av 
Jag brukar gå förbi Galagos monter ett flertal gånger under Bokmässan och köper då ofta böcker av de tecknare som just då råkar signera. Den här Bokmässan införskaffade jag Hanna Gustavssons debut Nattbarn och läste den med mina elever i bakhuvudet. Huvudpersonen har en riktig tonårskris, en sådan som vi många upplevt och igenkänningen är hög. Idag berättar Hanna Gustavsson lite mer om sin bok här på Kulturkollo och det är vi självklart mycket glada för.[hr]
Du debuterade med Nattbarn 2013. Varför blev det just serier?
Jag har alltid älskat att både rita och skriva och när jag började rita serier i vuxen ålder upptäckte jag att det passade mig perfekt hur jag kunde kombinera både text och bild.
Nattbarn handlar om Ingrid, som är 14 år. Hur fick du idén till historien?
Jag fick inspiration till boken genom att läsa mina gamla dagböcker från när jag var 13-15. Jag började också prata med folk i min omgivning om den åldern , hur de upplevt olika saker. Minnet av högstadiet är så mycket kompakt frustration och jag tänkte också att jag ville göra en förlösande berättelse för att bearbeta det på något sätt.
Vem vänder boken sig till i första hand, ungdomar eller vuxna?
Jag tänkte inte alls på målgrupp när jag ritade boken, men jag tror att min publik består mest av vuxna. Jag blir jätteglad när jag hör om att någon yngre tonåring läst boken. Jag tror den passar från ca 12 år och uppåt.
Jag är ganska ny serieläsare och har upptäckt en ny värld av främst kvinnliga tecknare. Hur kommer det sig att serierna är så stora i Sverige just nu? (eller är det bara jag som missat det tidigare kanske?!)
Det har nog varit en utveckling främst senaste tio åren. Det är väl en kombination av att kvinnliga serietecknare började gå ihop och nätverka och ge ut egna grejer , och det fungerade lite som en snöbollseffekt, att idén om vad en serie kan vara och vilka historier som kan berättas, breddades och att en del förlag hakat på en feministisk våg och velat ligga i framkant och gett ut fler och fler böcker av kvinnor. Det känns längesen nu som serier var något nördigt och barnsligt som bara killar höll på med. Serier är folkligt och kan vara vilken genre som helst eller vända sig till nästan vilken målgrupp som helst. Fortfarande är seriescenen i Sverige väldigt vit, och jag hoppas förläggare fortsätter jobba aktivt med att bredda mångfalden.
Du får gärna förklara begreppen för mig som är novis på området. Ska jag använda serier, serieromaner, grafiska romaner eller något helt annat?
Jag tycker allt funkar bra, men serieroman tycker jag beskriver bäst det jag gör. Det kan säkert vara olika från person till person, men jag tycker inte du ska vara rädd att säga fel 🙂
Har du någon tecknarförebild?
Ja, flera, även om jag läser väldigt lite serier. Jag har nyligen upptäckt den japanska tecknaren Taiyo Matsumoto och är helt förtrollad av hans värld, och det är lite oväntat eftersom jag alltid tänkt att jag inte är så förtjust i manga.
Sen finns det många svenska tecknare som jag beundrar, som t.ex. Emelie Östergren, Joanna Hellgren, Bitte Andersson, Nanna Johansson, Linda Spåman, ja det finns många.
Vilken serieroman skulle du rekommendera till läsare som är ovana vid genren?
Joanna Hellgrens Min Nattbror som inte är traditionellt serierutig. Det är mer illustrationer och text i kombination, men ändå berättad på ett sätt som gör att det känns som en serieroman. Jag tycker också att Elias Ericssons debutbok Åror har ett språk som gör det väldigt lätt att direkt komma in i berättelsen även om en inte är van vid serieformatet. Jag älskar också Ellen Ekmans Lilla Berlin (som går i tidningen Metro och även finns i bokform). Hon är fantastisk på att skildra samtidsfenomen med roliga reflektioner och punchlines i ett format där hon bara använder sig av 4 rutor per gång, det tycker jag är genialt, och passar perfekt om en inte orkar dyka ner i en tung och lång berättelse.
