De andras hus – Rhidian Brook

”Vet du att vi släppte fler bomber över Hamburg på en helg än tyskarna släppte över London under hela kriget?” […] Nästan som på beställning bredde ödeläggelsen ut sig framför dem. Även om det först liknade de minnesbilder de hade av London, Coventry och Bristol så blev det värre för varje meter. Ingenstans syntes några upprättstående byggnader, varken framför, bakom eller på sidorna, bara grus och spillror och folk som strömmade fram längs gatans sidor.

”Men det var väl de som började kriget, pappa?”

Operation Gomorrah 24 juli till 3 augusti 1943 utplånade stora delar av Hamburg och dess människor i intensiva bombanfall och efterföljande eldstormar som hade ihjäl även dem som befanns sig i skyddsrum. Minst 45 000 människor miste livet.

Den här boken utspelar sig i Hamburg 1946. Kriget är över men staden är fortfarande ett enda stort sår – grus, ruiner, bombhål och människor som har förlorat precis allt. Till Hamburg kommer engelske överste Lewis Morgan för att arbeta med återuppbyggnaden av staden och landet och människorna och livet. Återuppbyggnadsarbetet består i detta inledningsskede av att försöka skaffa mat och tak över huvudet åt alla svältande människor – men samtidigt i att spränga fullt fungerande fabriker för att verkligen i grunden krossa den tyska ekonomin. Dessutom läggs stora resurser på att via långa och detaljerade frågeformulär med efterföljande förhör försöka utröna vilka av tyskarna som har haft samröre med nazisterna. Vilka är ”vita” och alltså oskyldiga? Vilka är ”grå”? Vilka är ”svarta” och hamnar i fängelse? När en person anses vara ”vit” får denne ett intyg på detta, och får först därefter börja arbeta igen, eller resa, eller vara myndig överhuvudtaget. Om det nu finns ett arbete och inte arbetsplatsen på order av ryssarna sprängts.

Jag har aldrig tidigare läst någon bok som handlar om just detta – tiden precis efter andra världskriget. Hur människorna på något sätt försökte bygga upp sina samhällen igen samtidigt som de själva försökte leva med sin egen sorg och hantera allt sitt hat mot ”de andra”. Hur de nu visste vilken ondska människor är kapabla till, men ändå måste försöka leva vidare. I den första delen på boken så grät jag, och grät igen, och försökte föreställa mig hur det var. Jag kunde inte. Jag kunde bara gråta.

Det kan inte överste Lewis Morgan. I ett bombanfall under kriget har han förlorat sin äldste son, 14-årige Michael, men har inte gett sig själv tid att sörja. I stället har han kapslat in sorgen inuti sig, och begraver sig i arbete, i återuppbyggnaden av Hamburg och i alla de andra trasiga människor han träffar.

För det finns så många trasiga människor. Alla har mist någon. Ozi såg sin mamma brinna upp, och lever nu med en grupp barn i ruinerna där deras liv hela tiden handlar om att försöka skaffa mat och överleva. Ozis äldre bror, Berti, lever också men har sina egna demoner att tampas med. Han var soldat i kriget, och var en av de många som gavs Pervitin-tabletter för att orka mer. Nu är han beroende av Pervitin (=metamfetamin) och drivs mest av sitt hat mot fienden som ockuperar hans land. Herr Lubert, arkitekt med ett stort hus vid Elbes strand, förlorade sin fru i brandstormen. I frågeformuläret (det som ska avgöra om han är vit, grå eller svart) finns frågan ”Påverkade bombningarna er och er familjs hälsa?”. Han besvarar den endast med ett utropstecken varpå han får stora problem i den efterföljande utfrågningen (eftersom ”en balanserad person besvarar inte allvarliga frågor med ett utropstecken” varpå herr L svarar ”Bombningarna påverkade min hustrus hälsa. Tillsammans med fyrtiotusen andra dog hon i juli 1943, samma dag som britterna släppte lös eldstormen som ödelade staden.”) Herr Luberts dotter Frieda, som förlorat sin mor, begraver sig i Hitlermädels gymnastikövningar och sitt hat mot ockupanterna. Överste Lewis fru, Rachael befann sig i samma rum som sin son Michael när han dog men hon överlevde, och kan till skillnad från sin man inte sluta gråta. Och så Edmund, Michaels lillebror, som inte förstår varför pappa har ett foto av Michael och ett av sin fru instoppade i cigarettetuiet av silver – men inget foto på honom själv?

Bokens centrum finns i det faktum att överste Lewis tilldelas ett rekvirerat hus att bo i tillsammans med sin familj. Det är just familjen Luberts stora hus vid Elbe, som undgått alla bombningar och fortfarande är praktfullt, med stor trädgård, och med tjänstefolk. Men i stället för att tvinga ut Lubert och hans dotter att flytta till något flyktingläger så låter Lewis dem bo kvar eftersom huset är så stort. Klart det blir konflikter av detta?

Jag älskade första delen på den här boken – miljön, alla dessa trasiga människoöden, tanken på att en brittisk familj och en tysk familj skulle dela hus och vad det kunde föra med sig, de kafka-artade beskrivningarna av renhetsundersökandet av tyskarna och det tröstlösa återuppbyggnadsarbetet. Jag tänkte att wow – detta kan bli årets läsupplevelse. Men sedan hände något. Det storståtliga romanbygget i början liksom bara föll ihop för mig. Människorna upphörde att beröra mig och i stället såg jag dem liksom bara röra sig fram och tillbaka och göra rätt förutsägbara saker. Viktiga saker hasplades över. Två personer blir kära i varandra utan att jag riktigt begriper eller får vara med om varför de faktiskt blir det. Det som var så fantastiskt från början försvann och blev platt. Eller också kanske det är så att det är en helt OK roman med OK handling i en fascinerande miljö – men att inledningen var så bra att mina förväntningar blev för höga för resten av boken?

[box type=”tick” icon=”none”]

Titel: De andras hus
Författare: Rhidian Brook
Originaltitel: The Aftermath
Översättning: Louise Thulin
Förlag: Forum
Utgivningsår: 2014

Finns på Bokus och AdLibris.

[/box]