Tv-serier
Posts

  • Margaret, Alice, Offred och jag

    helena-top
    Om vi vänder blicken mot tv-världen så kan vi väl ändå konstatera att 2017 tillhört Margaret Atwood. Visst krigar Stephen King om titeln i bakgrunden med en massiv tv-versionshöst (Gerald’s game, The mist, 1922), men jag har faktiskt inte sett ”hans” serier och eftersom det här är ett högst personligt inlägg så ger jag högst självsvåldigt priset till Atwood, om inte annat så på livsomvälvande slag i magen-poäng (och om jag inte gör det så dör den här texten lite nu så…).

    Först kom The Handmaid’s tale, en powerberättelse så tung att vissa av oss inte orkat igenom tv-serien än trots att det känns som något av en feministisk skyldighet. Än har jag inte gett upp…

    Sen, alldeles nyss, kom Alias Grace i tv-serieform och den är lika fantastiskt välgjord och bra. Historien är en annan, men släktskapet mellan berättelserna blir ändå tydligt. De båda serierna tillsammans riktar också strålkastaren mot något jag inte reflekterat så mycket över tidigare, kärnpunkten i Margaret Atwoods författarskap. Jag har inte nått dithän i min analys att jag kan formulera mig glasklart kring det, men någonstans i närheten av mänsklighet och kvinnoskap, hur det ser ut och vad som formar oss, befinner vi oss hela tiden. Och så dras det raka och tydliga linjer mellan då, nu och sen på ett sätt jag tidigare inte sett och begripit när jag läst Margaret Atwoods böcker.

    Jag känner att jag kanske bygger upp en beredskap att överleva The Handmaid’s tale genom att se Alias Grace. För där Offred inte funnits än (än finns tid!) så har Grace levat (bokstavligt talat, boken bygger ju på en verklig person). Det fascinerar mig att Offreds öde kan skrämma så mycket mer än Graces när vi vet att det verkligen hände, på riktigt (och då pratar jag förstås inte om det specifika för Grace, att hon anklagas för mord, utan om det där vardagligt förfärliga som var allmängiltigt och som skildras så bra i både bok och tv-serie). Jag funderar lite mer över Alias GraceFiktiviteter idag, läs gärna mer där.

    Nu när Margaret Atwood börjat få den uppmärksamhet hon förtjänar (och nyutgåvorna äntligen haglar över oss) tycker jag verkligen inte att vi ska stoppa där. Nu vill jag se Kattöga, en tv-serie om flickors vänskap och varför inte Maddaddam-trilogin i tv-format (jag vet att den varit på gång länge, men kan förstå att det tar tid…). Och visst vore det coolt med en filmatisering av Häxyngel som kommer i vår, den som bygger på Shakespeares Stormen? Jag kan inte tänka mig annat än att det blir storslaget.

    22 november, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll, Romankoll • Visningar: 124

  • Böcker på film (och TV)

    linje-ulrica

    Vi befinner oss i det dystraste november och ännu är det ett litet tag kvar innan vi kan börja lysa upp mörker med adventsljus. Vad passar bättre vi den här tiden på året än att ägna sig åt verklighetsflykt i form av böcker, film och TV-serier! Kulturkollo bjuder in till en vecka som kommer att handla om böcker och filmer, men framförallt om böcker som filmatiserats, som långfilm eller TV-serier.

    Det räcker med att slå upp sidan med bioannonser i tidningen så ser man att det finns massor av aktuella filmer som har en känd bok som förlaga. Just nu kan man i min stad till exempel se Snömannen som är baserad på Jo Nesbøs deckare, The Glass Castle som också är en gripande roman av Jeanette Walls, skräckfilmen Det efter Stephen Kings kända roman och Korparna av Augustprisvinnande Tomas Bannerhed. Ännu fler exempel på filmer inspirerade av böcker kan man se om man sneglar på barnfilmerna. Continue Reading

    20 november, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll • Visningar: 180

  • Höst + TV = sant!

    helena-top

    Hösten, hösten, hösten. Sommarens eufori byts ut mot mörkaste melankoli. Rosévin byts ut mot rödvin. Solstol med handduk byts mot soffa och filt. Så är det skrivet. Så borde det vara. Den här sommaren har dock haft mycket mer att önska. You owe us, big time! Några av oss läser mer under mörkaste hösten, medan andra (läs: jag) tyvärr hamnar i tröttkoma och fastnar (för) lätt i TV-serier. Så vad passar inte bättre en under-filten-vecka än en liten genomgång av några av höstens TV-serier. Serier jag har sett, vill se, borde se. Helt utan inbördes ordning.

