TV
Posts

  • Linda listar tonårskildringar på film och tv

    Linda
    Sista dagen i vår tonårsvecka och jag tänkte ägna mitt sista inlägg åt film och tv. De skildrar alla tonårslivet, men vissa såg jag när jag själv var tonåring och andra långt efteråt. Några känner ni igen från tidigare inlägg i veckan, andra inte. Tack för den här veckan. Nästa vecka blir det ett nytt tema och en ny ciceron. På återseende då!

    Felicity och hennes vänner är i sena tonåren och hinner passera den, tror jag i alla fall, innan serien är slut. Huvudpersonen Felicity söker till collage i New York för att killen hon trånar efter gör det. Ett riktigt dåligt skäl egentligen, men det blir en bra tv-serie av den. En serie som handlar mycket om valet mellan två kärlekar, Ben och Noel. Felicity hade premiär 1998 och sändes i fyra säsonger. Förutom de sista galet flummiga avsnitten, höll den hela vägen. Continue Reading

    21 januari, 2018 • Aktuellt, Kulturkoll • Visningar: 267

  • Vilka tonåringar är dina favoriter?

    Linda
    Vi ägnar veckan åt tonåringar och det är självklart så att det även påverkar vår veckoutmaning. Berätta om tonåringar i kulturens värld som du tycker om eller kanske sådana som du tycker är riktigt hemska. Kanske vill du också lyfta fram sådant du älskade som tonåring och som din inre tonåring älskar nu?! Continue Reading

    16 januari, 2018 • Aktuellt, Kulturkoll, Ungdomsbokskoll • Visningar: 716

  • 13 avsnitt och 13 skäl varför

    Linda
    I somras på Crimetime Gotland diskuterades nya krim- och dramatrender och en trend som lyftes fram var att göra tv-serier istället för filmatiseringar av böcker. Tidigare i veckan har Helena skrivit om de två tv-serier som baserats på Margaret Atwoods böcker och nu är det min tur att berätta om serien som jag ägnat de senaste veckorna åt. I små portioner ska tilläggas. Inte för att den är dålig eller tråkig, utan för att den väcker så många känslor att jag behöver pauser för att det inte ska rinna över.  Continue Reading

    25 november, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll • Visningar: 410

  • Idag firar vi våra pappor

    Linda

    Det finns några klassiska pappor i kulturens värld. De som super eller på annat sätt skadar sig själva och sin familj, de som jobbar och har jobbet som sin identitet och så de som kanske vill väl, men är riktigt pinsamma och inte sällan korkade. Efter att ha funderat ganska länge på det här inlägget har jag konstaterat att de riktigt positiva pappaskildringarna faktiskt är få.

    Här finns i alla fall några mer eller mindre klassiska (och hyfsat positiva) pappor:

    Pappan som reser i väg på ett till synes hopplöst uppdrag (som kan följas på tv av alla, inklusive ungarna):

    Klassikern är självklart Rockys son i Rocky IV där huvudpersonen i en avgörande match mot ryske Ivan Drago blir utbuad och nästan sönderslagen för att sedan vinna och få stående ovationer från alla före detta fiender. Sonen följer det hela på tv och får en hälsning.

    Även i Geostorm  som går på bio just nu reser en pappa långt bort, faktiskt ända ut i rymden för att rädda världen från undergång. Hans dotter följer det hela på nyheterna och hoppas att fadern inte ska svika henne ännu en gång. Förutom denna självklara hjälter har filmen faktiskt tre riktigt viktiga kvinnliga hjältar. Även om den inte uppfyller Bechdeltestet och inte heller Kulturkollotestet (lite för mycket ryggdunk vid de få kramarna)

    Pappan som blir en bättre man: De är ganska många de här papporna trots allt. De som är riktiga skitstövlar, men som hittar ett sätt att finnas där till slut. Mikael Nyqvist skildrar en sådan pappa i Tillsammans och Dustin Hoffman spelar i Kramer mot Kramer en pappa som tidigare jobbat bort all tid och nu står ensam med sin son. Han förändras helt klart till det bättre.

