Stephen King
Posts

  • Böcker på film (och TV)

    linje-ulrica

    Vi befinner oss i det dystraste november och ännu är det ett litet tag kvar innan vi kan börja lysa upp mörker med adventsljus. Vad passar bättre vi den här tiden på året än att ägna sig åt verklighetsflykt i form av böcker, film och TV-serier! Kulturkollo bjuder in till en vecka som kommer att handla om böcker och filmer, men framförallt om böcker som filmatiserats, som långfilm eller TV-serier.

    Det räcker med att slå upp sidan med bioannonser i tidningen så ser man att det finns massor av aktuella filmer som har en känd bok som förlaga. Just nu kan man i min stad till exempel se Snömannen som är baserad på Jo Nesbøs deckare, The Glass Castle som också är en gripande roman av Jeanette Walls, skräckfilmen Det efter Stephen Kings kända roman och Korparna av Augustprisvinnande Tomas Bannerhed. Ännu fler exempel på filmer inspirerade av böcker kan man se om man sneglar på barnfilmerna. Continue Reading

    20 november, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll • Visningar: 344

  • Kulturkollo recenserar v. 40 2017


    Kollektiv boksmälla efter bokmässan – men något av det vi läste innan, under och efter mässan har vi hunnit med att recensera. Hoppas att någon av titlarna lockar till läsning!

    All About Jeeves & Jeeves Takes Charge av P.G. Wodehouse (Carolina)

    Dolores Claiborne av Stephen King (Helena)

    Down under av Johan Ehn (Lotta)

    Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman (Anna)

    Fahrenheit 451 av Ray Bradbury (Carolina)

    För oss är natten ljus av Christoffer Holst (Lotta)

    Glömskan av Johanna Olsson (Anna)

    Gudarna vaknar av Maz Evans (Carolina)

    Hjärtlös av Marissa Meyer (Carolina)

    Taggad på Insta av Ann-Charlotte Ekensten (Ulrica)

    6 oktober, 2017 • Barnbokskoll, Romankoll, Ungdomsbokskoll • Visningar: 453

  • På liv och död

    helena-top

    Kolla mig då, jag ska nu sno ihop en text där jag knyter ihop Jenny Diskis finstämda men råa sista bok, Den sista resan, med Stephen Kings klassiska (och galet obehagliga) Lida. Det kommer förstås bli episkt…

    Nåja…

    Tanken slog mig på hemväg från en löptur i slutet av sommaren. Jag hade Lida i lurarna och Annie Wilkes hade precis slickat blodet från en död råtta från sina fingrar (ja, jag stannade, slog händerna för munnen och kräktes nästan, men vidare). Hon erbjöd plötsligt den i hennes vård dömde Paul Sheldon att hämta geväret och göra slut på bådas deras lidande. Hon förundrades över hur råttan kämpat för sitt liv också efter att den brutit ryggraden i råttfällan. Och Paul Sheldon förundrades med henne, över detta och över att han nekade till att låta henne skjuta honom. Tanken började ta form att Lida handlar om just det, livsgnista, viljan att överleva trots att det är just det man gör – överlever inte lever.

    Samma morgon hade jag börjat läsa Jenny Diskis bok om döendet. Hon beskrev cancerbeskedet väldigt sakligt, hur hon drog en Breaking bad-vits inför läkaren, hur tiden som mättes ut kändes i kroppen, och sen började hon minnas sitt liv. Och där hittade jag en länk. Hur Jenny Diskis dödsbesked inte fick henne att tänka på döden utan på livet. Hur döden är en stor koloss som ställer sig i vägen för sig själv.

    Continue Reading

    2 oktober, 2017 • Aktuellt, Romankoll • Visningar: 390

  • Du, Stephen King, vi behöver prata om en sak.

    helena-top

    Det här med skräck och rädsla är komplext. Det har varit lätt (för lätt?) för mig att hävda att jag inte läser sådant och mumlat floskler som ”orealistiskt” och ”kiosklitteratur”. Sanningen är – har jag insett i vuxen ålder, kanske till och med i detta nu –  att efter en litteraturrelaterad posttraumatisk stress syndrom-upplevelse levt i ren emotionell förnekelse. Jag vände helt enkelt tidigt skräcklitteraturen ryggen.

