Veckans tema innehåller få ord, men desto mer känslor. Vi kommer att ägna de närmaste dagarna åt en genre som skrämt många, nämligen lyriken. Det blir poesi i olika former, av olika slag och på olika sätt.
Jag har alltid samlat vackra citat. Jag hittade dem i dikter, i sånger och i böcker. Omsorgsfullt skrev jag ner de vackraste orden i en bok. Jag sparade dem till den dag då jag behövde ord att njuta av. Sedan började jag gymnasiet och mötte en svensklärare som visste precis hur dikter skulle tolkas. Hon hade rätt, alla andra fel. Jag som vant mig vid att låta tankarna flyga fritt förstod inte alls hur min känsla, min tanke, min tolkning kunde ge noll poäng på ett prov. Länge förstördes läsningen av lyrik för mig. Rädslan för att läsa fel hämmade mig.
Så började jag läsa på mitt sätt igen. Jag hittade tillbaka till Nils Ferlins samlade verk, började läsa Karin Boyes vackra dikter och letade mig in i en värld som jag insåg var större än jag anat. Jag upptäckte Per Wästberg och läste hans Förtöjningar om och om igen. I en fåtölj på Stadsbiblioteket viskade jag fram hans ord och de blev mina.
Dina fingrars avtryck på soppskedens skaft.
Dina ögon som ljuset stannar i.
Vår kärlek har oklar utsträckning, okänd kubik.
Inget är uppgjort på förhand.
Förundran är snittet genom det synliga.
Så började jag studera engelska på universitetet och fick för första gången uppleva hur det var att ha lärare som brann för sitt ämne, som älskade litteratur och som ville dela med sig. Jag fick höra Shakespeares sonetter på vacker engelska, fick ta del av the Lake Poets och uppleva att det gick att njuta av dikter, trots att varje ord inte gick att förstå och trots att tolkningen av det jag läste eller hörde inte var självklar. Det räckte att orden väckte en känsla och jag tillät mig att återigen njuta av vackra formuleringar.
Shall I compare thee to a summer’s day?
Thou art more lovely and more temperate:
Rough winds do shake the darling buds of May,
Jag fick också lära mig att dikter kunde vara väldigt raka, att det inte behövde vara krångligt. En lärare i amerikansk litteratur hoppade runt i klassrummet medan han reciterade William Carlos Williams. Att hans entusiasm smittade av sig var oundvikligt.
This is just to say
I have eaten
the plums
that were in
the iceboxand which
you were probably
saving
for breakfastForgive me
they were delicious
so sweet
and so cold
När jag sedan studerade svenska fick vi i uppgift att läsa dikter högt i grupp. Vi gjorde det flera gånger för att det var så trevligt. Några glas vin, en brasa och lyrik. Att läsa och lyssna på ord kombinerade på de vackraste sätt är något av det mest njutbara som finns. Den här dikten kan jag fortfarande höra en kär vän läsa. Jag behöver bara blunda, så kommer orden och med den känslan.
Tag mig. – Håll mig. – Smek mig sakta.
Famna mig varligt en liten stund.
Gråt ett grand – för så trista fakta.
Se mig med ömhet sova en blund.
Gå ej från mig. – Du vill ju stanna,
stanna tills själv jag måste gå.
Lägg din älskade hand på min panna.
Än en liten stund är vi två.
Den här veckan vill vi bevisa att lyrik inte är något krångligt och att det definitivt inte finns något facit. Vi vill frossa i ord, i vackra och slagkraftiga formuleringar. Vi vill väcka känslor, men vi erbjuder inga tolkningar. Temat för veckan bär titeln Lyrik och längtan.
Vilken underbart fin text Linda! Jag som oftast duckar när det kommer till lyrik känner mig väldigt sugen!
Vad bra! Och tack.