av 
Selma Lagerlöf (1909), Verner von Heidenstam (1916), Erik Axel Karlfeldt (1931), Pär Lagerkvist (1951), Eyvind Johnson (1974), Harry Martinson (1974), Tomas Tranströmer (2011). Där har vi dem, alla svenska nobelpristagare i litteratur. Ganska många för ett så litet land, flera kontroversiella beslut, postuma pris och prisade medlemmar i Akademien. Möjligen är det bara vår senaste pristagare som klarat sig undan kontroverserna?
Personligen är jag djupt förälskad i tre av dessa författarskap och tycker mycket om ett fjärde. Erik Axel Karlfeldt och Eyvind Johnson lämnar mig ganska oberörd men det beror kanhända på att jag läst så lite av dem.
De fyra författare jag tagit till mig har vemodet gemensamt. Hos Selma Lagerlöf hänger det tungt över värmländska skogar (värmländska skogar som som vi alla vet är en manifestation av själva vemodet) och människor som Jan i Skrolycka. Hos Pär Lagerkvist följer det Bödeln i spåren och ligger det som en hinna över Barabbas ångestfyllda tillvaro. Harry Martinsons Aniara är vemodet nedskrivet och framsjunget, och Tomas Tranströmer är Tomas Tranströmer:
Nocturne
Jag kör genom en by om natten, husen stiger fram
i strålkastarskenet – de är vakna, de vill dricka.
Hus, lador, skyltar, herrelösa fordon – det är nu
de ikläder sig livet. Människorna sover:
en del kan sova fridfullt, andra har spända anletsdrag
som om de låg i hård träning för evigheten.
De vågar inte släppa allt fast deras sömn är tung.
De vilar som fällda bommar när mysteriet drar förbi.
Utanför går vägen länge mellan skogens träd.
Och träden träden tigande i endräkt med varann.
De har en teatralisk färg som finns i eldsken.
Vad deras löv är tydliga! De följer mig ända hem.
Jag ligger och ska somna, jag ser okända bilder
och tecken klottrade sig själva bakom ögonlocken
på mörkrets vägg. I springan mellan vakenhet och dröm
försöker ett stort brev tränga sig in förgäves.
(ur “Den halvfärdiga himlen”, 1962)
Jag vägrar att välja en favorit bland dessa nobelfavoriter men min läsning av Aniara liknar ingenting i hela världen. Hur jag satt på golvet (oklart varför) i mitt studentrum och läste högt för mig själv och ingen. Hur orden och melodin i berättelsen om det förlorade Doris och de döende drömmarna gick genom kroppen på mig. Jag har aldrig varit ett med en bok på det sättet förr eller senare. Det är en av de där upplevelserna som får mig att fortsätta läsa, för att hitta det där magiska igen. Läsmagin.
Bild: astronet.se, eftersom ingenting är mer vemodigt än rymden…