    Pappan som är sådär lite härligt galen: Phil Dunphy i Modern Family älskar att dra dåliga skämt och är sådär lagom korkat som en tv-seriepappa gärna ska vara. Oftast förlåter jag honom, men ibland blir han lite väl pinsam.

    Pappan som vill väl, men som är ganska så pinsam: Agnes pappa i Fucking Åmål vill verkligen väl när han berättar för sin dotter att tonåren verkligen är hemsk, men att det kommer att bli bättre när hon blir vuxen. Självklart vill hon ha vänner just precis nu, inte om hundra år.

    Och pappan som helt gått över gränsen: Sunes pappa Rudolf är verkligen så galen och så pinsam att jag nästan måste blunda, speciellt i Morgan Allings version. I Sune i Grekland när de åker på All Inclusive och Rudolf skriver upp allt familjen äter och gör för att vara säker på att han ”tjänar” pengar mår jag nästan dåligt.

    Pappor som inte syns så mycket, men som finns där ändå: Alfons Åbergs pappa är väl en typiskt sådan pappa. Han verkar vara hemma den mesta tiden, jobbar ibland, men sitter annars helst med sin pipa och sin tidning. Trygg på många sätt, men kanske inte världens roligaste. Bara ibland. Tydligen heter han Bertil och i en av de senare böckerna framgår det att han är 36 år gammal. Lastgammal alltså.

    Även papporna i Astrid Lindgrens böcker är ganska osynliga, men ändå trevliga och mjuka män när de väl dyker upp. Min favorit är nog Lottas pappa och bäst gillar jag honom när han spelas av Claes Malmberg i filmen från 1992. När han kommer blir allt lite extra trevligt.

    Den otippade fadersgestalten: Alla män som tar hand om barn är inte deras biologiska pappor, men det kan funka bra ändå, även om vissa fadersgestalter är mer ovanliga än andra. Léon i filmen med samma namn är en hitman som blir någon slags fadersfigur för en ganska härdad flicka. Jean Reno gör ett fantastiskt porträtt av en man som är mer komplex än man först tror.

    Ett par sura gubbar som faktiskt lyckas ta hand om barn ganska bra är Tom Oakley som i Godnatt Mister Tom av Michelle Magorian tar hand om Will, en pojke som tidigare behandlats riktigt illa och Yngve Johansson i Den bästa sommaren som minst sagt motvilligt låter ett syskonpar bo hos honom en sommar. Båda dessa buttra män hittar sig själva, eller i alla fall trevligare versioner av sig själva, när barnen tinar deras hjärtan.

     

    12 november, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll, Romankoll, Ungdomsbokskoll • Visningar: 554

  • Vilken Anne är den rätta?

    Linda
    Några av mina absoluta favoritböcker som barn var L M Montgomerys serie om Anne på Grönkulla. Jag identifierade mig med den rödhåriga tösen, med skinn på näsan och ett jäkla humör. Hon dängde en skrivtavla i huvudet på Gilbert när han hånade hennes hår, jag drog en sko i huvudet på en klasskompis som kallade mig glasögonorm.

    Mitt exemplar av bokserien är ett ärvt sådant av den utgåva som syns längst ner till vänster på bilden ovan. En fin serie som jag vårdar ömt. Bilden av vem Anne är har formats från böckerna, men visst har den påverkats av de tv-serier som gjorts. Den ”riktiga” tv-serien enligt många i min generation är den från 1985 med Megan Follows i huvudrollen. Problemet jag hade med den både då och nu är hur romantisk och ljuv den är. Kärlekshistorien mellan Gilbert ochAnne är nästan för mycket. Min Anne är inte så nedtonad som Follows Anne är och definitivt inte så ljuv. Däremot tycker jag fortfarande om Colleen Dewhurts rolltolkning av Marilla.

