Orättvisa och förtryck
Posts

  • Om ändå det kunde vara så enkelt

    helena-top

    Om ändå världens alla orättvisor kunde ta slut lika snabbt och enkelt som våra veckoteman. Månne en naiv tanke så här på söndagsförmiddagen, men ändå… Temat Orättvisa och förtryck är hur som haver med detta inlägg över. Imorgon kör vi som vanligt igång ett nytt tema och vi kan lova att det är i stor kontrast mot veckans.

    Det har varit en intressant vecka där mina fellow kulturkollare har skrivit om allt möjligt samt att vi har haft nöjet att ha en gästskribent.

    Lotta skrev om hotellet The Walled Off Hotel: ”Hotellet är både ett hotell, ett museum, ett galleri men framför allt en politisk aktion som sätter fingret på Israels förtryck mot Palestina. Det är också i år 100 år sedan Storbritannien tog kontroll över Palestina och började ”möblera om” som Banksy uttrycker det.”

    Linda röt till: ”. Clara Henry som säger att hon är pansexuell. Vad är det för trams. Och alla Prideparader som varje stad envisas med att ordna. Allt fokus på att spöka ut sig och så mycket fixering vid sex. Eller det där löjliga ordet hen. Det finns två kön och det räcker bra så. Föräldrar förstör sina barn när de låter dem hitta på att de egentligen skulle ha ett annat kön än det biologiska. PK-eliten har verkligen gått för långt. Vi måste låta pojkar vara pojkar och flickor vara flickor.”

    Eva Emmelin, pressekreterare och redaktör på IM gästbloggade: ”Det finns så fruktansvärt många orättvisor i världen, på så många olika plan, att det är lätt att bli helt utmattad. Men vad hjälper det? Att påtala sådant som är fel, som behöver förändras och som kanske till och med kränker mänskliga rättigheter, handlar inte om att få omgivningen att må dåligt eller skämmas över sitt välstånd. Det handlar om att uppmärksamma hur olika förutsättningar vi har i livet – och om att se vår gemensamma mänsklighet.”

    Anna problematiserade yttrandefriheten: ”Johannes Anyuru, Margret Atwood, Amos Oz, Jonathan Safran Foer, Bandi, Niklas Orrenius och många andra gör det som är absolut nödvändigt. Skapar texter som gör att vi hela tiden måste ifrågasätta våra värderingar och reflektera en runda till. Det som var svart eller vitt kanske ibland mår bäst av att ses i gråskala? Alla människors lika värde kan vi aldrig någonsin förhandla om men kanske kan vi fundera på hur vi ska uttrycka oss så att det blir lättare att leva tillsammans?”

    Ulrica har varit på utställning med Albert Wikings fotografier: ”Det går inte att skynda igenom, det går inte att hoppa över delar. Det som framför allt slår mig är att konsthallen är fylld av bevis på mänskligt mod. Rad på rad med människor som vågar stå upp för vad de tror på. Personer som inte låter sig skrämmas.”

    Avslutningsvis kan du se och lyssna på Nina Simone (1933-2002). Simone deltog aktivt i kampen för de svartas rättigheter i USA och här framför hon ”Mississippi Goddam”.

    7 maj, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll • Visningar: 472

  • Fotoutställning: We Have a Dream. Om mod, medmänsklighet och människans rättigheter.

    linje-ulrica

    En del utställningar träffar rakt in i själen och är omöjliga att värja sig för. En sådan utställning är We Have a Dream som just nu kan ses på Lunds Konsthall. Jag har sett en utställning med Albert Wikings foton tidigare och känner till hans bilder som är raka, modiga och som ofta ger ett oväntat perspektiv på den avporträtterade. De stora svart/vita fotona är intresseväckande och genomträngande bilder. Men alltid respektfulla och utstrålar en värme i sitt allvar.

    I presentationen av utställningen står det:

    I en tid då världen slits mellan konflikter är gemenskap över gränser viktigare än någonsin. Tillsammans kan vi rasera osynliga barriärer, krossa glastak och gå i täten för det vi tror på. Många av de vi möter har fått utstå hot, våld och förföljelse för sitt mod. Därför är We Have a Dream inte bara en utställning – det är en uppmaning till alla att göra sin röst hörd. Likt en sten kastad i vattnet kan en ensam människa skapa ringar som sträcker sig oändligt långt.

    Continue Reading

    6 maj, 2017 • Aktuellt, Evenemangskoll, Kulturkoll • Visningar: 591

  • Ska man få säga vad man vill?

