Lyssna på författare? Nja.

carolina-top

Här kommer nu den tredje kollomedlemmen och erkänner skrapande med foten att ”ja, jo, det här med författare som pratar på scen, det är säkert intressant på många sätt och vis – men inte för mig”. Vadå, ”gillar inte att lyssna på författare”?? Gör inte alla bokälskare det? Är det inte därför det är så trångt av alla dessa bokälskarhorder på bokmässan?

Alltså, nej. Inte alla. Precis som Fanny så gillar jag mest ”bok” delen och inte ”mäss” delen på bokmässan, och precis som Helena är författarkvällar och Babel inget för mig. Jag är bokälskare, och det är böckerna och den egna upplevelsen med dem jag vill åt. Sen att det finns en kreativ och skicklig författare bakom verket – det är imponerande men det är inte människan jag är intresserad av. Det är verket.

Egentligen är jag likadan inom andra områden också. Musik, t ex. Jag är bara intresserad av musiken. Artisten som framför den? Låtskrivarna? Inte ett skvatt. Bara musiken. Jag går numera lika lite på musikkonserter som jag tränger mig fram till författaruppträdanden på bokmässan. Det är ju i hörlurarna med mig själv jag njuter av de där låtarna som mest, eller när jag själv skrålar med musiken när jag kör bil – orka då trängas bland folk flera timmar för att få se och höra artisterna live?

(nädå, jag har inte alltid varit så här tjurig och i det närmaste aggressivt introvert – när jag var sisådär sexton trodde jag fortfarande att Mauro Scocco faktiskt skulle kunna bli kär i mig om jag bara stod längst fram på tillräckligt många konserter och skrek honom rätt upp i ansiktet. Eller Thåström. Eller andra artister vars affischer prydde varenda centimeter av mitt rum. Det funkade aldrig. Jag fick inte ens ögonkontakt med Dave Gahan trots att jag skrek som en galning på en läktare längst bak i Globen eller var det nu var)(inte med Bono på Eriksbergsvarvet 1987 heller)(märkligt)

Vad ska jag då på bokmässan att göra? Jag kommer ju ändå bara att bli svettig under ärmarna och vilja gå och gömma mig efter några timmar? Jo – det är de där upplevelserna jag inte hade väntat mig som lockar. Det blir alltid någon sådan, och de väger alltid upp det där svettiga, jobbiga och förvirrade. Ett bokfynd kanske?(att lägga till de övriga i ryggsäcken som blir skitjobbig att kånka på – Jane Austens samlade verk i ett vackert band? Varför inte? Ner i ryggsäcken.) Mötet med någon person man inte har haft kontakt med på många år och nu tar en fika med och upptäcker att man fortfarande har massor att prata om med. Det väldigt lilla bokförlagets monter med böcker man absolut aldrig hört talas om men står försjunken i väldigt länge. Inköpet av perfekta julklappen till oäkta maken (små mjuka dockor föreställande Einstein, Freud och CheGuevara – de sitter fortfarande på hans nattygsbord).

Och så händer det ändå ibland att jag blir infångad i att lyssna på någon författare som står och pratar på någon scen. Troligen vet jag inte ens vem det är förrän personen ifråga avannonseras och applåderas (jag är usel på att känna igen människor) – man jag börjar lyssna på det hen säger och tycka det är intressant. Och så har det blivit en av de där oväntade upplevelserna. Så tydligen är jag väl inte helt hopplös vad det gäller att lyssna på författare – bara jag inte behöver planera in det, köa för det eller ens veta vem det är jag lyssnar på.

I år har jag för första gången ett seminariekort i handen (för torsdagen, som är den enda dagen jag besöker bokmässan pga att jag sedan åker iväg på en resa). Lite nervös är jag för hur väl jag kommer att utnyttja det där kortet – det finns ett antal seminarier jag borde gå in på, lyssna, anteckna och sedan rapportera all min entusiasm till arbetskamraterna på det bibliotek som bekostat kortet ifråga. Tänk om jag missar dem jag borde hinna gå på? Tänk om jag somnar? Tänk om jag får jag-står-inte-ut-med-alla-människor-panik och måste gå och sätta mig på Starbucks nere på stan ett par timmar i stället och läsa en bok ?(det råkade jag ut för ett annat år…)

Och i år väntar en riktigt trevlig upplevelse som inte alls är oväntad. Tvärtom har jag väntat och längtat efter detta hela sommaren – jag ska få träffa mina sex kulturkollokollegor IRL! Det blir fint.

 

Foto: KOL audience, av Rupert Ganzer (CC BY-ND 2.0)

10 comments
  1. Jag är inte heller lyssna-på-författare-frälst. Därmed inte sagt att jag inte vill kika på dem, eller beundra dem lite på avstånd, men särskilt intresserad av att lyssna på dem är jag inte. Jag känner för övrigt inte igen dem, har så svårt att placera folk. Hejade glatt på Björn Hellberg på Akademibokhandeln häromåret och trodde han var en gammal lärare.

    1. Ja, om jag överhuvudtaget känner igen någon så hejar jag glatt, och tror det är någon gammal bekant jag möter. Fast det där måste de väl vara vana vid, kändisarna?
      Björn Hellberg, alltså. Är han typ överallt? (och ja, honom känner jag igen)

  2. Jag har också lite svårt att förstå det där med att lyssna på författaren, jag har ännu aldrig gått på mässan med ett seminariekort, jag är mer för att traska runt och kika på alla böcker som finns där. Och Shakespearedockor. Och bokställ. Och bokkassar. Ja, du fattar 🙂

    1. Fattar precis. Jag lurar ännu på en Shakespearedocka. Och en på Jane Austen. Köpte en på en Jesus som ser helt skuldmedveten ut, och han sitter på mitt (ateistens…) nattygsbord. Han behöver kompisar!

  3. Seminariesalar är faktiskt ett ypperligt ställe att slippa undan värsta rusningen och stressen, där är förvisso mycket folk men de sitter still och är tysta 😉 Och för övrigt är jag mycket mer intresserad av vad som händer i mig när jag läser en bok än vad författaren tänkte när hen skrev den, men författare kan ju ha seminarier om saker som läsning och skrivprocesser också och då lyssnar jag gärna.

    1. Ja, precis, seminarier handlar ju mer om saker jag är intresserad av som har med böcker att göra och fokuserar inte så mycket på författaren i sig. Jag brukar gilla dem – när jag väl orkar ta mig iväg för att lyssna på sådana på någon författardag eller så. Eller som nu, på mässan.

  4. Jag hade seminariekort ett år, men då hann jag liksom inget annat. Tyckte det var extremt stressande när jag bara var där en dag. Men tunnelseendet var betydligt mindre än när en vandrat omkring på mässan en hel dag…

    1. Jag börjar tro att jag får åka dit flera dagar (fast inte i år). Jag har ännu aldrig ens tänkt tanken att jag ska orka det – men i så fall kunde man sprida ut seminarierna under flera dagar, och kanske inte behövde utnyttja varenda minut av dagen där inne i kaoset.
      Får fundera på saken till ett annat år.

        1. Ja, det är nog en bra idé. Och är man där flera dagar så har man mer tid att vila sig då och då i stället för att springa som en skållad råtta från det ena till det andra.

Comments are closed.