    I våras blev så Netflix version av Anne på Grönkulla tillgänglig för den svenska publiken och diskussionerna var många kring om den här versionen var bättre eller sämre än den från 80-talet. Några andra filmatiseringar fanns inte med i diskussionen, även om de finns. Det som påtalades var hur fritt seriens skapare tolkade förlagan rent innehållsmässigt, vilket självklart irriterar den som kan boken mer eller mindre utantill. Det jag gillar med serien är däremot att karaktärerna är lite mindre tillrättalagda. Anne är till exempel kantigare, rufsigare och mer lik min inre bild och även om Richard Fansworth var otroligt söt som Matthew är R. H. Thomson mer trovärdig. Den stora frågan är egentligen hur mycket man får ändra på innehållet och fortfarande kunna hävda att boken är grunden.

    Det här att göra nya tv- eller filmversioner är alltid känsligt och diskussionen om vilken som är den ”rätta” brukar höras. Att karaktärer byts ut är inget ovanligt, se bara på det oandliga rad av Batmans och Spidermans som tagit plats på vita duken. Vilka är egentligen de rätta?

     

    3 september, 2017 • Aktuellt, Barnbokskoll, Kulturkoll • Visningar: 711

  • När Queen Victoria bestämde över världen

    Linda

    Rule Britannia, Britannia rule the waves!
    Britons never, ever, ever shall be slaves.

     

    Nej, britterna skulle aldrig bli slavar. Istället erövrade de världen. När det brittiska imperiet var som störst mellan 1850 och 1920, var det det historiens största imperium. Ganska naturligt då att jag länge trodde att de sjöng ”Rule Britannia, Britannia rule the world”.

    Den som var drottning och därmed ledare för detta jätteimperium var drottning Victoria. Hon föddes 24 maj 1819 och var drottning från 1837 fram till sin död 1901. Jag måste erkänna att Victoria inte är mycket mer än en bild för mig. En bild av en äldre ganska så parant dam. I tv-serien Victoria, som just nu sänds på TV4 har jag fått veta mer. En tv-serie är självklart inte sann, men säkerligen sannolik och med hjälp av den och andra källor vill den här smygrojalisten teckna ett porträtt av drottningen med stor D. Elizabeth I och II får ursäkta. Continue Reading

    22 juni, 2017 • Kulturkoll • Visningar: 1355

  • Nu blir det dålig stämning …

    Linda
    Under helgen har vi i Kulturkollo träffats och diskuterat framtiden. När alla ska samlas och säga sin åsikt skulle det kunna bli dålig stämning, men vi klarade oss bra. Kanske för att vi sköljde ner det mesta med bubbel. För mig är dålig stämning något jag gärna undviker, men inte genom att vara tyst. Visst kan den frispråkige skapa dålig stämning, men värst tycker jag det är då ingen säger något alls och den obekväma tystnaden infinner sig. Den som får mig att titta upp i taket, eller runt i rummet efter en möjlig flyktväg. Bättre då att låta alla ventilera sina åsikter och därefter förhoppningsvis kunna rensa bort den dåliga stämningen helt.

    Veckans tema handlar om saker som gör stämningen dålig och obehaglig. När situationer skapas som du helst vill fly ifrån genom ett hål i golvet eller med hjälp av en knapp som teleporterar dig till en helt annan plats. Jag hör till de som tycker att det är otroligt jobbigt att se filmer och tv-program där huvudpersonerna gör bort sig. Samtidigt kan jag inte låta bli att titta. Just nu håller familjen O på att se serien Modern family, där den dåliga stämningen infinner sig minst en gång varje avsnitt. Inte sällan sittter vi och vrider oss av obehag, eller håller för ögonen för att slippa se. Värst är nog pappa Phil Dunphy, spelad av Ty Burrell, då han allt för sällan inser hur pinsam han är. I avsnitt efter avsnitt sätter han sig i situationer som är så sjukt obehagliga att se på. Continue Reading

    15 maj, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll • Visningar: 604