TV
Posts

  • Idag firar vi våra pappor

    Linda

    Det finns några klassiska pappor i kulturens värld. De som super eller på annat sätt skadar sig själva och sin familj, de som jobbar och har jobbet som sin identitet och så de som kanske vill väl, men är riktigt pinsamma och inte sällan korkade. Efter att ha funderat ganska länge på det här inlägget har jag konstaterat att de riktigt positiva pappaskildringarna faktiskt är få.

    Här finns i alla fall några mer eller mindre klassiska (och hyfsat positiva) pappor:

    Pappan som reser i väg på ett till synes hopplöst uppdrag (som kan följas på tv av alla, inklusive ungarna):

    Klassikern är självklart Rockys son i Rocky IV där huvudpersonen i en avgörande match mot ryske Ivan Drago blir utbuad och nästan sönderslagen för att sedan vinna och få stående ovationer från alla före detta fiender. Sonen följer det hela på tv och får en hälsning.

    Även i Geostorm  som går på bio just nu reser en pappa långt bort, faktiskt ända ut i rymden för att rädda världen från undergång. Hans dotter följer det hela på nyheterna och hoppas att fadern inte ska svika henne ännu en gång. Förutom denna självklara hjälter har filmen faktiskt tre riktigt viktiga kvinnliga hjältar. Även om den inte uppfyller Bechdeltestet och inte heller Kulturkollotestet (lite för mycket ryggdunk vid de få kramarna)

    Pappan som blir en bättre man: De är ganska många de här papporna trots allt. De som är riktiga skitstövlar, men som hittar ett sätt att finnas där till slut. Mikael Nyqvist skildrar en sådan pappa i Tillsammans och Dustin Hoffman spelar i Kramer mot Kramer en pappa som tidigare jobbat bort all tid och nu står ensam med sin son. Han förändras helt klart till det bättre.

    Pappan som är sådär lite härligt galen: Phil Dunphy i Modern Family älskar att dra dåliga skämt och är sådär lagom korkat som en tv-seriepappa gärna ska vara. Oftast förlåter jag honom, men ibland blir han lite väl pinsam.

    Pappan som vill väl, men som är ganska så pinsam: Agnes pappa i Fucking Åmål vill verkligen väl när han berättar för sin dotter att tonåren verkligen är hemsk, men att det kommer att bli bättre när hon blir vuxen. Självklart vill hon ha vänner just precis nu, inte om hundra år.

    Och pappan som helt gått över gränsen: Sunes pappa Rudolf är verkligen så galen och så pinsam att jag nästan måste blunda, speciellt i Morgan Allings version. I Sune i Grekland när de åker på All Inclusive och Rudolf skriver upp allt familjen äter och gör för att vara säker på att han ”tjänar” pengar mår jag nästan dåligt.

    Pappor som inte syns så mycket, men som finns där ändå: Alfons Åbergs pappa är väl en typiskt sådan pappa. Han verkar vara hemma den mesta tiden, jobbar ibland, men sitter annars helst med sin pipa och sin tidning. Trygg på många sätt, men kanske inte världens roligaste. Bara ibland. Tydligen heter han Bertil och i en av de senare böckerna framgår det att han är 36 år gammal. Lastgammal alltså.

    Även papporna i Astrid Lindgrens böcker är ganska osynliga, men ändå trevliga och mjuka män när de väl dyker upp. Min favorit är nog Lottas pappa och bäst gillar jag honom när han spelas av Claes Malmberg i filmen från 1992. När han kommer blir allt lite extra trevligt.

    Den otippade fadersgestalten: Alla män som tar hand om barn är inte deras biologiska pappor, men det kan funka bra ändå, även om vissa fadersgestalter är mer ovanliga än andra. Léon i filmen med samma namn är en hitman som blir någon slags fadersfigur för en ganska härdad flicka. Jean Reno gör ett fantastiskt porträtt av en man som är mer komplex än man först tror.

    Ett par sura gubbar som faktiskt lyckas ta hand om barn ganska bra är Tom Oakley som i Godnatt Mister Tom av Michelle Magorian tar hand om Will, en pojke som tidigare behandlats riktigt illa och Yngve Johansson i Den bästa sommaren som minst sagt motvilligt låter ett syskonpar bo hos honom en sommar. Båda dessa buttra män hittar sig själva, eller i alla fall trevligare versioner av sig själva, när barnen tinar deras hjärtan.