    Jag ser nazister marschera på gatorna i Falun, jag tittar på The Handmaid’s Tale och mår fysiskt dåligt av det totalitära och förnedrande samhället som skildras där, jag läser De kommer att drunkna i sina mödrars tårar och blir rädd för det framtida samhälle som jag möter. Tundraflickan berättar om förvar av oliktänkande, omprogrammering av muslimer och terroristdåd mitt i Göteborg. Den sortens samhälle som vi kanske faktiskt är på väg emot om vi inte lyssnar på Johannes Anyuru, Amos Oz och alla andra som förespråkar samförståndets och samexistensens väg?

    Historien borde lära oss, jag läser just nu Bandis noveller samlade i Anklagelsen  som är utsmugglade inifrån ett stängt Nordkorea samtidigt läser jag Jag är här av Jonathan Safran Foer som utforskar den judiska identiteten utifrån ett amerikansk perspektiv. Gemensamt för de två mycket olika texterna är att det finns ett starkt behov av att få finnas, att få göra sina erfarenheter och sin röst hörd.

    Ska man då få säga vad man vill? Den frågan möter jag ganska ofta i mitt yrke som lärare för ungdomar och mitt svar liknar en gammaldags skivspelare som hängt upp sig i ett hack i skivan:

    – Jo, du får tänka precis vad du vill men du får inte säga eller göra något som kan kränka och göra din kompis ledsen.

    Och ska man leva efter den enkla devisen så blir det här med Nya Tider på bokmässan ganska komplext. Å ena sidan så är det viktigt att samtala med varandra, å andra sidan så ska ingen behöva känna sig diskriminerad och rädd när de besöker mässan. Lena Andersson och America Vera Zavala får i det här inlägget representera två olika åsikter och det faktum att 127 författare hotar att bojkotta mässan är en stark signal.  Å ena sidan, å andra sidan.

    Yttrandefrihetens svåra balansgång tycker jag att man får så väl belyst i Niklas Orrenius Skotten i Köpenhamn där han har tydliga ambitioner att försöka sätta saker i sammanhang, ifrågasätta och få den som läser att börja tänka själv.

    Continue Reading

    5 maj, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll, Romankoll, Sakprosakoll • Visningar: 817

  • Nu har det verkligen gått för långt

    Linda

    Allt ska vara så himla politiskt korrekt nuförtiden. Representation har blivit en fixering och var man än vänder sig står där en kille som är lucia. Dessutom är han självklart svart. Så himla överdrivet. Och alla kränkta minoriteter i media. De som inte får jobb för att de har slöja till exempel. Det är väl bara att gilla läget och ta av den. Vara lite mer normal. Eller kvinnor som gnäller på att män tar för mycket plats och att kvotering behövs. Vad är det för löjligt gnäll. Ska vi helt strunta i kompetens nu? Är det inte väldigt orättvist att ge jobb till kvinnor bara för att de är kvinnor, eller invandrare bara för att de är invandrare?

    Kvotering motverkar jämställdheten och gör att många kommer att tro att de som inte är män fått jobbet för att de kvoterats in. Nu väljs de som är mest lämpade. Titta på bilden ovan från G7-mötet 2016, eller på vilken bolagsstyrelse som helst. Självklart har kön ingen betydelse. Länge leve meritokratin, eller?

    För att inte tala om alla konstiga sexualiteter som folk hittar på. Clara Henry som säger att hon är pansexuell. Vad är det för trams. Och alla Prideparader som varje stad envisas med att ordna. Allt fokus på att spöka ut sig och så mycket fixering vid sex. Eller det där löjliga ordet hen. Det finns två kön och det räcker bra så. Föräldrar förstör sina barn när de låter dem hitta på att de egentligen skulle ha ett annat kön än det biologiska. PK-eliten har verkligen gått för långt. Vi måste låta pojkar vara pojkar och flickor vara flickor. 

    Så här låter det ofta. Det är inte bara jämställdhet som har gått för långt, utan även allt prat om representation och normkritik. I mitt huvud ringer titeln på Jeanette Wintersons självbiografi Varför vara lycklig när du kan vara normal. Normal. Smaka på det ordet. Vad betyder det egentligen? Det skulle lika gärna kunna heta ”var inte dig själv”. Se till att du är heterosexuell, cis, gärna man (då behöver du inte få kritik för hur du klär dig, så länge du inte får för dig att klä dig på ett sätt som inte ingår i den manliga normen då) och använd för guds skulle inte ordet hen (men det där osmakliga ordet för chokladbollar går alldeles utmärkt).

    Många verkar helt ovetande om den orättvisa och det förtryck som drabbar de som bryter mot normen. Hatstormarna i sociala media vet inga gränser. Alla som på något sätt sticker ut får smaka på det. Även barn.

