En kärleksförklaring till det lågmälda

Foto: Johann Pall-Valdimarsson

Lotta
Det är inte bara jag som älskar den isländske författaren Arnaldur Indriðason. Hans böcker har översatts till ett tjugotal språk, getts ut i över trettio länder och sålts i flera miljoner exemplar. Han har vunnit fler utmärkelser än det går att räkna.

Arnaldur Indriðason föddes 28 januari 1961 i Reykjavik. Hans far Indriði G. Þorsteinsson var journalist, redaktör och författare. Arnaldur växte alltså upp till tonerna av kreativt skrivmaskinsknatter. Det kanske inte är så konstigt att han också blev författare till slut.

Men han började inte skriva böcker förrän vid 34 års ålder. Innan dess jobbade han som journalist och filmkritiker. Alla de här filmerna, både bra och dåliga, lärde honom hur man berättar – eller inte berättar – en historia.

Hitchcock är en av hans förebilder. En annan är Sjöwall-Wahlöö. Som ung läste han böckerna om Martin Beck och fängslades av socialrealismen och samhällskritiken. Det var inte fokus på en massa blodiga mord, slagsmål och vapen, utan här var karaktärerna de viktiga. Det vanliga polisarbetet fascinerade.

På Island sker det ungefär ett mord om året. Poliserna bär inte heller tjänstevapen. Det är en speciell miljö för att skriva deckare. Och det är i den här andan han har skapat sin kommissarie Erlendur Sveinsson. Erlendur är en tystlåten enstöring. Han lever sitt liv som han alltid gjort, trots att samhället runt omkring honom förändras. Han tycker inte om förändringar. Det var bättre förr. Han äter fårskalle och han läser gamla isländska sagor. Hela hans liv präglas av skuld. Skuld för att han som barn tappade bort sin lillebror i en snöstorm. Han kan inte förlåta sig själv och gör årliga resor till sina barndomstrakter för att hitta broderns kropp. Han känner också skuld för sitt misslyckade äktenskap och att han förstört sina nu vuxna barn.

Erlendur är fåordig och karg. Precis som språket i Arnaldurs böcker. Han väljer sina ord med omsorg. Han är en mästare på att beskriva miljöer och stämningar utan att direkt uttrycka dem. Han litar på sina läsare. Man behöver inte vara övertydlig och förklara varenda detalj. 

Han målar upp den isländska miljön och stämningen med en dov färgpalett. Det finns ingen författare som får mig att associera till färger lika mycket som han gör, murriga och dämpade färger. Det är tobaksbrunt, musgrått och ljunglila. Även om språket är ordfattigt så är det färgrikt.

Det finns så många olika lager och sinnesstämningar i hans berättande, men det går hela tiden i moll. Det är lågmält och melankoliskt. Tempot är långsamt. Och i bakgrunden finns hela tiden det suggestiva isländska landskapet och mentaliteten.

Arnaldur älskar poesi och har sagt att varje deckarförfattare bör läsa minst en dikt om dagen. Det är kanske det som behövs för att få till den där speciella språkkänslan som han är ensam om. Han är faktiskt helt unik.