Älskade Kulla-Gulla

Minst tre gånger har jag läst igenom hela serien om Kulla-Gulla, och läsningen har varje gång varit annorlunda.

Första gången jag läst den var jag nog inte mer än 9-10 år sådär. Då var det förstås den guldlockiga och väna Gullas liv och upphöjelse som fascinerade mig. En fattig flicka, lägst av alla som blir upphöjd till prinsessa mer eller mindre. Saga! Framgång! Lycka!

Sen tror jag nog att jag läste om serien minst en gång som barn (jag gjorde ofta det med böcker jag gillade) men är inte helt säker. Fortfarande i så fall helt koncentrerad på Gullas godhet och hur synd det var om henne, hur elak Regina var, och tant Emily, och Ivan och de där andra. Torpar Karlberg var rätt läskig, han också. Och den där rättaren som vippade med sitt hakskägg. Jodå, det var svart och vitt vid de där läsningarna.

När jag sedan som hyfsat vuxen läste litteraturvetenskap, och letade ämne till min C-uppsats, så tänkte jag ett tag skriva om Kulla-Gulla. Jag läste om hela serien igen, nu med vuxna ögon. Och nu såg jag ju allt det där andra. Torparlivet, statarna, svälten, folktron… Orättvisorna. De kvävande etikettsreglerna i herrskapsmiljöerna. Den gryende socialismen. Rädslan för överhet och prästerskap och äldre och läraren i skolan och Gud och döden och svälten. Slitet. Kylan. Spriten. Och så hoppet… lyckan i att bli överväldigande glad för att ens lilla torp ska bli rödfärgat igen. Förtvivlan när arbetet och slitet inte räcker till, att inte ha mat nog att sätta fram till sina barn. Förtvivlan att vara tvungen att ha sin lilla bebis med sig på arbetet som tvätterska, med hetvatten och lut överallt. Smusslandet av halva veteskivor och kaksmulor ner i fickan till ”dem därhemma” som väntar.

Åh! Jag har inte lärt mig allt jag kan om Sverige som det var vid förra sekelskiftet från Kulla-Gulla – men mycket av det kommer ändå därifrån. Känslan för det.

Senaste gången jag läste hela serien var det som högläsning för mina egna barn, som då väl var ungefär åtta och tio år, tror jag. Och visst fascinerades de som jag av blåögda, goda och lockiga Gulla. Men de överväldigades av allt det där andra som jag själv inte hade reagerat över som barn. Vad är ett torp? Dagsverke? Statare? Åt de verkligen bara potatis till middag? Visste de inte ens hur vitt bröd smakade? Varför lärde de sig psalmer utantill? Fick verkligen läraren slå dem? Varför är det så fel av Gulla att springa över ängen/prata dialekt/hoppa ner från vagnen istället för att värdigt stiga ner? Varför? Varför? Varför???

Och vi pratade och pratade om hur det var förr, och jämförde med hur vi har det nu.

Och fortfarande älskar min son att, likt patron, utbryta i ett gammaldags ”vafalls?!” då och då.

Måtte flera generationer få uppleva de här böckerna!

(vad jag skrev min C-uppsats om då? något helt annat: skildringen av Astri Taube i Evert Taubes diktning. Så kan det gå.)