     

    12 november, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll, Romankoll, Ungdomsbokskoll • Visningar: 197

  • Vilken Anne är den rätta?

    Linda
    Några av mina absoluta favoritböcker som barn var L M Montgomerys serie om Anne på Grönkulla. Jag identifierade mig med den rödhåriga tösen, med skinn på näsan och ett jäkla humör. Hon dängde en skrivtavla i huvudet på Gilbert när han hånade hennes hår, jag drog en sko i huvudet på en klasskompis som kallade mig glasögonorm.

    Mitt exemplar av bokserien är ett ärvt sådant av den utgåva som syns längst ner till vänster på bilden ovan. En fin serie som jag vårdar ömt. Bilden av vem Anne är har formats från böckerna, men visst har den påverkats av de tv-serier som gjorts. Den ”riktiga” tv-serien enligt många i min generation är den från 1985 med Megan Follows i huvudrollen. Problemet jag hade med den både då och nu är hur romantisk och ljuv den är. Kärlekshistorien mellan Gilbert ochAnne är nästan för mycket. Min Anne är inte så nedtonad som Follows Anne är och definitivt inte så ljuv. Däremot tycker jag fortfarande om Colleen Dewhurts rolltolkning av Marilla.

    I våras blev så Netflix version av Anne på Grönkulla tillgänglig för den svenska publiken och diskussionerna var många kring om den här versionen var bättre eller sämre än den från 80-talet. Några andra filmatiseringar fanns inte med i diskussionen, även om de finns. Det som påtalades var hur fritt seriens skapare tolkade förlagan rent innehållsmässigt, vilket självklart irriterar den som kan boken mer eller mindre utantill. Det jag gillar med serien är däremot att karaktärerna är lite mindre tillrättalagda. Anne är till exempel kantigare, rufsigare och mer lik min inre bild och även om Richard Fansworth var otroligt söt som Matthew är R. H. Thomson mer trovärdig. Den stora frågan är egentligen hur mycket man får ändra på innehållet och fortfarande kunna hävda att boken är grunden.

    Det här att göra nya tv- eller filmversioner är alltid känsligt och diskussionen om vilken som är den ”rätta” brukar höras. Att karaktärer byts ut är inget ovanligt, se bara på det oandliga rad av Batmans och Spidermans som tagit plats på vita duken. Vilka är egentligen de rätta?

     

    3 september, 2017 • Aktuellt, Barnbokskoll, Kulturkoll • Visningar: 602

  • När Queen Victoria bestämde över världen

    Linda

    Rule Britannia, Britannia rule the waves!
    Britons never, ever, ever shall be slaves.

     

    Nej, britterna skulle aldrig bli slavar. Istället erövrade de världen. När det brittiska imperiet var som störst mellan 1850 och 1920, var det det historiens största imperium. Ganska naturligt då att jag länge trodde att de sjöng ”Rule Britannia, Britannia rule the world”.

    Den som var drottning och därmed ledare för detta jätteimperium var drottning Victoria. Hon föddes 24 maj 1819 och var drottning från 1837 fram till sin död 1901. Jag måste erkänna att Victoria inte är mycket mer än en bild för mig. En bild av en äldre ganska så parant dam. I tv-serien Victoria, som just nu sänds på TV4 har jag fått veta mer. En tv-serie är självklart inte sann, men säkerligen sannolik och med hjälp av den och andra källor vill den här smygrojalisten teckna ett porträtt av drottningen med stor D. Elizabeth I och II får ursäkta. Continue Reading

    22 juni, 2017 • Kulturkoll • Visningar: 1078

  • Nu blir det dålig stämning …

    Linda
    Under helgen har vi i Kulturkollo träffats och diskuterat framtiden. När alla ska samlas och säga sin åsikt skulle det kunna bli dålig stämning, men vi klarade oss bra. Kanske för att vi sköljde ner det mesta med bubbel. För mig är dålig stämning något jag gärna undviker, men inte genom att vara tyst. Visst kan den frispråkige skapa dålig stämning, men värst tycker jag det är då ingen säger något alls och den obekväma tystnaden infinner sig. Den som får mig att titta upp i taket, eller runt i rummet efter en möjlig flyktväg. Bättre då att låta alla ventilera sina åsikter och därefter förhoppningsvis kunna rensa bort den dåliga stämningen helt.

