Månad: oktober 2014

Kategorier
Romankoll Ungdomsbokskoll

Kulturkollo recenserar v. 44

Varje vecka samlar vi ihop länkar till de recensioner vi skriver på våra egna bloggar. Detta för att kunna erbjuda en ännu större bredd här.

Den här veckan har Kulturkollos skribenter besökt dystopiska framtidar och världens snara undergång samtidigt som vi svettats tillsammans galärslavar för tusen år sedan. Vi har varit i Estland, i England och i Ankh-Morpork, och varit ockuperade av ryssar, krigat mot fransmän och mot drakar. Vi har jagat mördare i sydvästra England, och vi har tvingats överleva ensamma och avskiljda från världen av en vägg. Vi har läst om Henry James, och vi har kramat våra barn extra mycket efter att ha läst om någons barn som inte fått leva längre.

Klicka på respektive länk för att nå recensionen.

Vi har recenserat:

The young world: Överlevarna av Chris Weitz (Helena)

Röde orm av Frans G. Bengtsson (Carolina)

Väggen av Marlen Haushofer (Helena)

Livets & dödens villkor av Belinda Bauer (Anna)

Livets & dödens villkor av Belinda Bauer (Lotta)

Mästaren av Colm Tóibín (Helena)

Lord John and the Brotherhood of the Blade av Diana Gabaldon (Carolina)

Utrensning av Sofi Oksanen (Helena)

Endgame: Kallelsen av James Frey (Carolina)

Vi var alltid beredda av Annika Koldenius (Linda)

Guards! Guards! A Discworld Novel av Terry Pratchett (Carolina)

 

Foto: ”Book-Color Histogram” av Patrick Gage Kelley (CC BY-SA 2.0)

Kategorier
Barnbokskoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Döden – killen som verkligen kan hantera en lie

carolina-top

Döden som en fysisk karaktär fascinerar mig. Det finns så mycket runt honom – attribut som lien och den svarta kåpan, det att han är något så omöjligt som ett vandrande skelett, hans enorma och eviga arbetsuppgift, att alla är rädda för honom – som gör att han blir intressant att avbilda. Googla ”death” på google bilder så finns det en oändlig mängd träffar. Det är läskiga bilder – men också väldigt roliga (favoriten tror jag är en Döden i sin kåpa som sitter och kramar en kaffemugg där det står något i stil med ”världens snällaste morfar” – med en nallebjörn på också).

Lika intressant tycker jag det är när Döden får vara en karaktär i en bok.

Fortsätt läsa “Döden – killen som verkligen kan hantera en lie”
Kategorier
Sakprosakoll

Mozart: Hans liv och tid – Piero Melograni

Lotta
Jag är absolut ingen expert på Mozart eller ens särskilt bevandrad i hans musik. Min bild av honom är helt och hållet grundad på Milos Formans film Amadeus från 1984 där Mozart framställs som ett stort barn med ett stort galet skratt, en oseriös skämtare och ett musikaliskt geni. Men det kanske inte är den historiskt mest korrekta bilden.

Det har tagit Piero Melograni fem år att sammanställa den här boken om Mozarts liv. Källorna är främst brev och andra skriftliga dokument bevarade från den här tiden. Och det är en delvis annan bild som växer fram.

Vi får följa Mozart från barndomen då han turnerade runt Europa som ett musikaliskt underbarn tillsammans med sin familj. Det är fadern Leopold som likt en nutida “stage-dad” kuskar runt från stad till stad med sexårige Wolfgang och elvaåriga Nannerl. De framställs som “naturens underverk” och får spela inför furstar, kejsare och adel. Båda barnen är skickliga på sina instrument men det är den lille Wolfgang som drar till sig mest uppmärksamhet.

Fortsätt läsa “Mozart: Hans liv och tid – Piero Melograni”
Kategorier
Romankoll Ungdomsbokskoll

Döden och litteraturen

helena-top

[quote]Problemet är, vem skulle någonsin kunna vikariera för mig? Vem skulle kunna träda in i mitt ställe medan jag vilade upp mig på något sådant där standardsemesterställe av typisk rekreationsortskaraktär, antingen det nu är tropisk- eller skidresevarianten? Svaret måste givetvis bli att ingen skulle det, vilket har tvingat mig att fatta ett medvetet, noga övervägt beslut – att låta distraktionen bli min semester.[/quote]

