Tidstvillingarna – Sverige möter Nya Zeeland

carolina-top

tidstvillingarnaJag var mycket nyfiken på den här boken. Ett författarsamarbete med en svensk författare och en författare från Nya Zeeland som tillsammans skulle skriva om hur en flicka från Sverige och en pojke från Nya Zeeland möttes. Åh, vad intressant att jämföra deras liv! tänkte jag.

Och visst – det ÄR intressant att läsa om hur mycket det är som är lika för de bägge barnen men hur annorlunda deras liv ändå är från varandras. Men jag är inte nöjd med boken – den kunde ha blivit så mycket mer.

Astrid i Sverige är elva, har frånskilda föräldrar och bor med sin pappa och lillebror. I skolan är hon rätt ensam. Fast inte lika ensam och utsatt som Henrietta i hennes klass som dagligen blir utsatt för grov mobbing utan att någon vuxen ingriper. Astrid ser vad som händer men vågar inte göra något – varken berätta för de vuxna vad som händer med Henrietta eller försvara henne mot mobbarna eftersom hon är rädd att hennes egen situation då skulle bli värre än att bara vara “lite ensam i skolan”. (att bli mobbad kan smitta)

Tamati är också elva – han är född samma dag och till och med samma sekund som Astrid. Han bor på Nya Zeeland i en familj där alla verkar lyckliga, duktiga och glada. Han har vänner och är duktig i skolan, och skolan verkar förträfflig med ämnen som “eget företagande” och maorikunskap. Enda orosmolnet på Tamatis himmel är att han (tvärtemot Astrid) vågat försvara en mindre pojke från en större slagskämpig gosse som gav sig på honom, och nu är rädd för att slagskämpegossens storvuxne och motorcykelburne fader ska hämnas på Tamati. Ja, och så det att hans farfar envisas med att Tamati så som varande förste sonen till en förste son är utvald till att bli rangatira, ledaren för stammen, och Tamati inte vill det men inte vågar säga emot sin farfar.

Tamati och Astrid möts på magisk väg (och utöver detta magiska “resande” finns det inte mycket övernaturligt i den här boken) – eftersom de är födda samma sekund kan de genom tiden resa till varandra och vara med den andre i dennes liv en stund. Boken börjar alltså med att Tamati dyker upp i Astrids sovrum och skrämmer slag på henne – men snabbt accepterar hon hela tidsresegrejen och träffar Tamati mer eller mindre varje kväll/natt.

Men de provar inte på att leva varandras liv på något sätt. De liksom bara rapporterar om dem för den andre. Och det är här jag tycker boken kunde ha blivit mer. Som det är nu så skiftar berättarperspektivet ungefär i vartannat kapitel mellan Astrid och Tamati och vi får läsa om deras respektive liv. För bägge gäller att det blir mycket beskrivande text om vad de gör och upplever – en slags dubbel rapport från två elvaårsliv som är hyfsat olika. Jag har svårt att engagera mig och sitter och väntar på att det ska hända något som utnyttjar olikheterna dem emellan men det blir mest så att de när de träffas sitter och ger varandra lite goda råd av arten “våga försvara en vän” och “våga säga nej”. I allra sista kapitlen tar de aktiv del i varandras liv (och då blir det spännande) – men annars sitter jag i princip med två parallella vardagsrealistiska skildringar av två barns liv så väldigt tydligt skrivna av två olika författare. Trist.

Ännu tristare är det när den jobbiga situationen i Astrid och Henriettas klass med mobbing, ökat våld och så småningom också stölder och hot blir löst som genom ett trollslag genom…ännu mer våld och en grym hämnd? Att en av dem som plågar utsätts för övervåld för att det “ska lära honom hur det känns”? Att det hela inte klaras upp med vuxna som ingriper i tid utan med att eleverna själva får hämnas på varandra? Jag gillar det inte.

[box type=”tick” icon=”none”]
Titel: Tidstvillingarna
Författare: Arne Norlin & Sally Astridge
Förlag: Bokförlaget Känguru, ett imprint till Lind & Co
Utgivningsår: 2014
Målgrupp: ca 9-12 år

[/box]