Hundratals och tusentals år

carolina-top

För ganska länge sedan läste jag en riktigt tjock, historisk roman: Sarum av Edward Rutherfurd. Den handlar om Englands historia, från istiden till nutid. Tusentals år! (och, ja, den är verkligen väldigt tjock) För att ge historien liv har författaren valt att följa ett antal familjer, som under årens lopp fantastiskt nog har kvar samma efternamn och dessutom håller sig kvar i samma trakt: Sarum. Eller det som så småningom blir Salisbury.

Det börjar med jägaren Hwll som hittar en trygg boplats i det höglänta Sarum-området, fortsätter med nedslag i historien som ett där Nooma Mason är med och bygger Stonehenge och för all del det när hans sentida ättling (också med efternamnet Mason) är med och bygger katedralen i Salisbury. Det invaderas och krigas: det kommer kelter, romare, saxare och till sist normander. Det är förstås en gigantisk väv av händelser och personer, men hela tiden vaknar historien till liv och visar mig att ”så här kanske det verkligen gick till på riktigt”. Till och med den som kan ha varit ursprunget till Arturlegenderna är med.

Och det är precis sådant jag vill ha när jag läser historiska romaner. Jag vill vara där. Jag vill känna den där känslan av att människorna då sarumlevde och andades, hade drömmar och sorger – fast de fanns för hundratals eller tusentals år sedan. Men det gigantiska tidsperspektivet i Sarum ger mig något mer, något som jag älskar att fundera vidare över: det där med att generationer kommer och går och det där med rötter – att jag härstammar från dem som levde för så länge sedan. Och så det där med hur tiden också raserar – att civilisationer går under, att kunskap glöms bort. Att saker och företeelser som var självklara under ett par århundraden senare inte alls finns kvar. Måste uppfinnas på nytt. Det där med att tiden går och går och går och att jag själv är så liten i det stora hela. Ett dammkorn.

I stället för att svamla vidare så där svårt tidsfilosofiskt vill jag ge ett exempel. Det är en av scenerna i Sarum jag aldrig har glömt, fast det nu är kanske tjugo år sedan jag läste den:
En pojke som lever någonstans på 800-900-talet överraskas av ett åskoväder när han är ute i naturen. Blixten slår ned precis intill honom, men far sedan iväg i och bränner marken i ett spikrakt streck flera hundra meter. Pojken tror absolut att det är ett gudaingripande av något slag, och är skräckslagen och hänförd. Det han inte har en aning om är att blixten har träffat en av romarnas bortglömda, flera hundra år gamla vägar, ordentligt gjutna med något slags järninnehåll. Och jag som läser känner tidsvindel – jag läste ju alldeles nyss om en av romarfamiljerna, läste om deras liv och vedermödor och om hur de där vägarna byggdes och de försökte civilisera hela Britannien. Och redan nu är de en sägen och en myt, och deras vägar fullständigt övervuxna och bortglömda.

Så jag söker tidsvindelkänslan när jag läser historiska romaner. Men faktiskt kan jag ibland hitta den även i framtidskildringar! Jag hittade den till min glädje i science fictionromanernas science fiction romaner: Stiftelse-trilogin av Isaac Asimov.

Stiftelsen utspelar sig i en diffus och mycket avlägsen framtid, fylld med teknologi och fantastiska uppfinningar.  En oerhört begåvad man vidstiftelsen namn Hari Seldon kan med hjälp av matematiska formler och avancerade beräkningar både förutsäga världens undergång om femhundra år men också hur allting kan räddas. Det är därför Stiftelsen startas, en grupp människor som på en avlägsen planet ska rädda kultur och människornas historia till framtiden.

Böckerna handlar sedan om hur århundradena går och världen mycket riktigt går mot sin undergång, och om hur människorna i Stiftelsen bär sig åt för att försvara både sin planet, sin makt och sin kunskap mot alla hot utifrån. Det kryllar av listiga planer, intriger och maktspel – men de Stiftelse-anknytna människorna är alltid de som är smartast och avgår med segern i slutänden. Och – nu kommer det – trots att detta utspelar sig i framtiden så handlar det liksom i Sarum om generationer som följer på generationer, tidens gång, förlorad kunskap, och om människor vars bravader vi får läsa om i ett kapitel sedan i nästa kapitel har förvandlats till myter och sägner eftersom det har gått kanske hundra år. Och jag känner tidsvindel igen. Och den där eviga, återkommande funderingen om hur kort och litet ett enda litet ynka människoliv är i det stora hela. Att jag lever här, nu, idag – men är bortglömd om bara hundra år.

 

Foto: Stone Henge Sunset av Cheng I (CC BY-NC-ND 2.0)

7 comments Add yours
  1. Jag älskade Sarum när jag läste för kanske tio år sen (mer?), mitt enda problem var att jag ibland tvingades lämna karaktärer jag inte var riktigt färdig med för att förflyttas framåt i tiden. Och Stiftelsen har min man pratat sig varm för i många år nu…

    1. Det där tror jag också att jag tyckte (det var som sagt var lääänge sedan jag läste den), att vi fick lämna personerna så snabbt. Det är förstås många personer och mycket historia som skulle tryckas in i den där boken. Men ändå!
      Och Stiftelsen är verkligen läsvärd – är dessutom snabbläst vilket jag inte riktigt hade väntat mig.

  2. Sarum är verkligen en av mina favoritböcker, även om det är länge sedan jag läste den. I slutet på 70-talet läste vi i min bokcirkel en bok som väl passar veckans tema, men som jag varken minns titel eller författare på, men aldrig helt glömt. Den handlade om att man under isen i Antarktis upptäckte en försvunnen civilisation och också två nedfrysta människor, som vid upptinandet levde. Kan någon hjälpa mig att hitta boken igen?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.