Kan döden berätta en historia? I Markus Zusaks Boktjuven är Döden inte bara högst närvarande utan också berättare av historien om den nioåriga Liesel som bor hos en fosterfamilj då hennes familj tagits till ett koncentrationsläger och hennes lillebror dödats. Liesel är boktjuven, som tar böcker från nazisternas bokbål och från borgmästarens bibliotek och delar historierna med den judiske man som gömmer sig i hennes källare. Det är en originellt berättarperspektiv där Döden tar hjälp av färger för att beskriva det den ser och upplever. Döden som utan samvete och känslor tar människor till sig men som inte står ut med att titta på de kvarlämnade människorna, överlevarna:

[quote]jag bevittnar dem som har lämnats kvar, just när de faller samman bland pusselbitarna av insikt, förtvivlan och häpnad. De har punkterade hjärtan. De har sargade lungor.[/quote]

Döden är ett jobbigt ämne som författare genom alla tider har försökt att bearbeta. Inte minst 1600-talets poeter som vältrade sig i livets förgänglighet och tyngden av den insikten nästan begränsade livet. Jag känner mig ibland som en sådan. En sextonhundratalspoet som grämer mig över att allt en dag ska ta slut. “Men går den att bemästra?”, kan man fråga sig. Detta handlar bland annat Mary Shelleys Frankenstein eller den moderne Prometheus från 1818. Shelley som lär ha inspirerats av litteratursamtal med sin make Percy Bysshe Shelley och med Lord Byron och som blev en del av den period som vi idag kallar romantiken (som var en motreaktion mot Upplysningens vetenskapliga skrifter). Romanen väcker också frågor om människan verkligen bör försöka bemästra naturen, i detta fall liv och död. Frankensteins monster har sedan dess blivit odödlig då den omskrivits och filmatiserats flertalet gånger.

Fortsätt läsa “Döden och litteraturen”
Kategorier
Kulturkoll

Håll bollen rullande, Klabbe!

lyran-top

Sorgen nu är en del av glädjen då. Så löd en rad ur en dödsannons efter en kär arbetskamrat, som avled för några år sedan. Jag har därefter ofta tänkt på de orden, sorg och glädje hör samman, oundvikligen. Och idag är det sorgen över Klas Ingessons bortgång som påverkar många av oss. Det är ju så svårt att tro att våra hjältar ska kunna drabbas av sjukdom och dö. Som vi vanliga. För mig var Klas Ingesson en av de stora hjältarna. Jag har älskat fotboll nästan så länge jag kan minnas och stordådet 1994 minns jag som om det var igår. Den omtumlande glädjen vi kände då har idag förvandlats till sorg. Men minnena har vi kvar och i dem springer Klas Ingesson fortfarande mer än alla andra och kämpar till sista blodsdroppen. Vila i frid brukar man säga och visst kan även en stor hjälte behöva vila. Men jag ser framför mig hur Klas Ingesson springer omkring i himlen på den mest perfekta av alla gräsplaner lattjandes med storheter som Grenoli och Nacka. Håll bollen rullande, Klabbe!

Kategorier
Kulturkoll

Linda listar filmer att gråta till

Linda

Döden är ett vanligt tema även i filmens värld och jag har klurat ihop en lista med filmer som fått mig att gråta. Vissa vågar jag inte se om av rädsla för att de inte längre håller, medan andra är filmer jag ser med jämna mellanrum. Döden är långt ifrån huvudtemat i alla filmer, men de innehåller alla död och sorg.

1. Första gången jag såg Cinema Paradiso började jag gråta mitt i filmen och kunde inte sluta. Egentligen handlar den inte främst om döden, men det är en gammal biomaskinists död som får huvudpersonen, regissören Toto, att vända hem igen. Vi får följa hans barndoms vänskap med den äldre mannen och det är så fint, så fint. Filmen fick en Oscar för bästa utländska film och är riktigt sevärd.

2. Det går inte att lista snyftfilmer utan att ha med klassikern Love story, som hade premiär 1970. Det var många år sedan jag såg den, men jag minns att jag verkligen fulgrät. Ali MacGraw och Ryan O’Neill spelar kärleksparet och de tillhör fortfarande mina favoriter.

Fortsätt läsa “Linda listar filmer att gråta till”
Kategorier
Barnbokskoll Ungdomsbokskoll

Att förlora en förälder

carolina-top

Detta är min värsta mardröm: att jag ska dö ifrån mina barn. Och ja, givetvis att förlora något av barnen (men det är så hemskt att hjärnan bara säger ”bort”). Men det där att dö själv – jag klarar helt enkelt inte tanken att svika barnen så. Eller – svika och svika. Men att de skulle fortsätta att vara – och jag inte. Det är mitt värsta.

