För ganska länge sedan läste jag en riktigt tjock, historisk roman: Sarum av Edward Rutherfurd. Den handlar om Englands historia, från istiden till nutid. Tusentals år! (och, ja, den är verkligen väldigt tjock) För att ge historien liv har författaren valt att följa ett antal familjer, som under årens lopp fantastiskt nog har kvar samma efternamn och dessutom håller sig kvar i samma trakt: Sarum. Eller det som så småningom blir Salisbury.
Det börjar med jägaren Hwll som hittar en trygg boplats i det höglänta Sarum-området, fortsätter med nedslag i historien som ett där Nooma Mason är med och bygger Stonehenge och för all del det när hans sentida ättling (också med efternamnet Mason) är med och bygger katedralen i Salisbury. Det invaderas och krigas: det kommer kelter, romare, saxare och till sist normander. Det är förstås en gigantisk väv av händelser och personer, men hela tiden vaknar historien till liv och visar mig att ”så här kanske det verkligen gick till på riktigt”. Till och med den som kan ha varit ursprunget till Arturlegenderna är med.
