Serier som en väg till läsning och läsglädje

carolina-top

Det finns en serie serier (har suttit en kvart nu och hängt upp mig på det här ”en serie serier” men får släppa det. Vad ska det heta? ”En serie seriealbum?”) som heter Amulett av Kazu Kibuishi. Amulett-böckerna är otroligt populära och ständigt utlånade på skolbiblioteket där jag jobbar. Och visst läser barnen serier annars också (inte så mycket manga nu men i stället upplever till exempel Cronstams Elvis en otrolig storhetstid hos oss) – men Amulett står i en klass för sig.

Amulett ges i Sverige ut av Hegas förlag, som specialiserar sig på lättlästa böcker för barn och ungdom. Texten i serierna är alltså lättläst (lix 17) med korta meningar. Det handlar i korthet om hur syskonen Emily och Navin för att rädda sin mamma kommer till en annan värld som heter Alledia. Alledia är befolkat av robotar som pratar och rent allmänt bär sig åt som människor, och människor som på grund av en förbannelse ser ut som olika djur. The bad guys är alverna som ser läskigt grådaskiga ut och har huggtänder, och så finns det lite frilansande monster här och där. Miljöerna skiftar från regnskogar eller berg till städer bland moln och är mycket fina. Och förutom robotarna så finns det otroliga maskiner och…ja, Alledia är en fantastisk plats.

Det är så roligt att visa Amulett-böckerna för barn som annars är så där njaaaäääää-iga till nästan alla andra böcker. Jag bara öppnar dem, visar några bilder och visar på den lättlästa texten, och att det är en hel serie – och så ”Ja! Den vill jag läsa!” (och ja, det är förstås roligt att visa den för barn som annars redan läser mycket – men det känns så extra bra när de ovilliga hittar något de gillar) Och så kommer de tillbaka och lånar resten av böckerna i serien och vill ha mer i samma stil. (”Se här – vi har hur många serier som helst. Låna vad du vill!”)

amulett inuti

Serier är ett alldeles utmärkt och fantastiskt sätt att berätta en historia, så att få barn intresserade av att läsa serier är något att vara glad över.

Men serier kan också vara vägen till att kunna ge sig på även vanliga böcker med enbart text. De ger övning i att följa en berättelse, att upptäcka uppbyggnaden av dem med inledning, kapitel, avslut, att kunna följa flera trådar i berättelsen samtidigt…och framför allt det här med glädjen att kunna uppslukas av en berättelse, att upptäcka att läsglädje finns även för den som har svårt att lära sig läsa.

Danske författaren Jan Kjaer använder sig också till viss del av serieformen för att underlätta för de lässvaga barnen. Han kallar det lässystemet LINK: “Korta kapitel och dynamik i både text och bild ger bra driv i berättelsen. Minst 60 % av texten illustreras i bild. Placeringen av pratbubblor och episk (=berättande) text är medvetet gjord för att leda läsaren rätt.”

magiska hjälmen

Böcker av Jan Kjaer som på detta sättet blandar serier och text är till exempel Taynikmaböckerna (10 stycken) och Kung Neos lejon (ännu så länge bara två). De är perfekta för de lite äldre barnen som egentligen fortfarande behöver böcker från börja läsa-hyllan fast de nu kanske går i fyran och tycker att sådana böcker är på tok för barnsliga och pinsamma att läsa.

Så för mig som jobbar med böcker och barns läsande så är serier ett alldeles underbart sätt att få läsa en berättelse – men också en väg till att kunna läsa och att vilja läsa.

Här har jag skrivit mer om serien Amulett.
Här har jag skrivit mer om Jan Kjaers böcker.

2 comments

Comments are closed.