Kristoffer Leandoer boktipsar

bild: privat

Kristoffer Leandoer är författare, litteraturkritiker och översättare. Han skriver poesi, prosa och essäer och översätter texter från både franska och engelska. Nyligen kom hans hyllade roman September ut i pocket och idag tipsar han kulturkollos läsare om en roman som förändrade hans liv.


Jag var arton, jag hade nyss flyttat till Stockholm, jag jobbade på sjukhus och läste enstaka kurser på universitetet, men inget av det där upptog alltför mycket av min tid, det jag framför allt ägnade mig åt var att gå. Jag gick ändlösa promenader mer eller mindre på måfå, jag genomkorsade min nya hemstad från ena änden till den andra, ut på varenda ö och holme, in i varenda gränd. Jag var på upptäcktsfärd, intalade jag mig själv, men egentligen var jag på flykt. Två år tidigare hade min mamma dött efter ett kort och plågsamt sjukdomsförlopp, mamma hade på många sätt varit storasyskonet jag aldrig haft lika mycket som hon var en förälder, ett storasyskon som ständigt retades, som man ständigt ville imponera på och bli godkänd av, och tomrummet hon lämnade efter sig var så stort att hela vår familj försvann in i det, det var som att det bara var minoriteten kvar fastän vi var fyra och hon bara en. Jag var på flykt från sorgen efter mamma och alla andra känslor, som till exempel min omättliga längtan efter och rädsla för närhet. Jag var på flykt från småstaden där jag växt upp, jag var på flykt från min egen framtid och alla krav på att göra något och bli något som hotade där framme, jag var på flykt från min egen samtid, stängde in mig i en värld av kläder och böcker och musik och bilder som var gamla redan då; en värld som jag tyckte att jag kunde manövrera lite tryggare i.

Jag var med andra ord den perfekta antikvariatskunden. Böckerna erbjöd mig en legitim – jag läste ju faktiskt på universitetet! – frizon från omvärlden. Och bara något kvarter hemifrån fanns ett mörkt litet kyffe som var perfekt om man ville vara ifred och känna sig osynlig. Jag minns inte vad det hette, men innehavaren, en pensionerad sjöman med tatuering, cigariller och brännvinet i skrivbordslådan – han påminde på alla sätt om kapten Haddock – hette Arne Larsson, frid över hans namn. Jag skulle nog fortfarande om jag slöt ögonen och ansträngde mig kunna identifiera de böcker jag köpte hos Arne Larsson enbart med hjälp av cigarilldoften, fast egentligen är det bara en bok jag verkligen vet kommer från kyffet på Högbergsgatan, för den boken förändrade mitt liv:

De yttre boulevarderna av Patrick Modiano (i översättning av Anne-Marie Edéu). Huvudpersonen i De yttre boulevarderna var också på flykt från sin samtid och sin framtid, också rastlös nattvandrare genom sin stad, också nostalgiskt knuten till ett förflutet han inte riktigt varit med om annat än i fantasin: han lät sig blåsas med av vinden, sköljas med av strömmen, han lät saker och ting bara hända, han var passiv och viljelös som ett skydd mot omvärlden, och det kunde jag känna igen.

Modiano skrev om att vara ung, känslig, skyddslös, ställd inför en gåta: vilka var mina föräldrar? Hur kunde det bli så här? Han skrev om mig, tyckte jag, fast han placerade mig i Paris, där gatorna var lite bredare, ljusen lite starkare, natten lite mörkare. Paris, främlingskapets huvudstad. Jag förstod att jag bott i Stockholm som man bodde i Paris – som en främling i sin egen stad. Jag förstod också att det där främlingskapet inte bara var något dåligt – det skärpte blicken, det väckte sinnet.

Jag förstod också att man kunde skriva böcker som faktiskt handlade om hur man upplevde världen, böcker som handlade om ens eget liv och ändå var lika spännande som vilken fredagskvällsdeckare som helst, eller egentligen mer spännande: för Modianos gåtor löste sig egentligen aldrig, man fick bära med sig dem efter avslutad läsning, ut i det overkliga solskenet på gatan, tillbaka ut i sitt eget liv.

Jag tror att jag ganska ärligt kan säga att De yttre boulevarderna är den enda författarskola jag egentligen gått i: jag ville förstå hur man tog helt vanliga gator och torg, bakgatubarer och sjaskiga kaféer, tomma lägenheter och trista möblemang, helt vanliga samtal med främlingar, och återgav dem med en lyster som om de dolde tillvarons innersta gåta, de vises sten, förklaringen på allt.

De yttre boulevarderna gjorde att jag bestämde mig för att flytta till Paris, och där har jag levt sedan dess. Även om Paris för det mesta har legat i Stockholm.

Det är länge sedan man kunde hitta De yttre boulevarderna ens på antikvariat, och det är några decennier sedan Arne Larssons antikvariat låg på Högbergsgatan: världen där jag växte upp är numera lika avlägsen som Modianos. Men Patrick Modiano skriver fortfarande samma berättelse, gång på gång, berättelsen om att vara ung och gå vilse i staden för att hitta sig själv, och nuförtiden är det Elisabeth Grate Bokförlag som ger ut honom på svenska. Lilla smycket och Nätternas gräs heter två.

Kristoffer Leandoer


Utlottning!

Nu har du chans att vinna ett exemplar av Kristoffer Leandoers roman September. Gör så här: skriv samman ditt eget bästa tips på en roman som berättar om en mor och länka oss i ditt inlägg (3 lotter) eller sprid ordet om Kulturkollo i sociala medier (FB: 1 lott, Twitter: 1 lott) och lämna kommentar inklusive länk(ar) hos oss. Om du gör alla delarna så kan du totalt få 5 lotter. Glöm inte att lämna en mejladress i kommentarsfältet. Du har fram till fredagen 29/8 kl 16.00 på dig att delta.

Kulturkollo

Ett bloggkollektiv som drivs av nio bokbloggare. Tillsammans täcker vi ett stort antal genrer och tanken är att erbjuda såväl bredd, som boknörderi i det lilla.

Visa alla inlägg av Kulturkollo →

8 tankar på “Kristoffer Leandoer boktipsar

  1. Vilken oerhört fin berättelse om livet, den sög tag i mig och påminde mig om min egen flykt genom livet. Jag har inget boktips att ge just nu, då det är valrörelse för min del, men när jag var väldigt ung var det en bok som stannade hos mig och har följt mig på vägen genom livet, Shamran av Bjarne Reuter. Jag har läst den flera gånger sedan jag läste den första gången som nioåring och varje gång har jag tagit nya delar av berättelsen med mig på min vandring genom livet.

    Mycket intresserad av att vinna September, har tipsat på Twitter och FB.

  2. Sagolikt bra skrivet – ingenting av allt jag läst hittills har gjort mig så sugen på att läsa Patrick Modiano som det här! Tack Kristoffer Leandoer!

Kommentarer är stängda.