    I bästa bokslukarålder, si så där runt nio år gammal kastade jag mig handlöst och aningslöst över en Stephen Kingbok. Jag minns än idag den där krypande skräcken som sakta omslöt mig när jag satt och kurade under täcket. Jag minns än idag hur jag, till mitten hunnen på min King-vandring, slog igen boken och kastade den ifrån mig. Jag och Stephen King har inte riktigt rett ut det där än. Vi har inte varit på ”on speaking terms” så att säga sedan dess.

    Jag har skrivit om det flera gånger förr. Om hur Stephen King fick mig att avsky… tja Stephen King. Bara ordet ”hälsena” får mig att känna kalla kårar likt en tsunami som drar genom hela mitt emotionella jag och clowner kan få mig paralyserad av skräck. När jag sedan i vuxen ålder fann en fin vänskap i en inte bara fellow twin mom och mörkervurmare, utan i en person som visade sig vara King-groupie, så började min självbild att vackla.

    Det vi bland mycket annat har gemensamt – jag och Helena – är vår nyfikenhet, rent av vurmeri för eländes elände. Vi läser gärna om hemskheter, om det mänskliga omänskliga, om mörkret. Det som dock skiljer vår läsning, TV-seriesvullande och andra kulturella konsumtionsmönster åt är att hon är en inbiten skräckfantast, medan jag historiskt sett har hållit mig till det mer realistiska mörkret (vilket egentligen är en antites i sammanhanget då majoriteten av det som händer i spänningslitteratur är tämligen orealistiskt, men vi kanske istället ska använda ordet sannolikt snarare än realistiskt. Äh ni fattar va?!). Jag säger också historiskt då jag de senaste åren har börjat bredda min kulturella sfär och har med stort nöje börjat både läsa och titta på saker som skulle få Helena att gnugga händerna av välbehag. Länk

    Genom Helenas passion, som hon så uttrycksfullt berättar om i dagens SvD och genom Mats Strandbergs böcker, som jag skrev om i veckans första inlägg Kalla kårar, har jag börjat inse att skräckmästaren Stephen King borde få en chans till upprättelse hos mig. Någonstans förstår jag rationellt att hans böcker måste vara långt mer än grisblod, skräckkatter och salivsölande hundar. Att hans böcker handlar om livet och den inneboende skräcken för något långt mer realistiskt – precis som Strandbergs böcker gör. I och med morgonens läsning av ”Stephen King sviker aldrig barnen” av Helena Dahlgren är jag fast besluten om att lugnt sätta mig ner igen med King, låtom oss tala och komma ur den här nästan livslånga separationen.

    Istället fastnade jag nu för den hudlösa skildringen av barnens vänskap och lojalitet, och hur ful vuxenvärlden med dess svek och flackande blick kan vara. Den här gången såg, verkligen såg, jag tjockisen Ben, Bev med blåmärkena, den stammande Bill som efter broderns död blivit osynlig för de sörjande föräldrarna. I deras utanförskap spirar en alldeles särskild vänskap. Några av oss kanske får uppleva det utanför boksidorna, om vi har tur. ”Jag har aldrig senare haft vänner som de jag hade när jag var tolv”, konstaterar berättarjaget i Stephen Kings novell ”Höstgärning” från samma tid och tillägger: ”Jisses, har någon det?”

    Med detta inlägg avrundar vi veckans tema Kalla kårar. En vecka som innehållit inte bara en recension av Helena Dahlgrens debutroman Orkidépojken, utan också hur vår egen Helena tröttnade på vampyrerna (!), Carolina listade hemska kulturella tandläkare vars egen skräck för denna yrkeskår lös igenom raderna och Lotta listade rysliga skräckfilmer. Imorgon drar en ny temavecka igång här på Kulturkollo och som vanligt kan ni förvänta er tvära kast mellan de emotionella ytterligheterna.