Så därför brukar jag må riktigt dåligt av att läsa böcker där ett barn förlorar sin förälder. (filmer tar jag överhuvudtaget inte upp – skulle aldrig klara att se en sådan film eftersom bilder kommer mig alldeles för nära) Det finns en del böcker som liksom bara ger mig en rak höger i magen av död och sorg, och sedan lämnar mig där – men sedan finns det några böcker som handlar om sådan sorg men som ändå ger mig ett litet hopp. Här är tre av dem.

Fortsätt läsa “Att förlora en förälder”
Kategorier
Kulturkoll

Joss Whedon and George R. R. Martin walk in to a bar…

helena-top

Det finns flera versioner av den där skämtet/tweeten om att vissa författare/filmskapare dödar alla ens favoritkaraktärer, jag har läst varianter med J. K. Rowling, Quentin Tarantino och Stephen Moffat (vad han gör där vet jag inte, har han någonsin dödat en karaktär av vikt utan att hen kommit tillbaka?). Alla varianter har i alla fall gemensamt att det alltid är George R. R. Martin och Joss Whedon som går in i den där baren, och sen dör alla man gillar. Och visst ligger det lite sanning i det…

Fortsätt läsa “Joss Whedon and George R. R. Martin walk in to a bar…”
Kategorier
Romankoll

Vi var alltid beredda – ett samtal om en gripande roman

Foto: Sofia Runarsdotter, Weyler Förlag

vi-var-alltid-beredda

 Vi var alltid beredda är titeln på Annika Koldenius roman som dök upp hos bokhandlarna i augusti i år. I den berättar hon hur det var att leva med ett mycket sjukt barn och hur de i familjen, trots att de alltid var beredda, inte var förberedda på döden. Vi är mycket glada att kunna dela med oss av ett samtal med Annika.

Välkommen till ett samtal om boken Vi var alltid beredda!

Vi som pratar är Annika Koldenius, Linda Odén och Anna Johansson.

Anna: Vilket underbart omslag ni valt. Det griper tag direkt och tar oss med in i boken. Var det självklart att välja just det?

Annika: Ja, det var det faktiskt. Jag hade med en hög med foton till förlaget som vi tittade på tillsammans och alla fastnade för just det här. För mig är det ett foto från en tid som var väldigt fin och full av kärlek: vi var i Köpenhamn på vår första semester utomlands med Sam, Svante var nyfödd och jag ammade honom precis överallt utan att en enda dansk höjde på ögonbrynen.

Anna: Jag tyckte mycket om boken och den berör djupt. Jag funderade mycket på hur du praktiskt gjorde för att kunna skriva om något så personligt?

Annika: Tack för att du tycker om den. Jag gjorde inte på något särskilt praktiskt sätt, jag bara satte mig ner och skrev det jag tänkte på. Men en god vän sa till mig: “skriv så att det gör ont”, det vill säga “väj inte för smärtan”. Det tänkte jag mycket på – att jag skulle försöka vara så ärlig jag bara kunde med hur jag känt och tänkt, både i sorgen, men också under de år som Sam levde. Texten började ju också som en privat sorgedagbok som jag skrev för att förstå min sorg efter Sam hade dött. Det var en brutalt rak och ärlig text. När jag sedan bestämde mig för att det skulle bli en bok, så var det inte svårt att fortsätta skriva med samma brutala ärlighet om hur det var att bli Sams mamma och de textfragment som skulle bli de kursiva minnesbilderna.

Linda: För mig blev läsandet också känslosamt och mest drabbades jag av den sista delen där du så ärligt beskriver hur du försöker fungera normalt. Små detaljer som jackan och de orangea skorna och din panik under Bokmässan gör att det går att känna små delar av din sorg, trots att det självklart inte går att förstå fullt ut. Var du förbi den perioden du beskriver då, eller var även det skrivandet en sorgeprocess?

Fortsätt läsa “Vi var alltid beredda – ett samtal om en gripande roman”

Kategorier
Kulturkoll

Att söka tröst i kultur

Veckans utmaning på Kulturkollo handlar om tröst och kulturens lindrande kraft.

Berätta om något trösterikt som har med kultur att göra. Du kanske lyssnar på någon speciell musik, besöker en viss plats eller famn. Du kanske läser lyrik, dansar eller sjunger i kör. Du kanske fotograferar, målar eller bara är.

Delta i utmaningen genom att berätta om att ha kulturen som tröst på er blogg eller i annan social media, i kommentarerna här, runt familjebordet eller för era arbetskamrater. Om ni skriver något någonstans får ni gärna lämna en länk i kommentarerna så vi kan läsa.

 

Foto: 31º Festival Sigma Academia de Dança av Paulo Soucheff