Kulturkollo konfererar om Väggen

1963 i ett Europa fyllt av framtidstro och präglat av det kalla kriget gavs österrikiskan Marlen Haushofers roman Väggen ut. Nu finns den i nyöversättning av Rebecca Lindskog på Thorén & Lindskogs Förlag. Den har blivit en modern klassiker som lästs och diskuteras av många och den är en perfekt bok att samtala kring. Häng med på vårt prat och deltag gärna med egna kommentarer i kommentarsfältet.

Vad händer egentligen? Är alla utanför döda? Händer allt eller är det någon sorts dröm/depression/psykos?

Anna: Jag funderade mycket på väggen – är den där för att skydda från det som är utanför eller är den där för att hålla huvudpersonen kvar, eller både ock? Barriären som uppenbarligen finns i hennes liv är verklig eller måhända bara upplevd men trots allt så måste vi som läser förhålla oss till den. Eller?

Helena: Jag tänkte också mycket på barriären, vad den kan tänkas symbolisera, vad som händer därutanför, vad och hur mycket, eller kanske snarare hur många, som finns där innanför.

Lyran: En bok som Väggen får mig snarare att tänka att det inte finns något egentligen. Väggen handlar inte om en yttre eller om en inre vägg, snarare sker det en upplösning av gränsen mellan yttre och inre. Jaget och omvärlden är ett, allsmäktigheten och det totala beroendet blandas samman.  Kan man kalla det psykos? Eller demens? Eller autism? Ja, kanske.  Fast den yttre väggen finns ju kanske också. Och utanför den är alla förstenade …

Hur läskigt obehaglig är inte tanken på att vakna en morgon och vara avskärmad från allt?

Anna: Är det mänsklighetens största mardröm som man konfronteras med här? Tänk att bli ensam kvar. Kan man överleva utan någons slags sällskap?

Lyran: Jag tänker också att detta är mänsklighetens allra mest ursprungliga skräckscenario. Människorna kommer att dö ut och du är den sista överlevande. Hur länge vill du leva då?

Helena: Precis – hur länge vill man leva som ensam kvarlämnad när ensamheten är så ogenomträngligt slutgiltig. Jag fascineras över hennes styrka i det, att hitta mening men det är väl genom djuren hon lyckas hitta en uppgift och en motivation att kämpa på.

Lyran: Ja, jag tänker också att det snarare är en uppgift än en mer filosofisk/andlig mening hon hittar/skapar. Hon försöker verkligen att omskapa sig till en robot, men lyckas inte så bra: ”Jag är en dålig robot, jag är fortfarande en människa som tänker och känner, och jag kommer varken att kunna vänja mig av med det ena eller det andra. Därför sitter jag här och skriver ner allt som hänt …”. Språket har en viktig funktion för kvinnan även om hoppet att någon kommer att läsa är minimal.

Djuren är centrala, för henne men också för berättelsen …

Anna: Hon berättar tidigt i boken att något kommer att hända med hunden och den lilla meningen, nämnd i förbifarten, gör att jag hela boken igenom bara väntar på just det. Hunden, som heter Lo, heter i orginalspråk Luchs (lux) och beskrivningen av vänskapen mellan henne och hunden är verkligen vackert skildrad. Hunden blir ljuset i hennes liv. Jag tänkte på Will Smith och Sam i I am Legend, där är händelsen med hunden är avgörande för filmen. I Väggen är Lo en lika central figur. Kvinnan skapar en tight liten ny familj tillsammans med sina djur och de är det som gör att hon stiger upp om morgonen. Jag tänkte på min pappa som nyligen dog i cancer. Han steg upp varje morgon klockan sju för att sköta om sina hundar, in i det sista.  Omsorgen om djuren är rörande ända in i själen.

Lyran: Författarens hoppande fram och tillbaks mellan olika tidpunkter och att hon ger oss små glimtar av vad som komma skall försätter läsaren i ett närmast maniskt tillstånd. Jag läste hela tiden med bävan och var rädd för det jag visste skulle komma.

Helena: Jag blev också så där febrigt manisk i min läsning på grund av det berättargreppet. Och lite fånge i boken nästan, jag kände många gånger när jag kom allt närmare händelsen med hunden att jag ville sluta läsa för att slippa. Men jag kunde inte lägga bort boken …

Hon uttrycker inte mycket saknad efter specifika personer …

Anna: Jag reagerade på att hon bara nämner sin familj, och sitt gamla liv vid några få tillfällen genom hela boken. Kanske skulle det vara en slags överlevnadsstrategi också för mig om jag verkligen blev ensam i världen. Att leva i nuet och att fylla sina dagar med praktiska göromål är ett sätt att hantera livet som jag kan känna igen. I stunder av stress eller sorg så finns det inget så lugnande som att arbeta sig riktigt trött i trädgården.

Helena: Det är fascinerande och väldigt fint tycker jag hur hon lyckas tänka på sin familj med kärlek, vilket hon gör några gånger, men aldrig göra mer än nudda vid tanken. Jag tror också att det är tvunget, hur ska hon annars orka? Att koppla bort dået är nog det enda möjliga sättet, men hon är väldigt stark som orkar och aldrig faller ner i sorgen.

Lyran: Ja, det är slående hur snabbt huvudpersonen lyckas ”befria sig” från sina tidigare minnen och relationer. Hon tycks slå om till ”survival mode”. Detta är mycket realistiskt skildrat, just förmåga att stänga av och fokusera på att överleva gör att människor i krig faktiskt överlever trots de fasor de genomlever. Människan är finurligt konstruerad …

Vad tycker du är obehagligast/bäst/sorgligast i boken?

Lyran: Det hemskaste är just det där som författaren låter framskymta tidigt, men som inte sker förrän i slutet av boken. Jag vill inte vara mer specifik för att inte förstöra för den som ännu inte läst.

Helena: Jag tänkte mycket på kärlekens pris. Att hon tillåter sig att älska djuren trots att hon förlorar och förlorar. För att hon måste och inte kan värja sig. Så som vi alla gör.

Anna: Känslan av att leva med naturen och känslan av människans utsatthet i naturen gav mig mycket att fundera kring. Det finns ibland en tanke om att tekniska framsteg, digitalisering och utveckling skapar lycka och tillfredsställelse hos människan. Vad behöver vi egentligen för ett gott liv? Kanske är det en katt att klappa som är meningen med det hela?