    Mindhunter

    Jag inleder med Mindhunter och om du – som jag – är en mörkervurmare med en ohälsosam fascination av seriemördare (på behörigt avstånd I want to add), så är detta något för dig. Tydligen började det hela med att Charlize Theron, som är exekutiv producent för serien, gav David Fincher (Fight Club, Zodiac, Seven och Gone girl) boken Mind Hunter: Inside the FBI’s Elite Serial Crime Unit av John Douglas. The rest is history, som vi brukar säga.

    Mindhunter handlar om hur under senare delen av 70-talet två FBI-agenter söker vetenskapliga svar på hur seriemördare tänker innan, under och efter sina mord med förhoppningen att denna kunskap ska kunna förebygga framtida mord. Jag gillar särskilt dialogen i den här där intervjuerna som de båda agenterna Holden Ford (Jonathan Groff från Looking!) och Bill Tench (Holt McCallany) intervjuar seriemördare (som är tagna ur verkligheten). Utvald bild till det här inlägget är för övrigt hämtat ur Mindhunter.

     Stranger things 2

    I första säsongen av Stranger things fick vi möta Will och hans kompisar i en nostalgitripp down memory lane och de populärkulturella referenserna från 80-talet duggar tätt. En pojke försvann (Will) och ett mysterium – som rymmer hemliga experiment och övernaturliga krafter – uppdagas i den lilla staden. Nu i dagarna har säsong två släppts på Netflix och jag har ännu inte hunnit se, men oh vad jag ser fram emot denna. Det sägs att i denna säsong kämpar barnen inte bara mot monster – utan också en likgiltig vuxenvärld (låter Stephen King:igt).

    The Deuce

    The Deuce är skapad av David Simon, som tidigare bland annat har gjort den fantastiska The Wire (2002-2008) – serien som gjorde sig känd inte bara för att den var autentisk Baltimores undre värld utan för det stora galleriet av karaktärer, som Simon kunde plocka bort – utan pardon – närsomhelst. I The Deuce har vi dock förflyttat oss från Baltimore till sjuttio och åttiotalets New York och istället för knark framväxten av porrindustrin. De båda serierna är inte helt olika varandra då även The Deuce har ett stort persongalleri; du får möta allt från ett par tvillingbröder (spelade av en smått fantastisk James Franco), sexarbetare, hallickar, korrumperade poliser, en journalist och maffiabossar. Utöver James Franco bör Maggie Gyllenhaal nämnas när hon gör en outstanding rollskildring i prostituerade Candy, som på egen hand försöker överleva gatan.

    Alias Grace

    Avslutningsvis så har vi Alias ​​Grace bygger på Margaret Atwoods prisbelönta roman med samma titel. Den här har jag varken sett (kommer 3 november på Netflix) eller läst (kommer ut på svenska i januari 2018). Du får följa Grace Marks, en fattig ung irländsk invandrare som år 1843 dömdes för de brutala morden på sin arbetsgivare och hans hushållerska. En psykiater försöker dock fastställa om en hon kan benådas på grund av sinnessjukdom.

     

    1 november, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll • Visningar: 615

  • Under filten

    Lotta

    Den här veckan kryper vi ned under filten. Inte bara för att det är läslov, utan också för att det är höstruggigt, småkallt, mörkt och blåsigt. Inte ens våra husdjur tycker det är särskilt roligt att gå utanför dörren på morgnarna. Helst vill man bara stanna inne, dra en filt över sig och drömma sig bort.

    Det här är också den tiden på året då många hamnar under filten, ofrivilligt. Förkylningar och influensa (och snart även vinterkräksjukan) slår sina klor i många av oss och gör oss extra ynkliga.

    Men vad ägnar man sig åt då, där under filten? Här är några tips från mig:

    The Break – Marian Keyes nya bok. Även om jag varit besviken på Keyes senaste historier så är jag villig att ge henne en chans till. Keyes är alltid Keyes, trots allt. The Break handlar om medelålderskris, livskris och att hitta sig själv eller hitta tillbaka.

    Stranger Things 2 – andra säsongen av Netflixserien är ute nu och jag är så taggad på att få lite egentv-tid så jag kan sträcktitta i ett svep. Har du inte sett första säsongen så är det såklart också ett hett tips.

    Free Rein – När jag ändå är inne på Netflix så måste jag tipsa om den här pärlan till familjeserie! Det började med att jag och yngsta dottern kollade, sen anslöt äldsta dottern, sen anslöt pappan, och sen satt vi där och kunde inte slita oss från de tio avsnitten. Riktigt underhållande hästserie som passar hela familjen.