    Veckans tema handlar om saker som gör stämningen dålig och obehaglig. När situationer skapas som du helst vill fly ifrån genom ett hål i golvet eller med hjälp av en knapp som teleporterar dig till en helt annan plats. Jag hör till de som tycker att det är otroligt jobbigt att se filmer och tv-program där huvudpersonerna gör bort sig. Samtidigt kan jag inte låta bli att titta. Just nu håller familjen O på att se serien Modern family, där den dåliga stämningen infinner sig minst en gång varje avsnitt. Inte sällan sittter vi och vrider oss av obehag, eller håller för ögonen för att slippa se. Värst är nog pappa Phil Dunphy, spelad av Ty Burrell, då han allt för sällan inser hur pinsam han är. I avsnitt efter avsnitt sätter han sig i situationer som är så sjukt obehagliga att se på. Continue Reading

    15 maj, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll • Visningar: 473

  • Verkligt och overkligt i en värld där allt är möjligt

    helena-top
    Verklighet och overklighet är faktiskt lite svåra begrepp att förhålla sig till i dagar som dessa. När fakta kan vara alternativa och folk tror att allt utom det vissa säger är hittepå. När sen verkligheten överträffar den värsta skräckfilmsplotten (och fiktionen i exempelvis supermörka Black Mirror känns så lite framtid och för mycket nu) är det svårt att behålla förankringen. Och som före detta forskare i historia är det till och med svårt att behålla livsglädjen vissa dagar. När många tror att vi inte kan lära av historien, när vissa tror att forskning inte behövs för att tyckande är lika viktigt, då är det mer än lätt att fundera över begrepp som verklighet, overklighet(skänslor) och motstånd.

    Verkligheten överträffar alltså dikten numera, men det är nog viktigt att minnas att den alltid gjort det här och där och till och från. Vi lever i turbulenta och deprimerande tider, men vi får inte ge upp om verkligheten.

    Continue Reading

    17 mars, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll • Visningar: 754

  • Vinter med Kulturkollo #frusen

    Linda

    Jag tycker inte om att frysa. Nu är jag visserligen sällan frusen, men jag undviker gärna aktiviteter som gör att jag fryser. Det betyder att jag klarar mig väldigt bra utan skidor och skridskor och faktiskt bra utan pulkor också. När jag var liten läste jag boken Pablo i boken Pingvinen som aldrig frös. Jag var med i Kalle Ankas Bokklubb när jag var liten och det här var något av en favoritbok, tillsammans med Disneys version av Koka soppa på en spik.

    Pablo är inte som andra pingviner. Han gillar inte kylan alls, utan drömmer om att bo i ett riktigt varmt land. Eftersom Pablo är en kreativ pingvin lyckas han segla till värmen i ett badkar. Jag önskar att jag också hade haft ett badkar att segla iväg med.

    En pingvin som däremot verkar älska kylan och aldrig är frusen är barnens gamla favorit Pingu. Under en period gick avsnitten med Pingu ständigt och grabbarna O kunde springa runt hur länge som helst skrikandes ”Piiiingu, Pingu”, i någon slags version av titelmelodin.

    Egentligen är det lustigt att en liten lerpingvin som pratar ett hittepåspråk kan vara så rolig, men faktiskt var det ett av de barnprogram jag gillade bäst då det begav sig. Favoritavsnittet var det där lillasyster Pinga fick vattkoppor och Pingu låtsades vara sjuk för att få föräldrarnas sympati.

    8 januari, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll • Visningar: 797

  • Dan före dan före dan före dan före dan före….

    Lotta
    Nu julfrossar vi! Av någon anledning är det jag som får äran att hålla i den här uppladdningsveckan inför julen, precis som jag gjorde förra året. Jag vet inte om det är för att jag viftar högst med handen eller om det är för att mina kära kollo-kollegor är mer grinchen än julenisse.

    Jag omfamnar julen med hull och hår. Mer ljus! Mer glitter! Mer glögg! Det kan aldrig bli för mycket, eller för tidigt. Jag går in i nån sorts mild och god och förbättrad version av mig själv under december månad, eller åtminstone vill jag gärna tro att jag blir det (perception is everything), men om ni frågar min familj så himlar de säkert med ögonen. Jag har hört att det muttras julgransfascist bakom min rygg, men jag väljer att vända den milda och goda sidan till.

    Continue Reading

    5 december, 2016 • Aktuellt, Kulturkoll • Visningar: 507