“Ingen kvinna skriver lika bra som jag”

Lotta

För några år sedan gjorde nobelpristagaren VS Naipaul en intervju med Royal Geographic Society där han avfärdade kvinnliga författare. Han sa bland annat att det finns ingen kvinnlig författare som kan matcha hans litterära kapacitet, kvinnor är för sentimentala och har en för snäv bild av världen för att kunna skriva bra.

[quote]My publisher, who was so good as a taster and editor, when she became a writer, lo and behold, it was all this feminine tosh. I don’t mean this in any unkind way.[/quote]

(Eh.. på vilket sätt menar du det då undrar jag?)

Han hävdar också att det räcker att läsa ett stycke eller två från en bok så kan han avgöra om den är skriven av en kvinna eller man.

Nu skulle jag förstås helst vilja testa den gode Naipaul med några väl valda utdrag. Men jag testar er istället. Här kommer ett par stycken som några kända svenska författare har skrivit. Kan du avgöra om det är en man eller kvinna som skrivit?

1. Att en hund kan skrika så. Samuel Johansson har aldrig hört en hund låta på det viset förut. Där står han i köket och brer en smörgås. Hans gråhund är bunden i löplina på gården. Allt är fridens liljor. Så börjar hunden skälla. Till en början skarpt och hetsigt. Vad skäller den åt? Ingen ekorre i alla fall. Skall på ekorre känner han igen. Inte älg? Nä, älgskallet är dovare och stadigare. Sedan händer något. Hunden skriker. Tjuter som om helvetets portar öppnat sig. Det är ett läte som väcker en kall skräck i Samuel Johansson. Så blir det tvärtyst.

 

2. Nu reser de sig och går iväg, den alkoholiserade kvinnan och hennes missnöjde man. Han ser inte på henne utan går bara med bestämda steg mot utgången och hon vinglar efter på sina höga klackar. Försöker hänga med utan att låtsas om hans irriterade ignorering, och kanske ligger de sömnlösa ibland om kvällarna och undrar varför de egentligen gifte sig. Allt det där man tänker ska ske med förhållandet när man ingår äktenskap och som liksom inte sker. Och plötsligt har trettio år passerat och man inser att man blivit lite småalkad och olycklig och ens man skäms över en och går hela tiden några meter framför.

 

3. Det var onekligen ett vackert hus hon bodde i, kvinnan som ljugit för honom. Säkert hundra år gammalt med gul träpanel och vita snickerier omgärdat av knotiga, kala fruktträd i väntan på vår. Två bilar på garageinfarten, en Saab 9-5 kombi och en vit Golf. Båda av betydligt senare årsmodeller än hans egen gamla Mazda. Därinne i den välmående förortsidyllen bodde hon alltså, kvinnan som missbrukat hans kropp och lurat hans själ. Hon och den som gick under benämningen “oss”.

 

4. Det är nåt visst med att ha syskon. Det är som att alltid kunna dra upp två strumpor ur byrålådan och även om de inte är ett par så är det i varje fall bättre än att gå bar på ena foten. Min syrra, Monika, är femton, fem år äldre än jag. Hon är vresig och lite kantig och ser liksom plågad ut när hon kommer hem på eftermiddan och brygger te, häller upp saft och brer mackor till oss. Det är först flera år senare som jag ska förstå ursprunget till den där dysterheten och den undvikande blicken.

 

5. Hon tror att hon räddade barnen. Hon brukar säga att hon var en mur mellan dem och det onda.
– Det enda som gör att jag överlever är vetskapen att ni inte behövde ta några smällar.
Där står de blåslagna barnen och tiger. De vet att de inte kan rädda henne. Ändå försöker de vara en mur mellan henne och det onda. Och någonstans där finns det som kallas kärlek.

 

6. Alla äktenskap har dåliga sidor, eftersom alla människor har svagheter. Alla människor som lever med en annan människa lär sig att hantera dessa svagheter på olika sätt. Man kan till exempel betrakta dem som man betraktar väldigt tunga möbler, och helt enkelt lära sig städa runt dem. Att upprätthålla illusionen. Man vet förstås att smutsen samlas under ytan, men man lär sig att förtränga det så länge gästerna inte kan se den. Så en dag flyttar någon på den där möbeln utan att be om lov, och allt kommer fram. Smuts och repor. Permanenta märken i parketten. Då är det för sent.

 

Ja, vad tror ni? Vilka är skrivna av män och vilka av kvinnor? Är det sant som teorierna säger att män använder ett fåordigt språk och många verb, medan kvinnor är mer beskrivande och detaljerande? Att män är mer inåtvända och reflekterande, medan kvinnor är pratigare och mer relationsfokuserade? Att kvinnor använder orden jag, du och hon oftare än vad män gör. Ligger det någon sanning i det?

Foto: Black Zack (CC BY-NC-SA 2.0)

7 comments Add yours
  1. Jag hoppas det kommer facit senare, för även om jag struntar högaktningsfullt i författarens kön så blev jag lite nyfiken på en och annan av böckerna!

  2. Jag tror inte ett dugg på att det går att avgöra könet på författaren. Jag är bara förvånad över att en nobelpristagare, som borde vara intelligent, kan resonera så omoget. Vet han inte att vi alla i första hand är människor, inte kön.

  3. Här kommer de rätta svaren:
    1. Åsa Larsson – Till offer åt Molok
    2. Maria Sveland – Bitterfittan
    3. Karin Alvtegen – Svek
    4. Torbjörn Flygt – Underdog
    5. Jonas Gardell – Frestelsernas berg
    6. Britt-Marie var här – Fredrik Backman

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.