av 
Jag skulle också vilja läsa Skymningsporten av Jeanette Winterson, som fyra imponerade Kulturkollare skrev om i torsdags. Detta trots att jag i princip alltid avfärdar historiska böcker och tänker att de inte är något för mig. Just häxor har dock alltid fascinerat mig. Från min barndom minns jag Mor är ingen häxa av Olov Svedelid, vars historiska böcker jag slukade. Då läste jag en massa historiska böcker, men någonstans försvann suget efter dem, för trots tre terminers historiestudier på universitetet håller jag mig helst till modern tid när det kommer till skönlitteratur. Det är alltså jag som är veckans skeptiker här på Kulturkollo.
Lite roligare är Roald Dahls Häxorna, där huvudpersonen bor på samma hotell, där häxorna har sitt årliga möte. Dahls häxor är skalliga och hysteriskt rädda för möss. Det här att kvinnor ses som annorlunda kan vi skämta om, men jag kan komma på hur många historiska romaner som helst där kvinnor är utsatta. Alla är inte självständiga och starka som häxorna i Engelsfors och de trots att apokalypsen i Bergslagen är kämpig att hantera, är det inga offer vi får läsa om.
Förra sommaren slukade jag Therése Söderlinds Vägen mot Bålberget, en bok som jag lånade till min läsplatta, mer eller mindre av en slump och på semestern blir allt läst. Det är en helt fantastisk bok, där kvinnor blir behandlade som skit. En hel bygd vänder sig mot Malin och andra kvinnor, som pekas ut som häxor av människor som ger ögonvittnesskildringar som är allt annat än sanna. Att få läsa om hur rykten och lögner om kvinnor leder till döden för många är gräsligt.
Just nu läser jag Burial Rites av Hannah Kent, en bok som utspelar sig på norra Island 1829 och bygger på den sanna historien om Agnes Magnúsdóttir som är dömdes till döden för två mord. När jag studerade förra årets korta lista för Bailey’s Women’s Prize for Fiction tänkte jag direkt att det säkert kunde vara en bok för Helena och Anna, men absolut inte för mig. Nu har jag inte hunnit läsa ut den ännu, men jag är helt klart fast. Lite störande är det dock att läsa boken på engelska, för trots att det är originalspråket känns det märkligt att läsa om Island och de isländska personerna med isländska namn på engelska. Det krockar lite.
Kanske är det faktiskt så att denna skeptiker egentligen inte alls är det. Det finns många bra, historiska romaner och skönlitteratur är ett bra sätt att läsa sig nya saker på. Trots detta finns motståndet kvar och böcker som jag kanske hade älskat blir liggande. Wolf Hall är en sådan bok. Kanske ska jag satsa på att läsa den i sommar, trots att den känns lite för tung, både bildligt och bokstavligt. Det kanske inte bara är en bok för Helena och Anna, utan faktiskt också för mig.
Vilka historiska romaner skulle ni rekommendera en kanske snart omvänd skeptiker?
En historisk roman kan ju tolkas på olika sätt – det kan vara en roman skriven i nutiden om äldre tider, vilket antagligen är den riktiga(?) tolkningen. Men det kan ju faktiskt också vara en gammal roman om den tid, som författaren levde i, när romanen skrevs. Båda ger oss inblick i en historisk tid. Själv älskar jag historiska romaner och tycker det finns massor som är läsvärt. Att här begränsa sig blir svårt, men dessa böcker tycker jag är extra läsvärda:
Marion Zimmer Bradley: Avalons dimmor (passar också utmärkt in på veckans tema)
Christian Jacqs fyra romaner i serien ”Vishetens sten”, som är mycket bättre än hans Ramses-serie.
Catharina Ingelman-Sundberg: Mäktig mans kvinna
Mika Waltari: Sinuhe, egyptiern
Conn Iggulden om Julius Caesar , de fyra böckerna i serien ”Kejsaren”
Jag kan fortsätta länge till, men stoppar här med den bästa högläsningsbok, jag haft i mellanstadiet:
Cannie Möllers ”Kriget om källan”. Vilken tid är det?
Tack för tipsen! Jacq, Waltari och Iggulden borde verkligen läsas. Blir dock ofta avskräckt av att de är så himla tjocka.
Du ska ju förstås läsa Diana Gabaldons Outlanderserie 🙂
Sen tycker jag mycket om Maria Gustavsdotters böcker om prästdöttrarna, Ulrikas bok och Katarinas bok.
Och så har vi giganten när det gäller historiska romaner – Ken Follett. Hans Svärdet och spiran är fantastisk och en av mina största läsupplevelser. Hans senaste trilogi om 1900-talet är också läsvärd – den följer några familjer och deras öden under detta händelserika århundrade.
Jag skaaaa, men den är ju så tjock och innehåller tidsresor och är historisk. Många hinder att ta sig över för skeptikern. 😉
Några tips från mig: Djävulen hjälpte mig av Caroline Eriksson, I vargavinterns land av Cecilia Ekbäck och Den osynliga bron av Julie Orringer. Fullpoängare hos mig alla tre, och de två första är inte tjockare än ”normala” böcker så kanske skulle du gilla dem. Framförallt Erikssons bok är inte av det romantiserande slaget, utan beskriver mer den dystra verkligheten. Fast på ett fenomenalt sätt! Orringer skriver om det glamorösa livet i Paris före kriget (har för mig att du är svag för Frankrike?) och förintelsen sett ut ungrarnas perspektiv, ovanligt och intressant. Men sorgligt. Ekbäck har skrivit en deckare som utspelar sig i lappmarkerna under 1700-tal, också ovanligt och med en inblick i samekulturen. Jag slogs av att jag vet så lite om samerna fast vi bor i samma land, samtidigt som det var spännande och med lite vibbar av Söderlinds Vägen mot bålberget :))
Jag tycker du är på helt rätt väg med Hannah Kent, den är så bra! Wolf Hall tror jag absolut att du skulle kunna gilla, särskilt som att en stor del av förträffligheten med den ligger i att den synliggör hur liten skillnaden är mellan historiska människor och oss i nutiden.