
Posts

  • Kulturkollo möter: Maggie O’Farrell

    foto: Ben Gold, Sekwa förlag

    Just nu håller bokcirkeln om Maggie O’Farrells roman Sommaren utan regn på för fullt inne på Kulturkollo läser. Häng gärna med på den! Dessutom så besöker hon Stockholm i dagarna och räkna med att hon kommer att synas i media under veckan, med all rätt för det är en författare som förtjänar att höras och synas mycket. Vi på kollot är förstås lite nyfikna på författaren som skrivit den bok som vi pratar om så varför inte ta ett litet snack med Maggie O’Farrell?

    We arrange our texts in weekly themes and the theme this week is Ireland. What is your relation to the country?
    I was born in Coleraine, Northern Ireland. We used to go back to Ireland every summer, mainly to the west coast. One of my favourite places is Omey Island. I went there as a child and never forgot it. The final chapter of Instructions for a Heatwave is set there and I went back while I was writing it. It is the most astonishing place: sometimes an island, sometimes not, wild, mysterious and beautiful.

    Continue Reading

    25 april, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll, Romankoll • Visningar: 339

  • Ett boksamtal med Catrin Ormestad

    linje-ulrica

    Förra året fick författaren Catrin Ormestad Studieförbundet Vuxenskolans författarpris för sin bok Det nionde brevet. Samma bok har vi läst och pratar om på Facebook i gruppen Kulturkollo läser just nu. Catrin Ormestad besökte Malmö igår med anledning av Malmö litteraturfestival och det var en liten grupp som samlades i Studieförbundet Vuxenskolans lokaler för en trevlig och personlig pratstund med författaren.

     Det nionde brevet är en roman om familjehemligheter och lögner, om fördomar och rädslan för det okända och om valet mellan att stanna eller ge sig av. Den berättas i nutid men ger återblickar till händelser i dåtiden genom minnen och brev.

    Catrin inleder med att berätta att hon skrev en första version av manuset till Det nionde brevet redan i 20-årsåldern, men den versionen nådde aldrig fram till utgivning. Så här i efterhand tänker hon att det inte blev bra då för att hon i den åldern inte hade den erfarenhet som krävdes för att kunna skriva karaktärerna i boken på ett trovärdigt sätt. Hon hade många verkliga förebilder till personerna i sin bok, men kände att hon själv var tvungen att leva lite först. När hon 20 år senare satte sig ner för att skriva ner berättelsen igen gjorde hon det i Tel Aviv och fick på så sätt en viktig geografiskt avstånd till det hon ville skildra och kunde på ett sätt ”se tillbaka” på platsen och händelserna som hon inte tror att hon hade kunnat göra om hon hade skrivit den ”på plats”. Continue Reading

    30 mars, 2017 • Aktuellt, Evenemangskoll, Kulturkoll, Romankoll • Visningar: 221

  • Gästblogginlägg: Skriver om hemma

    linje-ulrica

    Författaren Mattias Edvardsson är född och uppvuxen i Trelleborg, men nu bor han utanför Lund. Han har skrivit både ungdomsböcker och romaner och när han inte skriver böcker arbetar han som gymnasielärare i svenska och psykologi. Nu är han pocketaktuell med romanen En nästan sann historia.
    Den utspelas till stora delar i det akademiska Lund och det är en miljö som jag kände mig mycket hemma i och tyckte om att läsa om. Därför är jag väldigt glad över att presentera ett gästinlägg här hos oss med en text som beskriver vad hans hemtrakt betyder för honom och hur den inspirerar honom i författandet. Varsågoda!
    Continue Reading

    30 mars, 2017 • Aktuellt, Barnbokskoll, Kulturkoll, Romankoll • Visningar: 189

  • Kulturkollo möter: Peter May

    linje-ulrica

    Peter May is a popular crime writer. His Lewis-trilogy has become immensely popular and his latest novel Coffin Road has recently been translated into Swedish. His books are of course almost unbearably thrilling crime stories, but somehow the crimes and the police work is almost back staged by the setting.  Peter May has an ability to describe the harsh environments of the Outer Hebrides, and the people living there, in a way that really catches the reader.

    We are very happy that  you could take time from your busy scheduele and answer a couple of questions about your writing and about the intriguing landscape in your books. Firstly, can you tell us a little about what the landscape of the Outer Hebrides means to you?

    Peter: The landscape is like no other. In the 1990s, I spent five years in the Outer Hebrides when I was creator and producer of a television drama entitled Machair. We made 99 episodes during that time and we shot scenes all over the islands in every kind of weather. In the process of searching for the perfect location for each scene, the production team and I explored every hidden corner, every part of the coastline, every beach and cliff. We tramped across all the peat bogs and through the interior of the islands, and we looked at every house and outbuilding. I know the landscape, the people, and the environment they inhabit probably better than I know the town I was born in!  And although I live in France now, when I go back to Scotland, the Islands feel like “home” to me.  They have a very special place in my heart.

    The weather pushes its way in to become an additional character,
    present in every scene.

