Kristina Sandberg boktipsar

Kristina Sandberg är aktuell med Liv till varje pris, den avslutande delen i trilogin om Maj, som utspelar sig i Örnsköldsvik. Första boken Att föda ett barn handlar om Majs första år som gift på 30-talet, men nu har det hunnit bli 60-tal.

Kristina Sandberg är aktuell på Bokmässan, bland annat i ett seminarium tillsammans med Anneli Jordahl med titeln Småstadsblues. Idag skriver hon här på Kulturkollo om några favoritförfattare, i synnerhet en stor litterär kärlek.

Det är svårt att välja ut en favoritbok. Jag tror att jag har blivit mer och mer intresserad av hela författarskap – och insett att mitt läsande styrs mycket av vad jag för tillfället är upptagen av i mitt eget skrivande. Under arbetet med trilogin om hemmafrun Maj i Örnsköldsvik har Jamaica Kincaid, Nina Bouraoui, Virginia Woolf och Joyce Carol Oates haft en särskild betydelse både språkligt och tematiskt. Och då kanske allra mest för att deras författarskap ger mig så mycket lust till litteraturen – både som skrivande och läsande. Samtidigt har jag förstås hela min läshistoria med mig in i skrivandet, och den listan består ju av så många fler namn som är viktiga för mig.

Jamaica Kincaid är kanske det författarskap som fortfarande är mest okänt i Sverige, även om flera av hennes titlar är översatta och hon är aktuell med en ny bok på svenska i höst. Därför väljer jag att tipsa om hennes förunderliga Min mor en självbiografi. Xuela Claudette Richardson, jagberättaren i den här fiktiva självbiografin, är dotter till en skotsk/afrikansk far och karibisk mor, på ön Dominika i Karibien. Men modern dör vid Xuelas födsel, och fadern lämnar henne som nyfödd till en tvätterska, tillsammans med ett bylte smutskläder. Direkt måste man vara vaksam – vems mor är det som berättar, för en självbiografi kan väl inte skrivas av någon annan än det jag som talar i texten? Jamaica Kincaid föddes dessutom som Elaine Potter Richardson – men Xuela hävdar bestämt att hon aldrig föder några barn. Är det sin döda mors självbiografi Xuela skriver? Eller skriver Kincaid sin egen mors paradoxala historia, och visar på litteraturens möjlighet att överskrida gränser och komma åt något ännu mera… sant, än det strikt biografiska? Kincaid återkommer ofta till passionerade och komplexa mor/dotterrelationer i sitt författarskap. För mig ställer också texten en fråga om vilka jag som får tala och lyssnas till i världen. Kolonialismens historia skrivs fram genom Xuela, samtidigt som det är lika mycket en berättelse om moderlöshet. Att trots förlusten erövra en röst, att överleva, vara ett jag i världen. Och Xuela är en lika motsägelsefull, överraskande, som berörande person. Hon är närmare sjuttio när hon berättar om sitt liv – på en prosa som inte liknar något annat. Derek Walcott har sagt att Kincaids meningar alltid är på väg mot sin egen motsägelse. Och kanske är det den ständigt överraskande och oroande prosan som gör hennes texter så drabbande och häpnadsväckande. Den är fysisk, poetisk, våldsam, smärtsam och rolig. Suggestivt vacker, samtidigt som den aldrig fastnar i skönhet utan blir i nästa mening grov och ful. Jamaica Kincaid låter Xuela tala på ett sätt som gör att man aldrig tvivlar en sekund på att det var exakt så här den här texten måste skrivas.

/Kristina Sandberg