Tv-serier
Posts

  • Jobbig stämning

    helena-top
    Fatta hur mycket jag ogillar jobbig stämning! Vem gör inte det? Dålig stämning är naturligtvis alltid dålig stämning, men nu tänker jag särskilt på sånt där som har med jobbet att göra (och det som Anna skrev om igår är alldeles för nära hemmaplan för att ens ta in, men läsa boken ska jag förstås) och som jag ”tvingas” titta på. Som när Ove i Solsidan terroriserar sina arbetskamrater med att vara Ove. Hu!

    The Office är, i min föreställningsvärld, så jobbigt att jag aldrig klarat av att se det. Bara jag ser en bild från den serien (originalengelska eller amerikanska, eller den svenska med nämnda Ove Sundberg) viks jag liksom dubbel i skam.

    På senare tid har jag fallit totalt för två serier som är bitvis riktigt überjobbiga om jobb, men med en värme som får dem att bli överlevnadsbara och till och med oumbärliga. Arrested development är förvisso familjecentrerad, men den innehåller sjukt mycket jobbigt i kontorsmiljö också, eftersom den obegripligt förfärliga familjen Bluth har ett företag tillsammans. Parks and recreation är min nuvarande älsklingstittning och den är jobbig, men så skruvad och lågmäld att det faktiskt blivit min avkopplingstittning. Jag älskar att umgås med Leslie Knope och hennes kollegor på parkförvaltningen i Pawnee! Continue Reading

    18 maj, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll • Visningar: 593

  • Rörliga bilder om förändring

    Linda
    Jag har (ganska så naturligt) tänkt en hel del på förändring i veckan och jag tänkte avsluta vår förändringsvecka med några film- och tv-serie tips som anknyter till förändring.

    Pride (2014) handlar om hur gayaktivister protesterar tillsammans med gruvarbetare för att få till en förändring i Thatchers Storbritannien. En helt osannolik film på många sätt, mest osannolikt är kanske att den bygger på en sann historia.

    Suffragette (2015) om feminister som verkligen gav allt för att förändra världen. Jag uppmanar inte till våld, men är glad att de verkligen kämpade för vår skull.

    Gandhi (1982) är gammal nu, men jag hoppas att den håller. Ben Kingsley spelar Gandhi och belönades med en Oscar för sin rolltolkning. Jag älskade den som barn och har alltid fascinerats av Gandhis kamp för förändring. Continue Reading

    26 mars, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll • Visningar: 311

  • Verkligt och overkligt i en värld där allt är möjligt

    helena-top
    Verklighet och overklighet är faktiskt lite svåra begrepp att förhålla sig till i dagar som dessa. När fakta kan vara alternativa och folk tror att allt utom det vissa säger är hittepå. När sen verkligheten överträffar den värsta skräckfilmsplotten (och fiktionen i exempelvis supermörka Black Mirror känns så lite framtid och för mycket nu) är det svårt att behålla förankringen. Och som före detta forskare i historia är det till och med svårt att behålla livsglädjen vissa dagar. När många tror att vi inte kan lära av historien, när vissa tror att forskning inte behövs för att tyckande är lika viktigt, då är det mer än lätt att fundera över begrepp som verklighet, overklighet(skänslor) och motstånd.

    Verkligheten överträffar alltså dikten numera, men det är nog viktigt att minnas att den alltid gjort det här och där och till och från. Vi lever i turbulenta och deprimerande tider, men vi får inte ge upp om verkligheten.

    Continue Reading

    17 mars, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll • Visningar: 458

  • Jordan Catalano – crushen som aldrig går över

    Lotta

    Inget är så mycket 90-tal för mig som Jordan Catalano och för den delen hela tv-serien Mitt så kallade liv (My So-Called Life). Och eftersom veckans tema är just 90-talet så inleder jag veckan med en liten kärleksförklaring.

    För den som tillbringade 90-talet i Borneos regnskogar eller på den sibiriska tundran och därför eventuellt missade årtiondets mest fantastiska tv-serie så handlar den om tonårsliv och tonårsångest, att hitta vem man är och var man hör hemma. Framförallt var den väldigt realistisk och äkta. För er som knappt var födda på den här tiden så var Angela och Jordan 90-talets motsvarighet till Noora och William.

    Huvudpersonen Angela bär upp serien, och vi får följa hur hon trevar sig fram, hittar nya vänner och har (såklart) en crush på Jordan Catalano. Jordan Catalano i sin tur är strulig, rebellisk, spelar i band. Gåtfull och mystisk, han säger inte mycket. Skolan går så där, han kan knappt läsa men ÅH som han bär upp sina flanellskjortor, som han lutar sig mot saker, och som han slänger blickar omkring sig under sin långa lugg. Det går ju inte att motstå.

    Angela och Jordan har ett av/på-förhållande under hela serien. Men det är klart att det tar slut. Jordan Catalano är inte pojkvänsmaterial. (Eller såklart att han är, det går bara upp och ner och tar lite tid innan han förstår och de åker iväg tillsammans i typ solnedgången.)