    Sköldpaddor hela vägen ner (Turtles all the way down) – John Greens nya bok. Äntligen! Den kommer på svenska nu i veckan, men jag föredrar att läsa honom på engelska. Psykisk ohälsa är ämnet denna gång.

    Allt är inget – Simona Ahrnstedt är också aktuell med ny bok. Jag gillade hennes historiska romance jättemycket, men när jag väl tog mig för att läsa hennes moderna så var det i princip lika bra. Och hennes nya bok låter väldigt lockande.

    30 oktober, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll • Visningar: 266

  • Rymdens vemod

    helena-top

    Jag har faktiskt redan skrivit om rymden här på Kulturkollo. Flera gånger, men främst den där gången när jag erkände att rymden med dess dystra tomma mörker skrämmer livet ur mig. Intressant värre att det då var jag som initierade det här temat…

    När jag insåg detta så blev jag förstås tvungen att utföra viss självanalys. Vad är det som ändå drar i mig? För jag är ju faktiskt inte en av dem som gillar att bli skrämd. Men jag älskar Alien-filmerna, jag håller Battlestar galactica som en av de bästa serier jag sett och jag avgudar utomjordingar som The Doctor i Doctor Who. Det finns något annat där. Och när jag funderade över allt det där insåg jag att det finns en annan del av rymden också, den där ingen behöver höra dig skrika för att det ändå är rätt fint.

    Eller fint och fint, men det är lugnt och stillsamt. Som i Solaris till exempel, det är skitläskigt med det övergivna men ändå bekant och vackert med det ödsligt ensamma, det sorgesamma. Och där tror jag vi har det. Det sorgesamma kan jag känna igen och i rymden är det den andra sidan av myntet. Vemod på jorden är sorg och glädje, i rymden verkar det vara sorg och skräck.
    Continue Reading

    15 oktober, 2017 • Aktuellt, Lyrikkoll, Romankoll, Ungdomsbokskoll • Visningar: 269

  • Jobbig stämning

    helena-top
    Fatta hur mycket jag ogillar jobbig stämning! Vem gör inte det? Dålig stämning är naturligtvis alltid dålig stämning, men nu tänker jag särskilt på sånt där som har med jobbet att göra (och det som Anna skrev om igår är alldeles för nära hemmaplan för att ens ta in, men läsa boken ska jag förstås) och som jag ”tvingas” titta på. Som när Ove i Solsidan terroriserar sina arbetskamrater med att vara Ove. Hu!

    The Office är, i min föreställningsvärld, så jobbigt att jag aldrig klarat av att se det. Bara jag ser en bild från den serien (originalengelska eller amerikanska, eller den svenska med nämnda Ove Sundberg) viks jag liksom dubbel i skam.

    På senare tid har jag fallit totalt för två serier som är bitvis riktigt überjobbiga om jobb, men med en värme som får dem att bli överlevnadsbara och till och med oumbärliga. Arrested development är förvisso familjecentrerad, men den innehåller sjukt mycket jobbigt i kontorsmiljö också, eftersom den obegripligt förfärliga familjen Bluth har ett företag tillsammans. Parks and recreation är min nuvarande älsklingstittning och den är jobbig, men så skruvad och lågmäld att det faktiskt blivit min avkopplingstittning. Jag älskar att umgås med Leslie Knope och hennes kollegor på parkförvaltningen i Pawnee! Continue Reading

    18 maj, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll • Visningar: 830

  • Rörliga bilder om förändring

    Linda
    Jag har (ganska så naturligt) tänkt en hel del på förändring i veckan och jag tänkte avsluta vår förändringsvecka med några film- och tv-serie tips som anknyter till förändring.

    Pride (2014) handlar om hur gayaktivister protesterar tillsammans med gruvarbetare för att få till en förändring i Thatchers Storbritannien. En helt osannolik film på många sätt, mest osannolikt är kanske att den bygger på en sann historia.

    Suffragette (2015) om feminister som verkligen gav allt för att förändra världen. Jag uppmanar inte till våld, men är glad att de verkligen kämpade för vår skull.

    Gandhi (1982) är gammal nu, men jag hoppas att den håller. Ben Kingsley spelar Gandhi och belönades med en Oscar för sin rolltolkning. Jag älskade den som barn och har alltid fascinerats av Gandhis kamp för förändring. Continue Reading

    26 mars, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll • Visningar: 472