av 
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.
Varje julfest deklamerade en kollega Viktor Rydbergs Tomten. Vissa år kom hen långt, andra lite kortare. Varje år slogs jag dock av vad härligt det kan vara med poesi och hur sällan vi låter den ta en plats i våra liv. Julsånger matas vi med så att det räcker och blir över, men dikterna då? Idag ska jag låta några av dem ta lite plats.
Som alltid går det att hitta något vackert hos Tranströmer. Inte för att dikten C-dur handlar om julen, men vinter är det då snöflingorna faller på den som vandrar lycklig från kärleksmötet. Möjligen väcker raden om leenden bakom uppfällda kragar en känsla av den glädje som vi borde sprida kanske lite extra i juletid. Och kanske borde till och med jag sjunga lite om Guds tillvaro.
När han kom ner på gatan efter kärleksmötet
virvlade snö i luften.
Vinter hade kommit
medan de låg hos varann.
Natten lyste vit.
han gick fort av glädje.
Hela staden sluttade.
Förbipasserande leende –
alla log bakom uppfällda kragar.
Det var fritt!
Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro.
Så tyckte han.
Han gör det bäst själv herr Tranströmer. Lyssna och njut.
Även William Carlos Williams skriver om snö.
ur The Dance
When the snow falls the flakes
spin upon the long axis
that concerns them most intimately
two and two make a dance
the mind dances with itself,
taking you by the hand,
your lover follows
there are always two,
yourself and the other,
the point of your shoe setting the pace,
if you break away and run
the dance is over
Annars sätter Stig Dagerman ord på det som borde vara allra mest viktigt i jul i sin dikt. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
Jorden kan du inte göra om
stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra
en annan människa väl.
Detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.
Dramatik förvisso, men visst har William Shakespeare en poäng då han i As we like it låter skådespelare uttala följande rader:
Blow, blow, thou winter wind.
Thou art not so unkind
As man’s ingratitude
Snart är ljuset här igen. Snart vänder det. Visst är julen ett välbehövligt ljus i mörkret, men jag ser fram emot våren, det gör jag. Med Karin Boyes ord vill jag skicka lite hopp.
Morgon
När morgonens sol genom rutan smyger,
glad och försiktig,
lik ett barn, som vill överraska
tidigt, tidigt en festlig dag —
då sträcker jag full av växande jubel
öppna famnen mot stundande dag —
ty dagen är du,
och ljuset är du,
solen är du,
och våren är du,
och hela det vackra, vackra,
väntande livet är du!
Men medan det nu ändå är december och julen närmar sig, så vill jag avsluta med en vintersång som hörs allt för sällan.
Önskar er alla en stilla natt och att ni finner en varm plats.