    Och efter alla dessa år är det fortfarande Jordan Catalano som gäller. Egentligen så borde man väl vid det här laget ha mognat och insett att det är Angelas granne Brian Krakow man ska tråna efter istället. Killen som hjälper Jordan att skriva ett kärleksbrev till Angela. Killen som själv är förälskad i Angela och gör vad som helst för att hon ska bli glad.

    Men nej… det finns inga blogginlägg som hyllar Brian Krakow. Inga överåriga skribenter som fastnat i ett nostalgiträsk sitter hemma och drömmer om Brian Krakow. Även om man råkar snubbla över en bild av Brian 35 år, eller snarare Devon Gummersall som spelade karaktären och inser att han verkligen åldrats väl så räcker det med att bara ta fram motsvarande bild av Jordan Catalano det vill säga Jared Leto idag, och inse att Jordan fortfarande trumfar Brian.

    Det är något visst med Jordan Catalano. Angela a.k.a Claire Danes kan försöka övertyga sig själv och alla andra bäst hon vill. Ingen trodde på det för 20 år sedan, och ingen tror på det nu. Jordan Catalano är en crush som aldrig går över.

     

     

     

     

    6 mars, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll • Visningar: 936

  • Det började med Jane Seymour

    Lotta
    Jag tror jag vet exakt hur min kärlek till karga hedar och ödsliga platser började. Det började med Jane Seymour och Värdshuset Jamaica.

    Tv-serien efter Daphne du Mauriers bok med samma namn gick på SVT någon gång i mitten på 1980-talet. Jag var i tioårsåldern och tyckte att serien var helt fantastisk. Jag läste också boken i samma veva och blev lika förtjust i den. Sedan dess har jag jämfört alla karga hedar och vindpinade platser med värdshuset Jamaica vid Cornwalls ödsliga kust.

    Det dystra, grå värdshuset bär på hemligheter som får folk att ta omvägar förbi när mörkret faller på. Men för den unga, föräldralösa Mary Yellan är värdshuset den enda tillflyktsorten och lyckligtvis anar hon inte vad hon kommer att få uppleva där.

    Continue Reading

    1 mars, 2017 • Romankoll • Visningar: 388

  • Drömprinsar och förgiftade äpplen

    helena-top

    Kärlek och hat, jag tror vi måste förflytta oss till sagovärlden, Storybrook närmare bestämt, för att få veckans näst sista temainlägg riktigt smockfullt av kärlek och hat.

    Hösten 2016 var som många av er vet rätt superjobbig i mitt liv. Jag orkade plötsligt ingenting. Döm om min glädje när jag några veckor in i utmattningen hittade den perfekta tv-serien – Once upon a time.

    Det Once upon a time har är en historia så snårig och egentligen obegriplig att man kan strunta i den och flyta med. Den har en sådan stor uppsättning karaktärer att man inte behöver eller orkar engagera sig på riktigt i någon. Den var helt enkelt perfekt för mig då.

    Och sanningen är att det nog inte alls är särskilt bra, mitt inititiala engagemang till trots. Fånigt är det definitivt, som det lätt blir när varenda sagokaraktär vi någonsin hört talas om ska trängas in i en och samma tv-serie. Det är Snövit och Frankenstein, Pinnochio och Kapten krok. Och de från Frost och Lilla Sjöjungfrun och ja ni fattar. Men det är avslappnat och det är kul och det är vildsint i tolkningen av sagorna vilket jag älskar. Och en sak som serien har är riktigt bra skådespelare. Continue Reading

    18 februari, 2017 • Kulturkoll • Visningar: 654

  • Vinter med Kulturkollo #frusen

    Linda

    Jag tycker inte om att frysa. Nu är jag visserligen sällan frusen, men jag undviker gärna aktiviteter som gör att jag fryser. Det betyder att jag klarar mig väldigt bra utan skidor och skridskor och faktiskt bra utan pulkor också. När jag var liten läste jag boken Pablo i boken Pingvinen som aldrig frös. Jag var med i Kalle Ankas Bokklubb när jag var liten och det här var något av en favoritbok, tillsammans med Disneys version av Koka soppa på en spik.

    Pablo är inte som andra pingviner. Han gillar inte kylan alls, utan drömmer om att bo i ett riktigt varmt land. Eftersom Pablo är en kreativ pingvin lyckas han segla till värmen i ett badkar. Jag önskar att jag också hade haft ett badkar att segla iväg med.

    En pingvin som däremot verkar älska kylan och aldrig är frusen är barnens gamla favorit Pingu. Under en period gick avsnitten med Pingu ständigt och grabbarna O kunde springa runt hur länge som helst skrikandes ”Piiiingu, Pingu”, i någon slags version av titelmelodin.

    Egentligen är det lustigt att en liten lerpingvin som pratar ett hittepåspråk kan vara så rolig, men faktiskt var det ett av de barnprogram jag gillade bäst då det begav sig. Favoritavsnittet var det där lillasyster Pinga fick vattkoppor och Pingu låtsades vara sjuk för att få föräldrarnas sympati.

    8 januari, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll • Visningar: 506