    Continue Reading

    3 maj, 2017 • Aktuellt, Barnbokskoll, Evenemangskoll, Ungdomsbokskoll • Visningar: 870

  • Veckoutmaning: orättvisa och förtryck

    helena-top

    Orättvisa och förtryck – ämnet är brett och tolkningsbart. Det kan vara i det lilla personliga eller i det stora. Det kan handla om egenupplevd orättvisa eller strukturellt förtryck. Tänj på ämnet så mycket du vill.

    Veckans utmaning:

    Lista musik, film, konst och/eller böcker som tar upp ämnet orättvisa och/eller förtryck. Kanske skriver du en läslista till oss andra, kanske gör du en spellista eller så väljer du en helt annan form.

    Svara på din egen blogg, i kommentarerna, på Facebook eller Instagram. Glöm inte att tagga oss eller på något sätt tala om var vi kan hitta ditt svar.

    2 maj, 2017 • Kulturkoll • Visningar: 1684

  • Världens värsta utsikt

    Lotta
    Vill du göra något annorlunda på semestern så kan du besöka The Walled Off Hotel – hotellet med världens värsta utsikt.

    Det är gatukonstnären Banksy som har öppnat ett hotell i den palestinska staden Betlehem, alldeles intill muren mellan Israel och Västbanken.

    På hotellet finns nio unikt designade rum och en presidentsvit. Här bor man mitt i Banksys konst. Några av rummen är skapade av andra konstnärer: Sami Musa och Dominique Petrin. Här finns också ett galleri som promotar palestinska konstnärer.

    I pianobaren finns installationer av övervakningskameror, budgetrummen är inredda som israeliska militärförläggningar. I presidentsviten kommer vattnet till jacuzzin från en vattentank med kulhål. Man kan säga att hela hotellet går i dystopisk kolonialstil.

    Continue Reading

    1 maj, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll • Visningar: 646

  • Orättvisa och förtryck

    helena-top

    Jag är yngst i en syskonskara av tre. Jag är sladdis. Jag är rättvisemärkt. Som den irriterande lillasystern jag var (och kanske är) så har det här med rättvisa alltid varit oerhört viktigt. Karma, som man bäddar… what comes around och så vidare – idag har jag ett par tolvåringar som mäter rättvisa med milimeterkänsla. Orättvisa och förtryck har dock en större betydelse runt om i världen än den som sker hemma hos mig.

    Att temaveckan Orättvisa och förtryck startar just idag ger temat oundvikligen en politisk touch. Första maj är arbetarrörelsens internationella högtidsdag som firas sedan 1890 och är allmän helgdag i Sverige sedan 1939. En tacksam tanke skänker jag dem som fixade att jag har rätt till semester, till föräldraledighet och till åtta-timmars arbetsdag.

    Ordet förtryck är för mig än mer värdeladdat än orättvisa och jag tänker på allt från kolonialtid, slavhandel, rasism till kvinnokamp. Här och nu kan jag hylla och tacka alla de kvinnor som fört kampen före mig, som har gjort det självklart för mig att synas, höras och rösta. Men vi bör inte förglömma att denna kamp inte kan anses klar förrän all världens kvinnor upplever samma frihet som jag.

    I detta nu påminner jag mig själv om 2015 års största läsupplevelse: En bön för de stulna av Jennifer Clement. Hon är en amerikansk-mexikansk journalist och författare som under tio års tid har intervjuat mexikanska kvinnor; stulna kvinnor, gömda kvinnor, fruar till kartellmedlemmar och fångar i kvinnofängelser. Sen skrev hon En bön för de stulna. Boken är skönlitterär men berättar om en en verklighet som många mexikanska kvinnor tvingas möta.

    Mina tankar går vidare till Madres de la Plaza de Mayo (Mödrarna av Plaza de Mayo), även kända som De galna mödrarna, som är en förening för mödrar vilkas barn ”försvann” under militärdiktaturen (1976-1983) i Argentina. Här hittar jag också en röd tråd till förra veckans tema där Helena skrev om U2. Mödrarnas kamp förevigades nämligen av U2, genom låten ”Mothers of the Disappeared”. Den gavs ut 1987 på albumet The Joshua Tree – just det album som Helena skrev om. Under en konsert i Chile lät U2 mödrarna komma upp på scenen där de kungjorde barnens namn under det att U2 framförde sången.

    Veckans tema heter som sagt Orättvisa och förtryck, men hur mina fellow kulturkollare har tolkat temat är helt upp till dem. Du är självklart varmt välkommen att vara delaktig i våra temaveckor – kommentera, länka eller skriv något eget!

    Välkomna in i en ny vecka här på Kulturkollo!

    1 maj, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll • Visningar: 555