    Continue Reading

    5 mars, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll, Romankoll • Visningar: 596

  • Året var 1947

    Linda

    Elisabeth Åsbrink belönades med Augustpriset för årets bästa fackbok 2011, för den fantastiska boken Och i Wienerwald står träden kvar. Det var då jag först fick upp ögonen för hennes författarskap och jag imponerades av hennes sätt att skriva. Åsbrinks texter klassas som sakprosa, men är ändå så otroligt vackra rent språkligt. För mig som har lite svårt för fackböcker älskar att kunna lära mig saker, samtidigt som jag kan njuta av snygga formuleringar. I augusti kom så boken 1947 , som är nominerad till årets Augustpris och när jag hörde Elisabeth Åsbrink tala om den och sitt skrivande i Sigtuna var jag självklart tvungen att köpa boken direkt. Det är en otroligt välskriven och intressant samling korta texter, som tar oss från januari till december under ett väldigt händelserikt år. Det skulle inte förvåna mig om Åsbrink kammar hem ännu ett Augustpris. Här berättar författaren om hur boken och sitt skrivande: Continue Reading

    27 oktober, 2016 • Aktuellt, Sakprosakoll • Visningar: 620

  • Kulturkollo möter: Tove Alsterdal

    anna-top

    Om man är intresserad av deckare och spänningslitteratur så finns det alltid ett stort antal författare på plats på mässan. Förra året pratade jag en stund med min norske favorit Jörn Lier Horst och för två år sedan hälsade jag på Tove Alsterdal. Hennes böcker är något alldeles extra och hennes senaste Vänd dig inte om är inget undantag. I den får jag som läser möta den medelålders Eva som sitter i häktet anklagad för att ha mördat sin ex-man. När hon släpps därifrån börjar hennes jakt på det vittne som skulle kunna få henne frikänd och det är både spännande och så mitt i samtiden. Jag blev nyfiken och ville veta mer. Tack Tove Alsterdal som svarade på mina frågor:

    Jag har just avslutat läsningen av din senaste roman Vänd dig inte om som jag i min text på bloggen kallade en (kriminal)roman. Hur ser du på din bok är den huvudsakligen en deckare eller en roman? Blir böcker automatiskt deckare om de handlar om ett brott?

    Både en roman och en deckare! I bokhandeln måste man ju välja på vilken hylla en bok ska stå, men som författare kan jag skriva vad jag vill. Jag är lite besatt av att tänja gränserna för genren och gömma en roman inuti krimen. Även en deckare kan berätta stora historier, på allvar, om livet och världen och vad det är att vara människa.

    När ett mord begås och jakten på gåtans lösning driver handlingen framåt så är det en slags deckare, men det betyder inte att det bara handlar om ett mord.

    Beckomberga är en av miljöerna i den här romanen. Det är en plats som flera svenska författare skrivit om de senaste åren (jag tänker både på Stridsberg och Johannisson). Vad var det i den miljön som lockade dig att börja skriva om den?

    Continue Reading

    17 september, 2016 • Aktuellt, Romankoll • Visningar: 586

  • I min värld är tantbegreppet så skrotat – Eva Swedenmark

    Foto: Elin Swedenmark

    anna-top

    Det har kommit ett stort gäng med romaner det senaste året som handlar om kvinnor i övre medelåldern som på olika sätt tar tag i och förändrar sitt liv. Jag har läst om systrarna i Lena Ackebos Världens vackraste man, änkan i Tisdagsklubben av Anna Fredriksson, syskonen i Elin Olofssons Gånglåt och systrarna i Linda Olssons En syster i mitt hus och så har jag förstås läst Eva Swedenmarks underhållande roman Om ni inte börjar leva gör jag slut.

    om-ni-inte-borjar-leva_72dpiDen handlar om fyra kvinnor runt det sextio som av olika anledningar fastnat i livet. De har ett arbete de inte trivs med eller som gör dem sjuka, de saknar sina utflugna barn eller så har maken lämnat dem för en yngre årgång. Ändå ses de med jämna mellanrum och pratar om hur bra de har det. Efter några glas vin kanske samtalsämnena sträcker sig så långt som till olika krämpor eller klagan på makarna men aldrig att de talar om sina drömmar. En middag får en av väninnorna nog och uppmanar de andra att det är dags att börja göra något åt sina tråkiga liv. Alla ska skriva en lista över vad de vill göra, vad de vill förändra och snart är de fyras gäng i full färd med att beta av sin lista. Det blir både äventyrligt, dråpligt och allvar på samma gång. En fin kombo, men det får inte kallas tant-lit!

    När jag skrev om den på min privata blogg så kallade jag den tant-lit och det gillades inte särdeles av författaren så låt oss höra vad Eva själv säger:

    – Tant, hurdan är man egentligen när man är tant?

    Men det är en fråga jag inte har någon aning om hur jag ska besvara. Eftersom jag inte är och aldrig kommer att vara en tant. När jag var barn blev kvinnorna i min trappuppgång tanter när de gifte sig och skaffade barn. Tant Gustavsson, tant Swedenmark … så kallade vi dem. Kvinnorna som lagade maten, tog hand om barnen, städade medan papporna gick till jobbet. Jag tänker ibland att tanterna var ju under 30. Tantkappa var ett begrepp, tråkig och präktig. Jag har alltid tyckt att tantordet var ett sätt att ringa in kvinnor, gruppera de, ofarliggöra dem. De verkade inte ha någon makt över livet, tanterna i min barndom. Undra på att jag blev besatt av Borta med vinden vid tio års ålder och gjorde Scarlett O´Hara till min eviga idol på den tiden, en kvinna som tog kontroll över sitt eget liv, som dikterade sina egna villkor.

    – Dina fyra huvudpersoner i Om ni inte börjar leva gör jag slut är alla mer eller mindre tanter i början av romanen och när den är slut passar begreppet Mappie (mogna attraktiva pionjär personer) helt klar bättre. Är det dags att pensionera tantbegreppet?

    Continue Reading

    10 september, 2016 • Romankoll • Visningar: 1057