Sofi Oksanen och Michail Sjisjkin på Moderna

anna-topDå är det dags för min sista författarlyssning på Stockholm Literature för i år. Jag ser fram emot mötet mellan Sofi Oksanen och Michail Sjisjkin, jag har läst Oksanen men Sjisjkin är okänd för mig. Jag ser i programbladet att hans senaste roman Venushår är nyutkommen i Sverige, det får bli en framtida utmaning.

Stefan Ingvarsson leder samtalet och de båda skriver böcker där man kan diskutera huruvida verkligheten och sanningen kan gestaltas i romanform. Vad är sanning och vems är sanningen?

Michail berättar att en bok faktiskt föds när författaren föds men mer konkret var det när han läste sin mors dagböcker. Han fick han funderingar om hur man kan skildra en mycket hård tid i Sovjetunionens historia genom en ung flickas ögon. Boken handlar om flykt och migration, han flyttade själv till Schweiz och arbetade som tolk på immigrationsmyndigheten, det fick bli romanens skelett. Boken handlar om att komma över brutaliteten som stammar från krig och våldsamma personliga berättelser. Det som tolken har som uppdrag är att vara neutral men det är omöjligt att genomföra.

Sofi Oksanen har återvänt till Estland i sin tredje roman, När duvorna försvann, och hennes berättelse har många inspirationskällor. Judith i Bibeln var en, hon insåg också att samtidens historia med den sovjetiska ockupationen i centrum var på väg ut ur människornas minne. Hon ville också undersöka propaganda och bruket av språket som maktmedel. Sofi berättar om att hon mycket gärna ville ha en dagbok som barn, så mycket att hon lärde sig skriva vid sex års ålder.

Livet är lektioner att lära, säger Michail. Han fick en viktig sådan när han besökte Tallinn. Han besökte som ung staden och när han frågade om något på ryska insåg han att han som ung man faktiskt är ansvarig för ockupationsmaktens sätt att behandla sina undersåtar. Finns där något sådant som ett kollektivt ansvar?image

Att skriva romaner i den stora ryska traditionen är inte att underhålla. Det är att överleva. Det handlar om att ställa de stora frågorna som gör att människan kan överleva, inga kompromisser med innehållet tolereras. Det menar Michail och historiskt sett har god litteratur alltid varit förbjuden. Nu är den ryska litteraturen friare än tidigare ändå har författarna svårt att leva på sitt skrivande. Det blir en paradox.

Stefan återvänder till tanken om minnet som sanningssägare.  Michail berättar att under 1900-talet i Sovjetunionen var det en överlevnadsstrategi att inte minnas  sin historia. Han har använt människoöden för att ge alla de människor som inte fått någon röst i historien en plats. Även om de inte har en egen historia så kan de bli ihågkomna. Oksanen arbetar mycket medvetet med att få historiska fakta rätt. Hon använder tid på research och särskilt ansvar kan hon känna eftersom hon är den enda som skrivit om den här tiden i Estlands historia. Det var inget som hon tänkte på när hon började skriva. Berättelser om hur ockupation, förtryck och små stater försöker hävda sitt självbestämmande och är ganska lika över hela världen. Det märker Sofi när hon reser runt för att tala om sina böcker.