Mattias Boström boktipsar

Mattias Boström har skrivit en lång rad böcker, bland annat olika sorters presentböcker och Sudoku-böcker. För nästan exalt ett år sedan utkom hans Från Holmes till Sherlock, som nu finns i pocket. Här skriver han om en favoritbok, eller kanske snarare en favoritförfattare.

Gabriella Håkansson har i många år varit en av mina favoritförfattare. Och det kan ju tyckas märkligt med tanke på att jag tills för inte så länge sedan aldrig hade läst en rad av henne. Jag tror att det har att göra med att hon går sina egna, annorlunda vägar. Precis som jag själv så gärna vill göra i författandet. Det är nog främst det som är så lockande, att hon inspirerar bara genom sina udda val. Udda är udd för mig.

Jag har haft Fallet Sandemann i bokhyllan i flera år. Det är möjligt att den och hennes tidigare böcker egentligen inte hade passat mig om jag hade läst dem, men det spelar inte så stor roll. Ibland räcker det att fantisera om böcker för att älska dem.

Redan när Aldermanns arvinge förannonserades förra året började jag dagdrömma om den. Att handlingen var förlagd till London i början av 1800-talet var tillräckligt för att få igång mig. Lägg därtill ett mystiskt sällskap och invävda, omvälvande världshändelser.

Ibland är jag skraj att faktiskt läsa de där böckerna som jag fantiserar så mycket om. Det handlar inte om att jag har dragit upp förväntningarna, utan snarare om att jag föredrar berättelser som är serverade på ett annat sätt. Jag har i bokhyllan en lång rad historiska romaner och deckare som utspelar sig i London, Edinburgh, New York eller på liknande platser under någon del av 1800-talet. Och ofta blir jag besviken, för jag tycker att de blir för svårlästa. Som om det måste vara krångligt bara för att det är historiskt. De flesta av dessa böcker är på engelska, och det kanske helt enkelt handlar om att jag inte begriper vad de okända orden betyder. Eller vad de innebär när de paras ihop med andra okända ord.

Det finns säkert mängder av läsare som gillar detta författarsätt. Det är bara det att jag inte är en av dem. Jag efterlyser inte ett enkelt språk, jag bara tycker att språket inte ska ligga i vägen för drivet i berättelsen. Åtminstone inte i första kapitlet. Så här kan istället en bra bok börja: ”Det här är berättelsen om ett hus.” Så inleds nämligen den första boken i trilogin om Aldermanns arvinge. Med en sådan begynnelsemening får jag signalen att det här nog kan bli ganska begriplig läsning. Då läser jag vidare. Då dras jag in i berättelsen och låter mig snart drabbas av personernas öden.

Så här i efterhand har jag läst en del av alla de fantastiska recensioner boken fick. Och jag är glad att jag inte gjorde det tidigare. För mig är Aldermanns arvinge en riktigt bra berättelse, ungefär som när man läser en klassiker som man tidigare aldrig kommit sig för att sätta tänderna i. Men jag har förstått av recensenterna att det finns många fler lager än så i skildringen, historiskt intressanta aspekter som placerar boken på en hög litterär nivå. Ganska skönt egentligen att jag inte hade läst recensionerna – de hade nog skrämt mig – istället utgick jag bara ifrån min egen fantasi om boken.

Jag har alltså för första gången börjat läsa en bok av Gabriella Håkansson. Den rullar fram så skönt långsamt, samtidigt som den hela tiden är intensiv i personporträtten. Och nu när jag nästan hunnit halvvägs i den spelar det hemliga sällskapet, de omvälvande världshändelserna och den lockande londonmiljön nästan ingen roll längre för min läsning. Jag vill bara veta hur det går för de inblandade personerna. Jag står dem så nära nu.
Aldermanns arvinge var en favoritbok för mig redan när jag läste om den första gången i Svensk Bokhandels höstbokskatalog i juni 2013. Den fortsatte vara det när den kom ut i augusti och var det fortfarande när jag införskaffade ett exemplar i november. Och trots att jag vågat mig på att läsa den nu under sommaren 2014 så kvarstår omdömet. Detta är utan tvekan en favoritbok.

//Mattias Boström författare till Från Holmes till Sherlock

9789100130916

 

4 comments
  1. Jag tyckte mycket om Operation B när jag läste den för nu ganska många år sen. Men jag håller med om att Aldermanns arvinge är något alldeles eget. När jag läste den förra hösten var det som att kliva in i en ny sorts läsuniversum. Under långa perioder hände inte särskilt mycket men det var alltid trevligt att hänga i det där huset och med de där minst sagt udda figurerna. Jag ser mycket fram emot att läsa del två i serien som kommer nu i höst.

  2. Jag är sugen på att läsa Aldermanns arvinge, trots att det inte alls låter som en bok för mig, men den beskrivs så passionerat att lässuget sätter in.

  3. Jag blir också väldigt sugen på att läsa Aldermanns arvinge och tänker väldigt mycket att det är en Carolina-bok.

  4. Jag såg ett reportage om Håkanssons arbete med boken (kan det ha varit i Babel) och då visade hon kartan på väggen som hon tittat på när hon skrev. Ytterligt detaljerat. Då var det kört för mig. Jag har svårt för böcker som börjar med. eller utgår från en karta. Så är det bara.

Comments are closed.