Flickan och serierna

Är hon fem år? Hon hälsar på hos gammelmormor och hamnar alltid vid det där skåpet i köket, där tidningarna finns. Hon kan inte läsa men lär sig bilderna utantill. John Carter. Människan på Mars. I efterhand minns hon inte mycket om John (förutom att han var människa och ofta befann sig på Mars), men hon kommer ihåg Dejah Thoris, superkvinnan som de båda var lite förälskade i.

Hos farmor där det finns en hel hög kvarlämnade serietidningar. Timmar av Läderlappen, Stålmannnen, Fantomen (honom gillade hon aldrig!) att försjunka i. Läderlappen var favoriten för att han var mörkare och sorgsnare än de andra.

Och så skräckserierna! Carmilla eller någon annan vampyrkvinna i serieformat som kanske var det som fick henne att falla för vampyrerna. Berättelserna som fascinerade, och så blodet.

Hon var jag förstås och det här inlägget tar nu en helt annan vändning än vad som var tänkt. Jag behövde nämligen bildsöka lite när jag skulle sammanställa texten, och insikterna som slog mig… Kvinnorna har ju inga kläder! Kvinnorna utsätts för de vidrigaste övergrepp, de dödas och lemlästas och dränks i blod. Inte ens Dejah Thoris som jag älskade så djupt framställs på bild som något annat än en porr-pinuppa. Jag blir så väldigt ledsen.

Eftersom jag bara hittat omslagsbilder i min runt-tittning så hoppas jag fortfarande på att det fanns något lite annat där inuti. Kvinnor som tog för sig och män som inte utnyttjade (eller dödade) dem. Men jag är rädd för att de där omslagen är ganska representativa. Om jag ska försöka nå fram till en liten ljusglimt så tycker jag om tanken att det kanske var där den där lilla flickan började sin resa mot feminismen. När mönstret avslöjade sig, när det stod klart att kvinnor inte var detsamma som män när det kom till framställning. Kvinnor kunde vara tuffa, i undantagsfall, men de kunde aldrig vara det med kläderna på. Kvinnor kunde man dränka i blod och sexualisera hur som helst. Kanske var det då jag började se felet i systemet. Jag väljer att tro på det (även om jag för att den logiken ska hålla borde ha varit medveten och inte blivit så förvånad av upptäckten).

Hur som helst, allt detta till trots, så upplevde jag de där tidningarna som något magiskt när jag var den där flickan. Att läsa en av dem för trettionde gången var nästan lika svindlande som förra gången. Bilderna blev aldrig mer än precis lagom bekanta. Och det måste ha funnits något av värde i de där gamla tidningarna ändå. För att inte tala om mer nyskrivna serier som förhoppningsvis är lite mer uppdaterade när det gäller könsroller och annat livsviktigt, och bland nyskrivna serier har jag dessutom härligt mycket kvar att upptäcka. Jag får försöka fokusera på det nu i min nyvakna seriekris.

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med:
Bak bok mat, Beroende av böcker, Bokhuset, Bokstävlarna, Carolina läser, Cinnamonbooks, Fiktiviteter , Kulturkollo, Oarya, Smutstiteln