    10 september, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll • Visningar: 783

  • Hur jag förläste mig på vampyrer (och några lästips till dig som inte tröttnat)

    helena-top
    All form av överkonsumtion leder till mättnad. Också när det handlar om blodsugare och huggtänder. Blev jag varse.

    Jag läste bok på bok på bok på bok. Pluggade vampyrer på universitetet och försökte desperat hitta vampyrfilm jag inte blev pinsamt berörd av. Sen tog det plötsligt stopp. Överkonsumtion. Eller finns det en annan förklaring? Möjligen hittade jag slutligen fram till de ultimata vampyrskildringarna och då förlorade sökandet sin lockelse? Hur som helst, här kommer i alla fall en lista på mina allra bästa vampyrer, noggrant framforskat till priset av mitt intresse.

    En vampyrs bekännelser av Anne Rice
    En klassiker vars betydelse för genren jag inte tror kan överdrivas. Väldigt, väldigt bra om de odöda, deras livslust och sorg.

    Staden som försvann av Stephen King
    Också en klassiker, riktigt ruggig, och som vanligt är King bäst när han skriver osentimentalt om hemska saker som händer barn.

    Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindkvist
    Vampyrrealism i Blackeberg. Utan tvekan en av de allra bästa vampyrskildringarna någonsin.

    The Gilda stories av Jewell Gomez
    Feministisk vampyrism genom flera sekler. Vad finns det att inte gilla med det? Continue Reading

    7 september, 2017 • Aktuellt, Romankoll • Visningar: 987

  • Kulturkollo recenserar, v. 35 2017

    linje-kulturkollo

     

     

    Idag är det första september och nu kan man väl ändå säga att hösten är här. Vardagen är också här sen en tid tillbaka och det märks nog lite på veckans lista med bloggade böcker. Men även om vi inte har haft riktigt lika mycket lästid  som under sommarveckorna finns här ändå en del recensioner inspireras av. Hoppas du hittar något bra lästips!

    Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde (Anna)

    Domedagsboken av Connie Willis (Helena)

    Harry Potter and the Deathly Hallows av J.K. Rowling (Carolina)

    Lida av Stephen King (Helena)

    Musan av Jessie Burton (Anna)

    Något du inte vet att jag vet av Birgitta Bergin (Linda)

    Pappas pojke av Emelie Schepp (Anna)

    Rich People Problems av Kevin Kwan (Linda)

    Som ett brev på posten av Birgitta Bergin (Linda)

    Talmannens hämnd : en politisk thriller av Martin Widmark & Petter Lidbeck (Carolina)

    Vakuum av Mia Öström (Ulrica)

    Vakuum av Mia Öström (Linda)

    Winter (The Lunar Chronicles 4) av Marissa Meyer (Carolina)

    1 september, 2017 • Aktuellt, Barnbokskoll, Romankoll, Ungdomsbokskoll • Visningar: 656

  • Det #dennadagenbok

    helena-top

    Ingen sommar utan King, det är en alldeles självklar sanning i mitt läsliv. Stephen King skriver sommarläsning. Kanske tycker jag så för att jag är för feg för att läsa hans blodigheter i novembermörkret. Hur det än är så har jag haft några riktigt fina sommarläsupplevelser med kingen, senast när jag tog mig an Pestens tid. Men i mitt minne skimrar ändå Det-sommaren alldeles särskilt. Jag är glad att jag bloggade redan då, här kan du hitta hela inläggsserien från den där magiska sommaren. Och i höst kommer filmen som jag med all sannolikhet inte kommer våga se. Men jag vill… Kanske en solig sommarkväll nästa år.

    30 juni, 2017 • Aktuellt, Romankoll • Visningar: 715